Andra världskriget är ett begrepp som man i Moskva har svårt att hantera. Den sovjetiska, numera ryska varianten kallas Stora fosterländska kriget 1941–1945. Det har blivit en allt starkare symbol för landets identitet. Det gör det också lättare att placera in världskriget som en del av ledmotivet – oskulden – i det stora nationella narrativ som byggts upp i Ryssland under Putins tid. [1]

Den officiella ryska synen på andra världskriget är att landet blev offer för Hitlertysklands och dess allierades försåtliga angrepp. Frankrikes och Britanniens ”oansvariga och fega politik” bidrog också till Tysklands anfall. Endast efter en sanslöst heroisk kamp och obeskrivliga uppoffringar besegrade Ryssland Tyskland ensamt, samt befriade därmed en stor del av Europas folk från det nazistiska oket.

Denna tolkning tummar Ryssland inte på. Det är en s k ”redline” i Rysslands utrikesrelationer och att ifrågasätta detta är bokstavligen kriminellt för ryska medborgare.

President Putin deltog inte i de allierades 75-årsfestligheter till minnet av invasionen i Normandie i juni. Från officiellt ryskt håll erkänns de allierades insatser, men de bedöms ändå som rätt marginella för utgången av kampen mot Hitler.

På de flesta håll anses Hitler alltjämt vara huvudansvarig för andra världskriget. Visst inledde Tyskland krigshandlingarna mot Polen den 1/9 1939, men det avgör inte skuldfrågan. Överraskande storskaliga militära operationer med Sovjetunionen som viktig aktör företogs hela sommaren 1939 mellan japanska och sovjetiska styrkor i gränsområdet mellan Manchuriet och Mongoliet. Avgörandet skedde i slaget vid floden Chalchin-Gol då kavallerigeneralen Georgij Zjukovs armékår gick till offensiv och slog japanerna samtidigt som Stalin hade andra planer i väst och absolut inte ville ha något tvåfrontskrig. Zjukov förtjänade här sina sporrar och skulle gärna ha fortsatt, men Stalin sa nej. Det blev vapenstillestånd den 15 september 1939. Förlusterna var ansenliga, ca 10 000 på sovjetisk sida och dubbelt så många på japansk sida.

En stort uppslagen rubrik i Helsingin Sanomat den 7 september sammanfattade: ”En krigshistoriker anser att andra världskriget började två veckor tidigare än man trott, och Stalin bär skulden”. Historikern är Anthony Beevor.

Från tyskt håll framhåller man nu att Stalin och Hitler hade börjat planera sin pakt redan 1938. Den 23 augusti 1939 – dagen då deras utrikesministrar undertecknade den – är ett långt viktigare datum än 1 september eller 17 september då ryska trupper föll de redan slagna polackerna i ryggen, enligt Sovjets officiella förklaring för att ”befria det polska folket från detta olyckliga krig, i vilket det hade störtats av sina oförnuftiga ledare, och att ge det en möjlighet att åter leva i fred”. Röda armén ryckte fram, sades det, ”under iakttagande av fullständig neutralitet från Sovjetunionens sida i den nuvarande konflikten”. Den ståndpunkten upprepade Molotov under Högsta sovjets urtima femte session den 31 oktober 1939.

De tyska och sovjetiska styrkorna möttes i Brest och det hölls flera gemensamma parader segern till ära.

Lika nöjd såg Stalin själv ut fyra veckor tidigare då han i Moskva bevittnade utrikesministrarna Molotov och Ribbentrop signera nonaggressionsavtalet mellan Sovjet och Tyskland. I det hemliga tilläggsprotokollet delade man redan bytet mellan sig. Diplomaterna hittade på termen intressesfär för att beskriva vad avtalet faktiskt handlade om, rätten till militär aggression och/eller erövring av de länder som avtalsparterna då hade i sikte.

Pakten mellan de expansionslystna ledarna för Tyskland och Sovjet ledde till katastrofala konsekvenser för alla inblandade, inte minst för Sovjetunionens folk. Men den uppfattningen delas inte av Rysslands nuvarande statsledning. Redan 2012 hävdade kulturministern Vladimir Medinskij att Hitlers och Stalins pakt var en stor sak och att pakten borde få ett eget monument. Enligt honom ”inkorporerades” de baltiska länderna, de ockuperades inte och paraden i Brest var ”photoshoppad”.

Även Finland fick betala ett högt pris för denna sovjetiska ”framgång”. Redan för tio år sedan kritiserade Rysslands dåvarande Osloambassadör Sergej Andrejev Finland i hårda ordalag för de ”allvarliga misstag” som vår statsledning kantänka gjorde 1938 – 39 och senare. Försök att skuldbelägga Finland har gjorts både utomlands men beklagligt nog även på hemmaplan under senare år.

