Amerikansk vapenleverans till Ukraina, Foto: US Marine Corps Photo by Austin Fraley

Jag är naturligtvis inte ensam om att fundera på kriget i Ukraina. Men eftersom min bild formas av fransk TV – särskilt kanalen LCI har omfattande analyser varje kväll med mycket kvalificerade debattörer – så kanske jag kan få in en annorlunda vinkel.

Ukraina är inte Sverige! Detta är extremt viktigt att komma ihåg vid all analys. Sverige är en gammal nationalstat medan Ukraina är en ny sådan – kanske blev landet en verklig nationalstat först tack vare kriget. Sverige och Ukrainas geografi är helt annorlunda. Medan Sverige har en mycket lång sjögräns så har Ukraina en mycket kort sådan – men ack så viktig. Ukraina bildar gräns mellan Ryssland och väst medan Sverige historiskt och kulturellt är en del av Västeuropa. Ryssland tillsammans med sin vasall Belarus har en lång landgräns vilket gav stor handlingsfrihet att välja anfallsriktning; för att komma till Sverige måste Ryssland korsa Östersjön.

Politik och strategi

Att Ukraina har klarat sig så länge mot Ryssland beror till stor del på ett starkt politiskt och militärt ledarskap med ty åtföljande stridsmoral. Detta kontrasterar bjärt mot den ryska ledarskapsstilen med dess omfattande korruption på alla nivåer. Vi vet nu att en anledning till att den ”stora kolonnen” körde fast i början av kriget var att soldaterna sålt dieseln för att få vodka under den stora manöver som föregick kriget. Zelenskys ständiga närvaro såväl i media som hos förband och i skyddsrum samt hans ”fältuniform” utgör ett lysande exempel på ledarskap inte minst som kontrast till den isolerade Putin vid sitt förgyllda skrivbord. Detta sagt har Putin genom censur, propaganda och desinformation uppenbarligen lyckats få stöd av i varje fall den äldre generationen ryssar. Media är inte bara kommunikation utan en krigsskådeplats!

En annan övergripande iakttagelse är Rysslands totala nonchalans gentemot internationell rätt. Finns det någon paragraf som man inte brutit mot? Starta oprovocerat anfallskrig, massiv förstörelse av civil infrastruktur inklusive sjukhus, massmord på civila, deportation av civila från ockuperade områden och hantering av krigsfångar som brottslingar etc. För omgivningen, inte minst det ofta naiva Sverige, är slutsatsen att ett löfte från Putin inte är ett löfte och att i ett krig eller en konflikt så måste den ryska krigsmaskinen hållas långt från det svenska territoriet. Det kan inte vara tal om en uthållig strategi på djupet av vårt territorium, som ibland föreslagits; fienden måste hindras från att komma in i vårt land!

Ukraina har också visat att minor och sjörobotar kan konstituera ett effektivt kustförsvar. Det är nog ingen tvekan om att Ryssland hade planerat för taktiska landstigningar längs Svarta havskusten men detta gick om intet efter sänkningen av kryssaren Moskva och ett eller flera landstigningsfartyg. Men i brist på en effektiv flotta kan Ukraina inte häva den sjöblockad som Ryssland upprättat. Detta får nu förödande följder för hela världsekonomin på grund av uteblivna transporter av ukrainska jordbruksprodukter. Än en gång har vikten av öppna sjövägar demonstrerats.

Underrättelsetjänst spelar en enormt viktig roll i alla krig, så ock i detta. USA trumpetade tydligt ut att Ryssland avsåg att gå till anfall men få trodde på varningarna. Detta ledde bl a till att Frankrikes underrättelsechef fick sparken. Även den svenska underrättelsetjänsten misslyckades. Nu under kriget kan TV-tittare, för att inte tala om underrättelseanalytiker, i detalj följa stora delar av krigets förlopp. En konsekvens är att det internationella samfundet redan under pågående krig kan lägga grunden för kommande rättegångar om krigsbrott.

Kärnvapnen har spelat och spelar en stor roll i detta krig. Det är uppenbart att en anledning till att NATO och/eller USA inte har satt in vare sig mark- eller flygstridskrafter är risken för ett kärnvapenkrig med Ryssland. Kärnvapnen fungerar alltså som en spärr mot eskalering och begränsar kriget såväl geografiskt som avseende våldsnivå – såväl horisontellt som vertikalt.

I detta sammanhang är Budapestuppgörelsen från 1994 viktig. Här gav Ukraina (och andra f d sovjetiska stater) upp sina kärnvapen i utbyte mot att Ryssland lovade att inte hota eller använda våld mot Ukraina. Detta sågs på sin tid som en stor framgång. Hade Ukraina inte lämnat dessa ifrån sig hade Ryssland antagligen inte vågat anfalla Ukraina; i varje fall inte så öppet. Händelsen visar också hur lite, i detta fall negativa, säkerhetsgarantier är värda när det smäller.

