Den 11 februari 2020 genomförde Näringslivets säkerhetsdelegation sitt årsseminarium. Seminariet erbjöd en gedigen genomgång av Svenskt Näringslivs syn på totalförsvarsplaneringen av Karl Lallerstedt, en synnerligen uppriktig genomgång av försvarspolitiken och inte minst försvarsekonomin av ledamoten Robert Dalsjö (forskningsledare på FOI), en överblick för näringslivets roll i totalförsvaret av Martin Allard som var sekreterare i näringslivsutredningen och ett säkerhetsperspektiv på samtiden av Tomas Ries, docent i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan.

Ett återkommande tema under dagen var att det inte längre är som förr, vilket inte är nytt för den här bloggens läsare. Det fanns en gång i tiden 10 000 K-företag och det satt 100 personer på ÖCB som arbetade med försörjningsanalyser, det fanns en särskild Försörjningskommission där främst representanter för statens bolag återfanns men även för flera av de största privata företagen. Allt det är för alltid borta och förtjänar på sin höjd en nostalgisk återblick.

Det viktigaste budskapet för dagen stod Martin Allard för när han på ett utmärkt sätt sammanfattade budskapet i Elisabeth Nilssons utredning: Det blir inget återtagande av det ekonomiska försvaret. Det blir inte heller några K-företag. Begreppet ”totalförsvarsviktiga företag” skall närmast ses som en term parallell till ”samhällsviktig verksamhet” alltså företag som bedriver totalförsvarsviktig verksamhet.

I praktiken kokar frågan ned till att personalförsörja det civila försvaret vilket i den offentliga sektorn är lätt men i den privata sektorn kräver lite tankekraft. Allard illustrerade det hela med att ett företag i regel bedriver viss, specifik verksamhet som är viktig för totalförsvaret. Då är det dessa personer som skall krigsplaceras och omfattas av totalförsvarsplanering och ingå i någon form av krigsorganisation. Därmed blir det missvisande att som förr peka ut hela företag.

För den som vill fördjupa sig i vad utredningen innebär lite mer i detalj rekommenderas näringslivspasset från årets Rikskonferens i Sälen där även Volvo-chefen Martin Lundstedt talar och efter Elisabeth Nilssons framträdande även Camilla Asp från MSB, Karl Lallerstedt från Svenskt Näringsliv och Fredrik Bynander, chef för totalförsvarscentrum på Försvarshögskolan (se Referenser nedan). Dessa föredrag och diskussioner belyser det mesta man behöver veta om vad som hittills är gjort och var vi står idag.

Det bör dock tilläggas att förutom näringslivsutredningen så har även utredning om skydd för totalförsvarsverksamhet och Riksbankskommitténs utredning lämnats till regeringen jämte Försvarsberedningens bägge rapporter. Det pågår utredningar t ex om psykologiskt försvar, ledning av civilt försvar, hälso- och sjukvårdens beredskap, säker offentlig IT-drift och utländska direktinvesteringar.

Men resten av den här artikeln tänkte jag inte ägna åt utredningar och analyser utan om vad som faktiskt görs i verkligheten. Det som inte är snack utan verkstad.

Jag har sedan 2015, i olika debattinlägg, efterlyst näringslivets roll i totalförsvaret. Stora delar av förstudien till Totalförsvarsstudien som lämnades till regeringen i juni 2016 handlade om det. Det föranledde mig också att den 9 november 2016, samma dag som det amerikanska presidentvalet, samla en rad företrädare för näringslivet i Lejonsköldska salen på Försvarshögskolan för att prata om det. Ledamoten Björn Körlof höll då ett utmärkt anförande om hur den svenska författningen ser ut och vilka principer som måste råda.

Detta möte ledde till en PM om utgångsläget för näringslivets roll i totalförsvaret som lämnades till regeringen – men kanske viktigare – till bildandet av ett näringslivsråd som mycket tack vare driftiga och engagerade personer, främst på PostNord, Telia, Bankgirot, Swedavia och Svenskt Näringsliv blev en mycket bra plattform för kunskapsutbyte, diskussion och koordinering. Till dags dato har representanter för ovan nämnda organisationer samt från Coop, SAAB, Swedbank, Länsförsäkringar, Capio, Loomis, Nokas, Vattenfall, Lantmännen, Combitech, Collectum, Ramböll, Basalt och Handelsbanken men också Näringsdepartementet och FOI deltagit.

Under åren har Näringslivsrådet genomfört fem möten där vi har fått lyssna till regeringens utredare Elisabeth Nilsson, MSB, Försvarsmakten, PTS, Riksgälden, Riksbanken, Trafikverket, Svenskt näringsliv och olika experter, till exempel förre Arméchefen och ledamoten Anders Brännström, numera på Basalt samt Carl Magnus Pontén, författaren till det beredskapsavtal som fortfarande råder mellan arbetsmarknadens parter.

