Att bli fullvärdiga medlemmar i Nato innebär inte bara ett paradigmskifte för Sverige och Finland. Det skapar dessutom nya möjligheter för alliansen att trygga säkerheten i norra Europa. Därför bör Nato ta chansen att skapa en solid avskräcknings-”bubbla” över hela norra Europa. Det är i linje med Nato:s nya strategiska koncept, som lägger tonvikten vid ”att förneka en potentiell motståndare alla möjligheter till aggression”. Sverige och Finland kan spela centrala roller i en sådan avskräckningsstrategi.
I en färsk rapport för Atlantic Council, ”How Allied Sweden and Finland Can Secure Northern Europe” utvecklar vi utifrån ovan analys och rekommendationer. I det följande redovisas ett sammandrag på svenska.
År 2015 myntade Nato:s dåvarande europeiska befälhavare, general Philip Breedlove, begreppet ”bubbla” för att beskriva de exkluderingszoner (anti-access/area denial, förtkortat A2/AD) som Ryssland hade etablerat bland annat i Kaliningrad och Arktis. Centralt för begreppet var att Ryssland kombinerade land- och sjöbaserat luftvärn, stridsflyg, medeldistansrobotförsvar, ubåtsjaktförmågor, nya ubåtar med långräckviddig beväpning, samt förmågor till cyberattacker och elektronisk krigföring. Syftet var från rysk sida att begränsa rörelsefrihet i fredstid, minska situationsmedvetenheten och strategiskt förutseende i en kris, samt förhindra utplacering och förstärkning av Natos stridsgrupper i en konflikt.
Rysslands förmåga att upprätthålla ”bubblor” som inte går att penetrera har ifrågasatts, bland annat i en uppmärksammad studie av FOI (2019),skriven av Robert Dalsjö, Christofer Berglund och Michael Jonsson. Oavsett bubblornas styrka hävdar vi att Nato inte har dragit tillräcklig fördel av sina styrkor för att säkerställa förmåga att verka inom sitt eget territorium. Nato:s respons har mestadels varit att öka sin närvaro till havs och i luften i fredstid i närheten av A2/AD-områdena, samt att investera i förmågor som skulle kunna ”spräcka bubblorna” i händelse av en konflikt. Om Nato ska kunna leva upp till den nya ambitionen att förneka en potentiell motståndare alla möjligheter till aggression, måste strategin ändras. Det finns anledning för Nato att reflektera över att Ryssland använder sin A2/AD-strategi som en del i en sammanhållen försvarsstrategi. Om Nato gjorde detsamma skulle en ny slags strategisk balans kunna etableras, vilket i sin tur skulle verka konfliktavhållande.
Vårt huvudargument är att med Sverige och Finland som allierade kan Nato bygga en robust avskräckning i en region som präglas av höga risk- och spänningsnivåer. Det stärker säkerheten för hela alliansen. Rysslands anfallskrig i Ukraina skapar en möjlighet att stärka försvarsförmågorna utan att öka risken för en rustningsspiral, då Ryssland har begränsade möjligheter att inleda en upprustning av den skalan. Från en framtida styrkeposition skulle Nato i en efterkrigssituation kunna förhandla fram nya rustningskontrollregimer och förtroendeskapande mekanismer.
Trots bakslag på slagfältet har Ryssland uppvisat både vilja och förmåga att bedriva ett fullskaligt krig för att uppnå sina politiska ambitioner. Det är av den enkla, men likväl förödande, anledningen som Ryssland enligt Nato utgör ”det mest allvarliga och direkta hotet” mot den gemensamma säkerheten. För att undvika en bredare eskalering av konflikten möter Nato hotet genom en historisk upprustning av den samlade försvarsförmågan.
På kort sikt har Nato redan förstärkt avskräckningsförmågan på den östra flanken, bland annat genom en närmare tiofaldig numerär ökning av de konventionella styrkorna och en fördubbling av antalet framskjutna stridsgrupper med bidrag från hela alliansen. Sådana stridsgrupper finns nu Estland, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Ungern, Bulgarien och Rumänien.
På längre sikt måste Nato och dess allierade investera i förmågor för att bygga en ambitiös avskräckningsbubbla i norra Europa och därmed säkra och stabilisera ett område i Rysslands direkta närområde. En sådan bubbla skulle också bidra till ökad bördefördelning över Atlanten, då den primärt skulle bygga på regionala resurser. Genom att erbjuda avlastning ökar chanserna att USA behåller sitt engagemang för europeisk säkerhet trots utmaningarna med Kina i Asien.
Avskräckningsbubblan bör vara geografiskt sammanhållen för Östersjöområdet, Arktis och Nordatlanten. Till norra Europa bör följande länder räknas: de nordiska och baltiska staterna, Polen, Tyskland och Storbritannien. Vi varnar för en alltför snäv nordisk syn på hur Sverige och Finland integrerar sig i alliansen och för risken att uppfattas som om vi försöker skapa ett ”Nato i Nato”. Det kan lätt bli kontraproduktivt inom alliansen och riskera isolering och utanförskap på sikt.
Avskräckningsbubblan kan inte enbart vila på militära ben, utan behöver understödjas av åtgärder som stärker resiliensen över landgränserna, samt ett mer framåtlutad regionalt politiskt samarbete i en rad olika fora.
