Jag har flera gånger tidigare skrivit om näringslivets roll i totalförsvaret här på Krigsvetenskapsakademiens blogg. För ganska precis två år sedan skrev jag en artikel där jag frågade ”vad händer nu?”. Många frågar sig nog igen – vad händer? När kan vi se praktiska genomföranden med företag inom ramen för t ex en totalförsvarsövning? När kommer samhällsviktiga förnödenheter att börja lagras i tillräcklig omfattning? När klarläggs regelverk med avseende på personalens roll i företagen, exempelvis avseende krigsplacering? Hur skyddas kritisk infrastruktur som ägs och drivs av det privata näringslivet? Det finns många frågor – jag skall försöka beröra några av dem nedan.
Den förra regeringen gav den tidigare landshövdingen Elisabeth Nilsson i uppdrag att utreda näringslivets roll i totalförsvaret. I kommittédirektivet som är utställt den 10 juli 2018 kan man läsa att utredaren skall lämna förslag på åtgärder för samverkansformer och effektiv planering mellan offentliga och privata aktörer i syfte att säkerställa totalförsvarets kritiska behov i händelse av höjd beredskap och då ytterst i krig. Tyvärr kvarstår den uppgiften än idag, trots att det snart gått fem år. De åtgärder som utredaren föreslår kan inte anses vara genomförda. Gunnar Holmgren har förtjänstfullt utrett försvarsmaterielförsörjningen sedan dess.
Den nuvarande regeringen har genom ministern för civilt försvar, Carl Oskar Bohlin, vid två tillfällen förmedlat information om det näringslivsråd som den förra regeringen inrättade i maj 2020. Dels den 20 november då statsrådet intervjuades av Dagens industri men också på Folk och försvars rikskonferens i Sälen den 8-10 januari i år. Sedan dess har dock ingenting hänt. I skrivande stund har inte någon av de tilltänkta medlemmarna i regeringens tvärsektoriella näringslivsråd fått någon inbjudan.
På ovan nämnda rikskonferens meddelade också LO att de gamla beredskapsavtalen från 1989 mellan arbetsmarknadens parter nu skall omförhandlas. Något som bekräftats från Svenskt Näringslivs sida. Ett viktigt steg eftersom arbetsmarknadens parter i Sverige är så självständiga.
MSB genomförde i december en kampanj kallad ”Förberedda företag” – en ren informationskampanj där företag och myndigheter hänvisas till hemsidesinnehåll, inte några fysiska möten eller övningar. Innehållet i kampanjen bygger framför allt på de informationsbehov som olika företag och branschorganisationer har gett uttryck för i dialoger med MSB. På hemsidan publicerades en filmad intervju med en företagare som har kommit långt i sitt beredskapsarbete. Totalt finns fyra filmer i ämnet. MSB tog 2021 fram en vägledning för myndigheter i planering av försörjning av varor och tjänster som ska användas i dialoger med näringslivet. Information, stöd och intervjuer hittar man på www.msb.se/beredskapforforetag. Under SAMÖ 23 i mars kommer höga vattenflöden i västra Sverige att övas, men inte samverkan mellan privata och offentliga aktörer i någon särskild utsträckning.
Under Försvarsmaktens övning AURORA 23 kommer viss samverkan mellan näringsliv och Försvarsmakten att övas, något jag själv tog initiativ till för ett par år sedan. Även värdlandsstöd kommer att övas, där ingår också viss samverkan med näringslivet.
På Totalförsvarsstiftelsens Näringslivsråd den 19 januari deltog ett 30-tal företag och företrädare från MSB, Upphandlingsmyndigheten och Kommerskollegium delgav sin syn på sina roller som beredskapsmyndigheter i relation till näringslivet. Det var mycket uppskattat. Näringslivsrådet har genomfört regelbundna möten mellan myndigheter och företag sedan november 2016.
Tillväxtverket omtalas på flera ställen i utredningar men har ännu inte fått någon formell roll. De bör snarast tilldelas uppgifter och medel.
Svenskt Näringslivs företrädare Johan Sjöberg skrev ett utmärkt inlägg med nio tydliga bristområden där aktörerna, i första hand regering och myndigheter, måste agera resolut och utan ytterligare dröjsmål.
Birgitta Böhlin ska analysera och föreslå en funktion med ansvar för nationell samordning av försörjningsberedskapen samt utreda principer och former för finansiering av samhällets försörjningsberedskap. Förslagen ska syfta till att stärka Sveriges förmåga att upprätthålla en nödvändig försörjning vid fredstida krissituationer, höjd beredskap och ytterst krig. Utredningen skall överlämnas till regeringen senast den 31 maj i år. Min förhoppning är att en ny myndighet inrättas för att hantera försörjningsberedskapen på samma sätt som ÖCB en gång i tiden gjorde och att Räddningsverket återinrättas. Det är just nu för många frågor som samlats hos MSB och en renodling är önskvärd.
Pär Malmberg ska kartlägga vilka varor och tjänster i Sverige som har väsentlig betydelse för upprätthållandet av samhällsviktig verksamhet eller där allvarliga konsekvenser i övrigt riskerar att uppstå om varan eller tjänsten inte tillgängliggörs. Han har enligt tilläggsdirektivet fram till den 30 april att utkomma med ett delbetänkande men det kommer sannolikt något redan inom några veckor, då med fokus på tillfälliga miljötillstånd.
Nyligen förekom regeringen de ovanstående utredningarna något genom att anslå 500 MSEK till anskaffning av sjukvårdsprodukter för traumavård i kris och krig. Det är bra att regeringen agerar när omvärldsläget kräver det.
Det råder fortfarande oklarhet i näringslivet vad avser krigsorganisation och krigsplacering av personal även om flera ansvariga aktörer försökt förtydliga innebörden av det aktuella regelverket. Plikt- och prövningsverket bör med stöd av länsstyrelserna säkerställa att alla samhällsviktiga företag har kännedom om och agerar utifrån det aktuella regelverket. Men det räcker inte – regeringen bör fatta beslut om skyddsåtgärder för samhällsviktiga företag, främst försvarsindustri och energisektorn. Även om inte det gamla driftvärnet återinförs så måste säkerhetssektorns aktörer vid behov kunna prioritera privatägda skyddsobjekt och skyddsvärd verksamhet utifrån gemensamt fastställda och övade omfall och planer.
EU:s CER-direktiv (The Critical Entities Resilience Directive) bör inarbetas i aktuella styrdokument så att det inte uppstår mål- eller intressekonflikter med nationella styrningar. Direktivet kan också användas som ett stöd i arbetet med att bygga upp det civila försvaret.
Vidare måste hänsyn tas till NATO Baseline Requirements och även detta bör inarbetas så att styrande dokument är harmoniserade, oaktat när Sverige blir medlem.
Återigen vill jag slå ett slag för det jag skrev om i en tidigare artikel, nämligen betydelsen av improvisation och innovation. Näringslivet är exceptionellt bra på det men det används inte i någon särskild utsträckning i Sverige idag, trots att Sverige är EU:s mest innovativa land och världens tredje mest innovativa land. Här måste regeringen se till att FOI och RISE kan samarbeta på ett bra sätt.
Slutligen – vi måste stänga cybersäkerhetsgapet. Det är utmärkt att Nationellt Cybersäkerhetscentrum är inrättat men de måste få mer pengar, tydligare uppgifter och näringslivets aktörer måste involveras t ex genom att få del av lägesbilder. Sverige är en av världens mest digitaliserade länder men ligger långt ner på listan över länders cybersäkerhetsnivå.