Ryssland beklagade Stalins politik gentemot Finland ännu i början av 1990-talet. Boris Jeltsin uppvaktade vid krigargravarna i Sandudd, stannade upp vid Mannerheims och Rytis gravar. Nu har man emellertid lagt in en högre växel till försvar av helomvändningen tillbaka till den traditionella sovjetiska historieuppfattningen. Det är anmärkningsvärt att chefen för ryska utlandsunderrättelsetjänsten SVR, Sergej Narysjkin använder ordet ”neutralitet” på samma sätt som Molotov vid beskrivningen av Sovjetunionens bidrag till kriget mot Polen för åttio år sedan. Han förklarade nyss hur ”Tyskland gjorde enastående eftergifter för att garantera sovjetisk neutralitet i den polska kampanjen”. I praktiken lät Tyskland, som avgjorde det kriget, Sovjet kalla sig neutralt och ta kontrollen över 200 000 kvadratkilometer polskt territorium medan Hitler själv nöjde sig med drygt 90 000. Narysjkin är välkänd inte minst för finländska parlamentariker.

Kanadensiska politikern Chris Alexander, ex-diplomat och Rysslandsexpert, skrev nyligen om hur ”herr Putins olyckliga utrikesminister Sergej Lavrov aldrig varit den som låtit fakta stå i vägen för motbjudande sofisteri”, [då han] försökte lägga skulden till juni 1941, på ”de som, genom att samarbeta med Hitler i München 1938 försökte kanalisera nazistisk aggression österut” (Globe and Mail, 23.8.2019).

Stalins omfattande hemliga militära samarbete med Tyskland började redan på 1920-talet och skedde på sovjetisk mark. Att man bröt mot Versaillesfredens bestämmelser bekom Stalin föga. Här kunde Tyskland i hemlighet utveckla förbjudna vapensystem, stridsflygplan, stridsvagnar, kanoner och ubåtar, och Stalin utnyttjade de militärteknologiska vinningarna fullt ut i landets enorma rustningsprogram.

Efter att Hitler kommit till makten följde en lång tid av stark ömsesidig demonisering. Men trots sina olika uppfattningar hade de två länderna mycket gemensamt, inte minst motståndet mot de kapitalistiska demokratierna. ”Varken vi eller Italien har något gemensamt med det kapitalistiska väst”, sa Hitlers förhandlare Karl Schnurre till sina sovjetiska kolleger.

Den 25 november 1940 föreslog Molotov för Hitler i Berlin ytterligare fem hemliga protokoll. Fyra av dem innehöll territoriella anspråk. Bland dem fanns Finland, den enda plumpen i protokollet vid verkställandet av Molotov-Ribbentrop. ”Det är svårt att döma våra ledande mäns aktivitet i relationerna till Tyskland från december 1940, när man betänker att de hade full vetskap om så konkreta planer på landets likvidering”, skrev professor Mauno Jokipii i sitt banbrytande arbete om bakgrunden till fortsättningskriget (Jatkosodan synty, 1987).

Många frågor är alltjämt obesvarade rörande Sovjets planer och agerande 1941. Viktiga ryska arkiv har förblivit stängda. Då Tyskland slutligen gick till angrepp mot Sovjetunionen den 22 juni 1941 hade man inledningsvis enorma framgångar, eftersom Röda armén märkligt nog stod utpräglat offensivt grupperad i framskjutna positioner, inte defensivt med stort djup i försvaret. Några försvarslinjer att tala om hade man inte byggt. Gick alltså Stalins egna planer i kras då Hitler tog initiativet och anföll först?

Sedan tog Stalin snabbt det strategiskt riktiga beslutet att börja evakuera krigsindustrin. Hitler däremot vägrade att låta Luftwaffe bomba fabrikerna eller tågtransporterna. Då den tyska offensiven körde fast samma höst hade man i praktiken redan förlorat kriget. När Hitler dessutom förklarade USA krig stod det klart att Tyskland inte skulle ha en chans att mäta sig med de allierades förmåga till styrketillväxt. De allierades massiva hjälp i form av vapen, flygplan, lastbilar, bränsle och råvaror (det s k Lend-Lease-programmet) inföll från rysk synpunkt helt i rätt tid. Sen gick det som det gick.

I maj nästa år firas segerdagen stort i Moskva. Inbjudningar kommer och även västliga ledare deltar. Macron lär ha accepterat och kanske vi även får se Trump på Röda torget ifall han orkar stå ut med att inte själv vara huvudperson. Tyvärr har de inte hört en liten treårings träffande uppmaning: ”Du ska inte störa mig, jag är upptagen med annat.”

Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

Not

[1] Artikeln är en vidareutveckling av en artikel som publicerades i Hufvudstadsbladet den 1 september.

Mer av samma författare