av Mats Bergquist

Debatten om vårt förhållande till NATO, som varit mera intensiv de senaste två åren än sedan alliansen bildades 1949, försummar ofta en grundläggande aspekt. När anhängare av ett medlemskap pekar på att vi inte kan försvara oss själva längre, att vi ju redan genom vårt nära samarbete mer eller mindre är inne i NATO, eller motståndare nostalgiskt blickar tillbaka till en tid då vår utrikespolitik varit självständigare än idag, bortser man från de geopolitiska fundamenten. I meningsutbytet mellan Linus Hagström och Tom Lundborg å ena sidan och Tomas Bertelman, Johan Molander och Sven-Olof Petersson i Dagens Nyheter tidigare i sommar har dock kombattanterna varit inne på ämnet.

Vårt geopolitiska läge har i grova drag varit detsamma alltsedan det stora nordiska kriget 1699-1721. Med freden i Nystad detta senare år kodifierades att Sverige, som alltsedan freden i Nöteborg 1323 successivt flyttat gränsen allt längre österut, nu bytte plats med Ryssland, som fram till freden i Fredrikshamn 1809 i stället på Sveriges bekostnad flyttade gränspålarna allt längre västerut. Nu var det Ryssland, tidvis i konkurrens med Tyskland, som i säkerhetspolitiskt hänseende dominerade regionen. Så har det i stort sett varit alltsedan dess. Under 1800-talets slut och 1900-talets första hälft spelade Tyskland en viktig roll i regionen både som balanserande faktor mot Ryssland och som potentiellt hot mot Sverige. När två ledande stormakter som 1807 och 1939 ingick en överenskommelse om intressesfärer blev Sveriges och 1939 Finlands läge synnerligen bekymmersamt.

Den geopolitiska situationen i Nordeuropa betyder att Sverige och andra mindre stater i regionen varit tvungna att söka hantera asymmetrin mellan stormakten Ryssland och det egna landet. Under 1700-talet trodde den svenska statsledningen att Sverige alltjämt skulle kunna hålla Ryssland stången och anföll sin granne två gånger, 1741 och 1788: den ena gången med katastrofalt resultat, den andra räddad av en tursam storseger över den ryska flottan som dolde den grundläggande maktpolitiska förskjutning som skett.

Efter freden i Tilsit 1807 mellan Napoleon och Alexander I ansåg Gustav IV Adolf att Sverige endast hade två optioner, att anpassa sig till rådande maktförhållanden på kontinenten eller söka ryggstöd västerut, d v s i London. Sveriges geopolitiska situation har i princip varit densamma alltsedan dess. Kungen valde alltså 1808 att söka stöd hos England, med ytterligare ett katastrofalt resultat som följd det värsta fredsslut landet någonsin haft att acceptera. London hade nog kunnat neutralisera den ryska flottan men knappast mer än balanserat Danmark som vi också låg i krig med. Hade Gustav IV Adolf varit mindre halsstarrig och principfast hade han kanske kunnat ge efter för de två kejsarnas krav på att ansluta sig till den s.k. kontinentalblockaden mot England, men samtidigt de facto inte tillämpat selektivt den i västerled. Politik var nog redan på den tiden det möjligas konst; den svenske ambassadören i Petersburg nämnde faktiskt denna möjlighet i samtal med den ryske utrikesministern, som dock avvisade tanken.

Efter kriget 1808-1809 har alla politiska ledningar i Stockholm valt att ställa sig utanför alla militära allianser och bemästra vårt asymmetriproblem genom att följa den neutrala eller alliansfria linje som initierades av Bernadotte. Men främst på 1900-talet sökte man samtidigt upprätthålla en militär avskräckningsförmåga och med fortsatt alliansfrihet ändå behålla möjligheten att söka stöd västerut. Den enda gången Stockholm var nära att gå hela vägen mot allians i väst var 1855 då Oscar I var frestad att på Frankrikes och Englands sida ingripa i Krimkriget mot Ryssland för att söka återvinna Finland eller i alla fall Åland. Men han hade svagt stöd ibland sina rådgivare. I andra för landet mycket allvarliga lägen övervägdes aldrig att överge neutralitetspolitiken, varken 1914-1918 i det då rätt tyskvänliga landet eller framför allt 1940-1941 då Sverige i praktiken var omringat av Tyskland.  I praktiken valde Per Albin Hansson den option som Gustav IV Adolf förkastade 1808, nämligen att genom ibland smärtsamma kompromisser, söka hålla landet utanför världskriget.

