av Bo Hugemark
Det finns ett annat tidsuttryck som också är diffust: ”I framtiden”. Egentligen är framtiden det som inte är förfluten tid eller just nu. Så när frågan ställs om det finns ett hot mot Sverige nu så betyder svaret ”nej men i framtiden” ordagrant att det kan finnas allt från om en sekund och hur långt fram som helst.
Men den tolkning som avses är väl ett lugnande besked: det ordnar sig, vi hinner nog förbereda oss.
Under 1990-talets nedrustning tog man sig före att tidsbestämma tidsfristen till tio år. Det kunde tyckas rationellt; Ryssland såg ju inte så farligt ut. Men det var helt feltänkt, av två anledningar.
Den första blev tydlig när vi fortsatte nedrustningen av existensförsvaret under den strategiska time-outen. kring millennieskiftet: vi rullade tidsfristen helt slentrianmässigt utan den fortlöpande analys som ”anpassningsdoktrinen” förutsatte. Tillåt mig upprepa ett avsnitt i ett blogginlägg från 2016 – i sin tur ett citat från en artikel i Vårt Försvar 2004:
Kan man inte tro att dagens politiker har bättre analysinstrument än 30-talets så att man kan ana oråd tio år i förväg? Kan man dessutom inte tänka sig att man då tar gradvisa beslut om de mest tidskrävande aktiviteterna och efterhand ökar den grundläggande försvarsförmågan?
– – –
Denna teori kan faktiskt lätt prövas empiriskt. Om vi idag skulle försöka skissera en angripare som om tio år skulle kunna och vilja gå till väpnad aktion, hur skulle han se ut?Det bör gå att tänka sig scenarier 2015 då Ryssland åter kan vara ett möjligt hot. Detta Ryssland skulle då vara en diktatur, ha upprustat sin krigsmakt, vara starkt nationalistiskt, ha önskan att återställa sin stormaktsposition bl a i Östersjöområdet och ha en paranoid inställning till väst.
Hur skulle ett sådant Ryssland se ut och uppföra sig idag?
Var det någon som sade ”som Putins Ryssland”?
Ingen tror väl att svenska politiker kommer att påbörja en gradvis förstärkning av försvaret de närmaste åren även om den oroande ryska utvecklingen fortsätter.
Den andra anledningen är att det även under 1990-talet var långt ifrån säkert att Ryssland inte skulle försöka återta förlorad terräng i Baltikum. Och redan 1993 hade Carl Bildt deklarerat att vi i så fall inte kunde förväntas vara neutrala – embryot till Solidaritetsförklaringen.
Fastän vi nu lagt den strategiska time-outen på skräphögen av ogenomtänkta säkerhetspolitiska doktriner används fortfarande ”i framtiden” som tidsadverbial, antydande rationella analyser. Nu senast hände det i releasen av Säpos årsbok. En av journalisterna, ledamoten av denna akademi Mikael Holmström, försökte förgäves få ett sammanhang mellan Säpos påstående för fem år sedan att Ryssland bedrev förberedelser för krig mot Sverige och dagens slutsats att Ryssland inte hade imperialistiska ambitioner mot Sverige – samtidigt som ryssarna håller på med anläggningar nära svenska militära dito. Holmström ställde frågan om Ryssland bedrev förberedelser för krig mot Sverige. Säpos representant försökte slinka ur greppet genom att hänvisa till möjliga framtida eskalerande konflikter, enda tidsbestämningen var ”mer avlägsna”. Holmström uttalade sin förvåning över den insyn Säpo tycktes ha i Kremls krigsplanering och dess tidsförhållanden men fick inte tydligare svar än en hänvisning till framtida eventuella försämringar av säkerhetsläget i Östersjöområdet.
Nyckeln till Säpos – och för övrigt ÖB:s och andras – hänvisning till (underförstått långt) framtida hot ligger i uttrycket ”imperialistiska ambitioner”. Ett ytterst märkligt uttryck, som skapar en bild av en rysk expansion för att lägga sig till med Sverige. Medan den hotbild som jag trodde var etablerad är att Sverige dras in i ett krig i Baltikum. Där föreligger minsann imperialistiska ambitioner. Och det är i det perspektivet svårt att se ett mer försämrat säkerhetsläge i Östersjön än nu – hitom öppet krig.
Den som tycker detta låter alarmistiskt kan ju begrunda alla uttalanden av ”experter” som kort före Krim-annekteringen och krigshandlingarna i Donbass avfärdade alla ryska aggressiva avsikter. Den som har svårt att se rimliga motiv för fortsatt rysk aggression rekommenderar jag att läsa Keir Giles mästerliga och andlöst fängslande Moscow Rules. What Drives Russia to Confront the West. (Brookings Institution Press, Washington D.C., Chatham House, London 2019). Den ger bilden av en stat som agerar – och alltid agerat – med andra drivkrafter och annan rationalitet än västerlandet.
I stället för att tala om att det kan bli krig ”i framtiden” bör vi i stället använda Niklas Adams svar ”när som helst” och se till att vi har beredskap för det.