Vi har hela tiden återkommit till frågan om hur, var och när företagen kommer att involveras i Totalförsvarsplaneringen och på övningar. Frågorna har delvis besvarats men fortfarande är det mycket som är oklart. Sektorsvis förekommer viss övningsverksamhet och krigsplacering av personal i företag har påbörjats inom några sektorer. Men inför TFÖ 2020 har vi upprepade gånger ställt frågan till ansvariga som inte har kunnat svara. Det finns inga indikationer på att företagen kommer att involveras i TFÖ 2020 och AURORA 20 på något systematiskt sätt. Vi anser att det är allvarligt, eftersom det är företagen som kommer att utföra stora delar av arbetet om övning blir verklighet.

Vi tog själva ett kliv framåt, engagerade flera konsultföretag och tog hjälp av företaget Military Work för att genomföra ett kostnadsfritt seminarium på temat transporter och försörjning i Göteborg i november 2019, i samband med den stora logistikmässan. Ett 15-tal företag plus ett antal myndigheter närvarade och det upplevdes som mycket värdefullt av alla inblandade.

Det finns glädjande nog framsynta personer i Försvarsmakten som också vågar ta kliv framåt mot att göra saker på riktigt. En av dem är Försvarslogistikchefen, Brigadgeneral Michael Nilsson som den 4 mars bjudit in företag till Högkvarteret för att träffa Försvarsmakten i syfte att öka förståelsen för varandras verkligheter. Uppföljning följer i höst och målet är att på sikt involvera företag i Försvarsmaktens övningar. Mycket lovvärt och framförallt – konkret handling.

Företagen har om och om igen frågat efter ”ingångar” till staten – vem skall de prata med? Vem kan berätta för dem vad som förväntas av dem? I några sektorer har det fungerat bättre än hos andra. När det väl blir verkstad så blir trycket mycket högt, mötet den 4 mars är fullbokat och ett stort antal företag fick inte plats utan måste vänta till i höst på nästa mötestillfälle. Glädjande att konstatera att företagen är så ivriga och villiga. Nu måste staten möta upp och ta hand om intresset och engagemanget.

Det finns många fler goda exempel som t ex näringslivets insats för att rädda ubåtshamnen i Fårösund. Gotland är för övrigt bäst i klassen vad gäller lokal och regional samverkan mellan näringsliv, kommun och stat. Det kanske inte är så förvånande men det är enormt positivt att det fungerar så bra. Göteborg är också i vardande med Volvo och FömedC i spetsen. Det återstår att se vad som händer med de infrastrukturinvesteringar som möjligen krävs. Det kanske inte är så populärt med flera stora byggen i just den staden.

Skall totalförsvaret fungera så måste företagen fungera och deras personal måste fortsätta att gå till jobbet – även i krig. För att det kravet skall kunna ställas måste företagen vara delaktiga i totalförsvarsplaneringen, de måste kunna krigsplacera totalförsvarsviktig personal, de måste få besked om vilka delar av deras verksamhet som är totalförsvarsviktig och de måste få öva – givetvis tillsammans med dem de skall understödja och leverera till. Staten måste leverera specifikationer och visa hur och när företagen kommer att få betalt, oaktat om det skall ske i krig eller fred.

Det nämns ibland att det ligger i företagens intresse att ägna sig åt kontinuitetsplanering för egen överlevnad. Det stämmer bra, men i det ingår inte att implicit betala för någon annans överlevnad, särskilt inte om den aktören inte bemödat sig att berätta vad som krävs för att den skall överleva. Staten måste bli bättre på att specificera vad som förväntas av företagen oavsett när och hur företagen får betalt.

Förra året gjorde regeringen precis så med hushållen – man ändrade 72 h hushållsberedskap till en vecka. Räkna på vad det kostar för 10 miljoner människor att äta, dricka, hålla hygienen och värmen i en vecka. Hushållen betalar istället för staten. Ingen klagade på det då, jag tror inte företagen heller kommer att klaga så mycket om det är rimliga krav som ställs, huvudsaken är att kraven specificeras och kommuniceras.

Författaren är rådgivare, reservofficer och grundare av Totalförsvarsstiftelsen.

Referenser:

Volvos koncernchef Martin Lundstedt tal på Folk och försvars rikskonferens samt anföranden av Elisabeth Nilsson, Karl Lallerstedt, Camilla Asp (MSB) och Fredrik Bynander (FHS):
https://www.youtube.com/watch?v=dPL3VYJFhvU

Elisabeth Nilssons presentation av utredningen ”Näringslivets roll i totalförsvaret”:
https://www.youtube.com/watch?v=XcIHGpfpFzE

Elisabeth Nilssons utredning:
https://www.regeringen.se/4ad9c6/globalassets/regeringen/dokument/forsvarsdepartementet/sou/sou-2019-51-naringslivets-roll-inom-totalforsvaret.pdf

Martin Allard (utredningssekreterare i näringslivsutredningen) och Fredrik Bynander, Chef för Totalförsvarscentrum på Försvarshögskolan om statens företag:
https://www.di.se/debatt/statens-bolag-ar-en-del-av-sakerhetspolitiken/

SvD podcast om näringslivets roll i totalförsvaret:
https://www.svd.se/ska-foretagen-betala-for-totalforsvaret

Karl Lallerstedt om näringslivsutredningen:
https://www.svd.se/elefanten-i-rummet–hur-ska-totalforsvaret-finansieras

Foto: Shutterstock.com