Mycket har skrivits om hur Putin räknade fel på västs – Nato och EU – splittring. Tvärtemot Putins förutsägelser har väst hållit ihop; sägs det. Personligen tycker jag bilden är otydlig. Det är oklart vad Nato egentligen gjort för Ukraina; att man – hittills – har avskräckt Ryssland från insatser mot Alliansens medlemmar är givetvis positivt. De vapenleveranser som skickats förefaller dock i huvudsak ha varit nationella bidrag. Det mest spektakulära som hänt på Nato-sidan är kanske Finlands och Sveriges Nato-ansökningar. Resultatet, om det blir positivt, kommer att stärka säkerheten i det nordiskt-baltiska området; ingen liten sak.

EU har gjort stora insatser genom flyktingmottagning och införandet av sanktioner. Men EU har varit en besvikelse när det gäller den hårda säkerheten. Mycket av skulden får läggas på president Macron, EUs ordförande under denna tid. Han borde ha stått i Kiev redan i slutet av februari för att försäkra Ukraina om Unionens stöd. Först den 16/6 har han begett sig till Ukraina – tillsammans med Scholz och Draghi(!). Det är säkert bra att han hållit kanalen öppen till Putin men talet om att undvika att ”förödmjuka Ryssland” har varit förödande för hans och Unionens trovärdighet.

EU sägs ju drivas fram av den fransk-tyska axeln. Om den franska delen svikit så har också den andra, den tyska gjort det. Visst, Scholz har lovat att rusta upp Tyskland men, som vi vet från vår egen återupprustning tar detta tid, lång tid. De utlovade tyska vapenleveranserna har inte materialiserats. ”Att göra en Scholz” är nu ett ukrainskt språkbruk som betyder att ”lova runt, och hålla tunt”!

Men de, i förhållande till behovet, relativt begränsade vapenleveranserna visar också något annat – hur tunn västs försvarsförmåga har blivit. Inte bara Sverige rustade ned efter det kalla krigets slut. De mängder tunga vapen – som 300 MLRS och 500 stridsvagnar – som Zelensky begär (13/6) finns helt enkelt inte, inte ens i USA. Ammunition är en bristvara i de flesta länder, förefaller det. Hur det ser ut i Sverige kan man bara ana.

Sedan är det inte bara att leverera vapen, soldaterna skall kunna använda dem också. Hittills har de slagits med gamla vapen från Sovjettiden; nu måste de läras upp på modern Nato-materiel. Det är för övrigt intressant att konstatera att båda sidor använder sig av äldre materiel som stridsvagn typ T-72, tillverkad på 1970-talet!

Operationer och taktik

Det har talats relativt lite om cyberkrigföring. Detta kan bero på sekretess eller att frågan är övermäktig de synnerligen modiga journalister som dagligen rapporterar från fronten. Men att ett modernt krig börjar med omfattande cyberattacker är tydligt. Med tanke på vad som rapporteras i den svenska pressen finns här anledning att känna oro. Att Sverige är digitaliserat men inte cybersäkrat är i alla fall den uppfattning artikelförfattaren fått.

Mobiltelefonen har kommit att spela en stor roll, på gott och ont, i detta krig. Tack vare Elon Musks Starlink har Ukrainas tillgång till internet kunnat upprätthållas trots de ryska angreppen. Anhöriga har kunnat få kontakt med varandra till stort stöd för folkmoralen. Soldater ute ”på fältet” har kunnat ringa amerikanska vapentillverkare för att fråga om råd. Men ryssarnas flitiga användning av sina mobiltelefoner har också bidragit till att leda in eld mot telefonpratarna. ”Selfies” har gjort att bl a många av mördarna från Bucha och andra ställen har kunnat identifieras. Döda soldaters mobiltelefoner har tagits av fienden som sedan ringt genom där befintliga kontaktregister för att meddela nyheten om innehavarens död.

I detta sammanhang är sociala media ett tveeggat svärd. Visst, det ger möjlighet att sprida information på bredden trots censur m m. men också att sprida desinformation. Militära chefer som ofta använder sociala media för att hålla kontakt med samhället och sina underlydande sprider samtidigt bilder av sig själva som kan vara av stort intresse för angriparens underrättelsetjänst; särskilt om de kombineras med mer privata inlägg.

Men den kanske viktigaste erfarenheten är nog den enorma ammunitionsåtgången. Den 13/6 uppgav LCI att Ukraina har ungefär 150 tunga artilleripjäser mot Rysslands 1500 – och de senare skjuter oavbrutet för att rasera militär och civil infrastruktur. Det senare måste ställa enorma krav på logistiken och man kan undra hur långt in i Ukraina denna taktik är möjlig. Att den inte skulle kunna användas mot Sverige är helt klart eftersom de nödvändiga sjötransporterna skulle vara ett lätt mål för vår marin. Ukraina har naturligtvis inte anledning att skjuta sönder infrastruktur på samma sätt men ammunitionstillgången är i alla fall gränssättande. Något att tänka på för kommande försvarsberedning!