Militärt skulle en avskräckningsbubbla bygga på fem nyckelkomponenter:
- Luft- och robotförsvar
- Luftrumsdominans
- Undervattensdominans
- Underrättelser, övervakning och spaning (ISR)
- Beredskap genom insatser och övningar.
Utifrån dessa komponenter föreslår vi bland annat följande initiativ:
- Nato bör etablera en framskjuten multinationell stridsgrupp (enhanced Forward Presence, eFP) i Finland. Sådana stridsgrupper har redan de allierade närmast Ryssland: i Estland, Lettland, Litauen, Polen, Ungern, Slovakien, Rumänien och Bulgarien. När Nato:s gräns mot Ryssland förlängs med en 134 mil behöver alliansen skicka en trovärdig signal om dess vilja att försvara ”varje millimeter av allierat territorium”. Med en stridsgrupp i Finland skapas en enhetlig struktur för hela östra flanken.
- Sverige bör bidra till den framskjutna närvaron i Baltikum, och Finland om sådan skapas, på bataljonsnivå, med möjlighet att gå upp till brigad i händelse av en konflikt. Det innebär att Sverige bör satsa ytterligare på arméstridskrafterna.
- Både Sverige och Finland bör från tid till annan bidra med stridsgrupper till allierade längre söderut, som till exempel Rumänien, för att visa solidaritet och öka förståelsen för hotbilden på andra håll inom alliansen.
- Nato bör skapa ett fullt integrerat luft- och missilförsvar i norra Europa. Det tyska initiativet, ”Europan Sky Shield Initiative”, är ett steg i rätt riktning som avser att stärka den gemensamma kort-, medel- och långräckviddiga förmågan genom exempelvis koordinerad och gemensam anskaffning. Finland har redan anslutit sig, och Sverige är på väg att göra detsamma, med målsättningen att skapa en enhetlig struktur i Östersjöområdet.
- Sverige bör ta en ledande roll för att etablera en Nato-insats för undervattenspaning i Östersjön och specifikt bistå de baltiska staterna då de saknar undervattensförmåga. Sveriges unika förmågor till både fast och rörlig spaning i Östersjön skapar nya möjligheter för stärkt lägesbild och svenska ubåtar borde verka gemensamt och koordinerat med tyska, brittiska och polska.
- Sverige, Finland, Norge och Danmark bör integrera sina flygvapnen fullt ut för att säkerställa en förmåga att verka gemensamt. Ett i praktiken gemensamt flygvapen bör i sin tur stödjas och ledas av en nordisk ledningscentral för insatser även i fredstid.
De militära satsningarna måste understödjas av samhällelig robusthet och resiliens över nationsgränserna. En trovärdig avskräckning och försvarsförmåga är beroende av särskilt anpassad infrastruktur och försörjningskedjor, som i sin tur tillgodoser den militära rörligheten. För norra Europa är Göteborgs hamn, störst i Norden och ett nav för hela Skandinavien, av särskilt intresse.
Vad gäller militär rörlighet finns ett viktigt projekt inom EU:s fördjupade försvarssamarbete där Sverige under EU-ordförandeskapet har möjlighet att driva på. Därtill måste samarbetet mellan Nato och EU bli ännu tätare. Norra Europa bör infrastrukturmässigt även hänga samman med södra Europa inte minst längst med den östra flanken. ”Trehavsinitiativet” (Three Seas Initiative), som knyter samman Östersjön med de Adriatiska och Svarta Haven, syftar till att skapa en sådan nord-sydlig ”korridor” genom Europa. Sverige och Finland bör skyndsamt ansluta sig till initiativet.
En ambitiös agenda för norra Europa kräver även djupare samarbete och koordinerade insatser mellan likasinnade länder inom alliansen. I detta avseende kan Sverige och Finland använda den nordiska plattformen, men inte på bekostnad av en bredare plattform. Ett nordiskt perspektiv må ligga närmast till hands och tidigare hinder för djupare samarbete – exempelvis inom NORDEFCO – undanröjs när samtliga nordiska länder blir medlemmar i samma försvarsallians. Ett introvert nordiskt perspektiv skulle gå miste om potentialen som finns i att förankra gemensamma intressen i en bredare koalition.
Sverige och Finland måste även höja blicken och inkludera de baltiska staterna, som delar flera strategiska intressen i Östersjöområdet och som tidigare varit framgångsrika i att rikta större uppmärksamhet mot behov på den östra flanken. I detta avseende kan plattformen Nordic-Baltic 8 (NB8) fungera som ett verktyg. Gemensamma intressen måste även förankras med storspelare inom alliansen, framför allt USA, Storbritannien, Polen och Tyskland. Norra Gruppen kan bli ett viktigt instrument för att bygga nordeuropeisk samsyn inom NATO. E-PINE[1] med NB8 och USA kan bli ett verktyg för att rekonstruera Ukraina.
Den historiska utmaning som Europa har ställts inför i och med Rysslands anfallskrig, kräver höga ambitioner och större ansvarstagande. En Nato-anslutning innebär att invanda tankegångar ofrånkomligen ställs inför omprövning i både Sverige och Finland. En ambitiös vision och agenda för norra Europa gynnar i längden både oss själva och den gemenskap som vi snart kommer att bli en viktig del utav.