Sverige har alltså sedan flera hundra år prövat både formellt stöd i väst och alliansfrihet, det förra med katastrofalt, det senare med lyckosamt resultat. Detta sannolikt därför att alliansfrihetens syfte är att försäkra omvärlden om kontinuiteten i svensk utrikespolitik kombinerats med både en militär och en politisk avskräckningsdimension. Nu hävdar NATO-anhängarna alltså att Sverige blivit för svagt för att försvara sig. Den betydande nedrustning som både regeringen Persson och ministären Reinfeldt får ta på sig skulden för, har gjort uppgiften för försvaret onödigt mycket svårare, vilket den sittande regeringen nu försöker korrigera. Samtidigt har den utvecklat ett försvarssamarbete med Finland som är ett nytt element i bilden. Men har landet alltsedan stormaktstiden någonsin ensamt kunna försvara sig? Knappast ens under det kalla krigets zenit då krigstidens upprustningspolitik och erfarenheter medförde att vi hade en betydande krigsmakt. Därför har svenska regeringar sökt kombinera avskräckning och återförsäkring om fredliga avsikter på det sätt Michael Sahlin diskuterar i ett tidigare blogginlägg i sommar. Alliansfriheten har, vilket givetvis varit känt för Moskva, inneburit samarbete med våra grannar Danmark och Norge och de stora NATO-länderna USA, England och Tyskland. Om Sverige trots alliansfriheten ändå skulle angripits visste Moskva att vi med all sannolikhet skulle få stöd utifrån men annars förbli neutrala; inga anfallsföretag skulle utgå från svenskt territorium.

Nu hävdar NATO-anhängarna att vår säkerhetspolitiska situation förändrats i och med att Vladimir Putin under senare år visat tydligt aggressiva utrikespolitiska tendenser och utan att blinka annekterat Krim och sponsrar gerillakrig i östra Ukraina. Detta är givetvis ytterst allvarligt, men har detta förändrat Sveriges geostrategiska situation? Nej knappast. Det är som Thomas Graham, tidigare hög tjänsteman i National Security Council, skrev i en artikel i Financial Times denna sommar, inte främst Putin utan Ryssland är problemet för västvärlden och dess grannar. Om den ryske presidenten skulle falla av sin häst skulle detta inte lösa vårt strategiska problem, nämligen asymmetrin mellan Moskva och Stockholm och den traditionella ”grand strategy” som de flesta ryska ledare alltsedan Peter den store följt och som är inbyggd i alla stora landmakters tänkande, osäkerheten om imperiets gränser.

Sverige (och Finland) tillhör Europas till ytan största stater. Det betyder att vårt territorium är vår främsta tillgång men också en riskfaktor, eftersom andra makter i en kris- eller krigssituation kan vilja ha tillgång till svensk mark. Eftersom vi således inte själva kan försvara oss ligger det därför i vårt intresse att se till att vårt territorium hålls utanför operativa planeringskalkyler i andra huvudstäder. Det är troligen också i såväl NATO:s som Rysslands intresse, även om de givetvis som alla försvarsstaber måste planera för motsatsen.

Militär planering och politiska beslut är dock två olika saker. Även om olika tjänstemän i Bryssel eller i Washington säger att antingen är man med i en allians eller inte, vet vi givetvis intet om hur den politiska ledningen i USA skulle agera om Sverige verkligen skulle hotas. Då gör man en strategisk bedömning om att det ligger i USA:s och alliansens intresse att skydda Sverige eller inte, oavsett vad olika uttalanden tidigare gett vid handen. Naturligtvis skulle det inte ligga i USA:s och NATO:s intresse att Ryssland ganska fritt kunde nyttja svenskt territorium och vice versa. När våra NATO-anhängare menar att Moskva redan i praktiken diskonterat ett svenskt medlemskap förbiser man den politiska symbolik som skiljer ett samarbete med NATO med sikte på ett specifikt krigsfall å ena sidan och medlemskap och skyldigheter enligt artikel 5 å den andra.

De som förordar svenskt medlemskap i NATO brukar hävda att Putin inte skall få bestämma om svensk säkerhetspolitik. Naturligtvis inte – denna skall dikteras av vår geostrategiska situation. Riktigheten av detta konstaterande, som redan 1810 gjordes av den franske marskalken Bernadotte, inser tydligen en god majoritet av svenska folket. Givetvis kan man hoppas på att Ryssland i en framtid kan ta sig en plats i den demokratisk europeisk gemenskap. Men detta perspektiv ter sig inte särskilt närliggande.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.