Drönaren fick sitt militära genombrott redan under kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan 2020. Det är tydligt att drönaren i det nu aktuella kriget har kommit att spela en mycket stor roll både som spaningsplattform och vapen(-bärare). Drönare skulle kunna spela en mycket stor roll också i det svenska försvaret och mycket finns redan att köpa på hyllan. Se exempelvis artikelförfattarens Obemannade system och Artificiell Intelligens – ett trumfkort för Marinen i TiS nr 4, 2021! Det är anmärkningsvärt att, av allt att döma, några mer omfattande prov och försök fortfarande inte kommit igång i Försvarsmakten!

Användningen av drönare har också visat på den ukrainska arméns förmåga till innovation och anpassning. I fred och än mer i krig är överraskning en nästan permanent företeelse. Den vinner som har förmåga att anpassa sig och innovativt kan hitta nya vägar att komma åt fienden! Även här torde den ryska byråkratiska försvarsmakten ha svårigheter genom just sin oförmåga till anpassning och innovation. Uppdragstaktik torde vara en nödvändighet i detta sammanhang. Denna taktik är sedan lång tid svensk grundtaktik – men många artiklar bl a i ”Gula tidskriften” vittnar om att det mest är fråga om utanverk.

I svensk professionell försvarsdebatt diskuteras ofta manöverkrigföring med mer eller mindre sofistikerade resonemang. Det initiala ryska anfallet med luftlandsättning mot Kiev verkar vara ett exempel på sådan krigföring. Men nu, nu är det fråga om strid à la första världskriget; stora artillerinsatser följt av infanteri först när ”marken är beredd”. Inte heller har Ryssland lyckats samordna flyg- och markstrid vilket måste betraktas som relativt uppseendeväckande.

Men vi måste akta oss för att ta de ryska tillkortakommandena till intäkt för den egna planeringen. Vi måste utgå från att Ryssland kommer att analysera och försöka åtgärda sina brister.

I morgon

Vi vet inte hur kriget kommer att sluta. Det kommer av allt att döma att vara länge. Den stora frågan är dock: vad skall vi – EU, Nato, Sverige… – göra? Vilka krav skall ställas på Ryssland för att en normalisering skall vara möjlig?  Kan Putin sitta kvar i ett normaliserat förhållande? Kan någon föreställa sig ett statsbesök av Putin i ett europeiskt land? Vem skall återuppbygga Ukraina?

Men kriget ställer också frågan om den framtida globala ordningens framtid.

Just nu är det svårt att föreställa sig något annat än att en ny järnridå kommer att gå mellan Europa med ett amputerat Ukraina som gränsland å ena sidan och Ryssland å den andra. Putins tal om Peter den Store (1672 – 1725), som fyller 350 år i år, förebådar emellertid att han vill återupprätta – inte Sovjetunionen – utan Tsarriket. Detta skulle innebära att inte bara Baltikum utan också Finland och Polen står på hans ”önskelista!’”. Sverige blir åter en fiende; något som Putin inte särskilt diskret antyder. För övrigt lär Putin redan ha dragit tillbaka det ryska erkännandet av Litauens självständighet.

Peter den store drömde också om isfria hamnar. Ryssland har nu en sådan i Tartus i Syrien, men den kräver genomfart av Bosporen behärskat av Turkiet. Och i väster – är målet en garanterad tillgång till Atlanten? Vilket skulle kräva kontroll av Östersjöutloppen?

Och vad drar Kina för slutsatser av det som nu händer? Hur ska vi hantera Kina med sina globala maktambitioner? Vi vet att Kina är USAs högsta prioritet och därmed drar med sig Johnsons ”Global Britain”. Vill vi engagera Kina och bortse från dess brott mot mänskliga rättigheter etc.? Alternativet är att Kina sluter sig samman med Ryssland?

Ett Euroasiatiskt block bestående av Ryssland och Kina med lydstater vore knappast en önskedröm. Geopolitiskt skulle ett sådant block uppfylla kriterierna från Mackinders hjärtlandsteori: ”Who controls eastern Europe rules the Heartland; Who controls the Heartland rules the World Island; and Who rules the World Island rules the World.”

Mot denna vision står Mahan och hans vision om att den maritima makten alltid går segrande ur striden väl formulerad redan av Sir Walter Raleigh: “Whosoever commands the sea commands the trade; whosoever commands the trade of the world commands the riches of the world and consequently the world itself”.

Striden mellan dessa två system kommer att stå i det som Spykman kallade the rimland. Han förutsåg att ”Who controls the Rimland rules Eurasia; Who rules Eurasia controls the destinies of the world.” Och Sverige är just en del av the rimland. Östersjöutloppen är ”kanalen” genom rimland från hjärtlandet till det stora havet.

Författaren är pensionerad kommendör, ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet Kungl. Krigsvetenskapsakademien och associerad ledamot av Académie de marine.
Artikeln avlutad 16/6 förmiddagen.
(Sir Halford John Mackinder, brittisk geograf 1861 – 1947, Alfred Thayer Mahan, amerikansk amiral 1840 – 1914, Sir Walter Raleigh, engelsk sjöofficer, upptäcktsresande, hovman och författare 1552 – 1618, Nicholas John Spykman, amerikansk statsvetare 1893 – 1943)

Mer av samma skribent