Sjuttiofem år är i sig en aktningsvärd ålder, och alldeles särskilt för en försvarsallians.
Den 4 april firade NATO att det är 75 år sedan utrikesministrarna från de 12 grundarländerna högtidligen lovade att försvara varandras länder i vått och torrt vid ett möte på amerikanska State Department.
Mycket har förstås hänt under de gångna decennierna. Kriser som man gemensamt tagit sig igenom – med livet i behåll, trots oräkneliga förutsägelser under årens lopp om Alliansens förestående hädanfärd.
Hotbilder och fiender som kommit och gått och i ett fall rentav återuppstått. Partnerländer som blivit kandidater och till slut välkomnats till den stadigt ökande skaran allierade.
Och vi vet ju vem den allra senaste – 32:e – medlemmen är.
Idag är Sverige för första gången med och firar, inte som partnerland ute i korridoren eller som ”invitee” utan rösträtt utan som fullvärdigt medlemsland, med alla de rättigheter och skyldigheter som följer därav.
Eftersom man i år håller sig till ursprungskonceptet med ett utrikesministermöte på födelsedagen blev Tobias Billström igår förste svensk på regeringsnivå att slå sig ner vid Nordatlantiska Rådets stora mötesbord i NATO HQ.
I juli blir det statsminister Ulf Kristerssons tur att företräda Sverige vid årets toppmöte i ett sommarhett Washington, DC.
För splitternya medlemslandet Sverige är det fortfarande mycket att sätta sig in i, trots den tvååriga pryotiden med ”invitee”-status.
Först och främst försvarsplaneringen och de regionala försvarsplaner som vårt land nu äntligen är med och utarbetar. Och där vi för likaledes första gången nu har fullständig insyn i det allra hemligaste, de s k ”NATO Secrets”.
Sedan några veckor ingår Sverige också i the Nuclear Planning Group, där inte en kotte släpps över tröskeln utan att kunna visa medlemskort.
Sverige ska också för första gången delta i valet av ny generalsekreterare. I höst tar Jens Stoltenbergs mandatperiod sent omsider slut, efter tio år och flera förlängningar. Först för att det blev krig och därefter för att de allierade inte har lyckats enas om namnet på hans efterträdare.
Holländske premiärministern Mark Rutte har stöd av bland annat USAs president och tycks redan betrakta saken som klar. Men det ska han akta sig för, påpekas det från den stora gruppen ”nya” medlemsländer i Europas östra delar, som vid det här laget varit medlemmar i som mest 25 år utan att någonsin ha haft en generalsekreterare.
Och om man nu vill vara en försvarsallians i tiden kan det kanske vara på tiden att utse en kvinna.
Den estniska premiärministern Kaja Kallas uppfyller båda kraven och är speciellt intressant ur ett svenskt perspektiv. En realist som förstår varifrån det primära hotet kommer är precis det som NATO behöver i dessa tider med ryskt anfallskrig inpå knuten. Men Kallas valde i början av april att ställa sig bakom Mark Ruttes kandidatur.
Beslutet om ny generalsekreterare kräver som alla andra enighet, men den tidigare så heliga principen har på sistone alltmer kommit att ifrågasättas. Inte minst har Turkiets och Ungerns blockering av det svenska medlemskapet lett till förslag om att ersätta konsensusregeln med majoritetsbeslut – fast självfallet då med undantag för beslut på Artikel Fem-nivå.
Faktum är att Washingtonfördraget bara kräver konsensus vid just beslut om utvidgningar av medlemskapet; i övrigt handlar det om en inarbetad praxis.
Den tilltagande oron kring det livsviktiga stödet till Ukraina – där de nordiska länderna ligger i topp – har också bidragit till diskussionerna om konsensusprincipens framtida vara eller inte vara.
Ukrainas tappra kamp för sin överlevnad är utan tvekan den viktigaste frågan, inte bara för NATO utan för hela västvärlden. Men Putin har många vänner som alltmer öppet sätter krokben för stödet till Ukraina.
Kanske är ännu en snart tillbaka i Vita Huset. Det vore olyckligt på många vis, men även det lär NATO överleva. Och alltsedan den 7 mars har Sverige för första gången direktaccess till Vita Huset och möjligheter att påverka den amerikanska politiken.
På samma sätt som de äldsta NATO-länderna har haft det i 75 år.
