Problemet med en text som denna är dröjsmålet mellan det att texten skrivs och att den läses. Utvecklingen går snabbt, och bitvis i oväntad riktning. Men det finns aspekter som inte lär ändras så snabbt, oavsett utvecklingen på marken.

Den ryska ledningens nationalism

Rysslands ledning måste, liksom i alla länder, tillvarata den egna nationens intressen. Frågan är hur man gör det bäst.

Tre dagar före den ryska invasionen höll president Putin ett tal, där han med starka ord ifrågasatte Ukrainas existensberättigande. Resonemanget, som involverade såväl Stalin som Lenin, var ganska förvirrat men det hade ändå tydliga kopplingar till den artikel som Putin låtit skriva i juli förra året.

Kortversionen är att Ryssland/Sovjetunionen 1991 gav bort traditionellt ryska territorier med alla dess tillgångar till andra utan att några som helst motkrav ställdes. Den generositet man då visade, som ledde till skapandet av konstlade stater, var ren galenskap. Det är uppenbart att talet bör betraktas som ett uttalat hot mot betydligt fler länder än Ukraina.

Tanken att med vapen rätta till ”historiska oförrätter och orättvisor” har varit drivkraften till oerhörda tragedier i Europa under de senaste århundradena. Idén borde vara död och begraven men tydligen är så inte fallet.

Kreml och delar av det ryska samhället i stort visar på en dragning åt exceptionalism, att Ryssland är unikt och därför bör tillerkännas unika rättigheter. Inställningen kan på goda grunder uppfattas som hotfull, se bara på resonemangen som förs om vilka länder som har/inte rätt att ombesörja sin egen säkerhet om det kan påverka andra länder.

Men det finns även något sorgligt över detta. Till exempel ”champagnelagen” från förra året, som påbjöd att mousserande vin endast fick benämnas Champagne (Шампанскоe) om det var tillverkat i Ryssland. En direkt parallell vore om Sverige skulle besluta att endast vodka producerat i vårt land fick benämnas vodka, medan all annan skulle anses vara ”alkoholhaltig destillerad dryck”. Tanken är närmast löjeväckande och det väcker frågan varför Ryssland frivilligt utsätter sig för detta slag av förnedring?

Vladimir Putins personliga ledaregenskaper

Måndagen den 21 februari hölls ett möte i det ryska säkerhetsrådet, vilket filmades och sedan lades ut på nätet. Medan presidenten satt avskilt i en del av en stor sal, samlades övriga deltagare i en halvcirkel i andra änden av salen, på behörigt avstånd från presidentens bord. Man undrar varför. Drivs presidenten av försiktighet med anledning av Covid19, av andra möjliga hot mot hans person eller är det ett uttryck för maktspråk? Oavsett orsak, agerandet är knappast ägnat att bygga tillit.

Deltagarna i mötet fick gå fram en och en till en pulpet för att tydligt ge sitt stöd åt beslutet att erkänna de bägge ”folkrepublikerna” som utropats i Donbass. När turen kom till Sergej Naryshkin, chef för SVR (Rysslands civila underrättelsetjänst), fick presidenten honom att komma av sig och stamma fram sitt svar. En situation som Putin tycktes uppskatta. En närmast perfekt illustration till begreppet ”management by fear”.

Man kan anta att den innersta kretsen kring den ryska presidenten besitter både bred erfarenhet och hög kompetens. Men om chefen styr genom rädsla, vilka är oddsen att någon träder fram och korrigerar honom när han håller på att göra fel? Vem bär fram de dåliga nyheterna? Vem talar förtroligt med honom om när han behöver – borde behöva – en djävulens advokat? Risken är att ingen gör det.

Beslutet att lägga ut inspelningen från mötet på nätet kan i sig betraktas som ett utslag av svagt omdöme då den torde ha skadat Putins anseende.

Vi kan spekulera över vilka medlemmar i det ryska säkerhetsrådet som redan innan invasionen hade insett att Putin såväl överskattat den ryska förmågan som underskattat den ukrainska, men ändå valt att tiga om saken. Kanske var Naryshkin en av dem. Men den som styr genom rädsla får väl räkna med sådana bakslag.

Här kan vi skänka en extra tanke till Rysslands diplomater. Erfarna män som t ex Sergej Lavrov eller ambassadören Viktor Tatarintsev, vilkas roll det nu är att med bibehållet allvar föra fram och försvara Kremls hugskott. Man undrar vilka tankar de har om natten. Ett beklagligt sätt att avsluta en långvarig karriär i Sovjetunionens och Rysslands tjänst.

EU, Nato och Sverige

Den splittring av de västliga organisationerna som Ryssland eftersträvat och många tycker sig ha sett tecken på, har på kort tid slutits. Väst har agerat snabbt och samlat och, utan att ännu gå över linjen till det tredje världskriget, lyckats ge Ukraina substantiellt stöd. Det är glädjande att se att även vårt land har bidragit.

Samtidigt finns risken att ett Ryssland som kört fast i sin offensiv, söker återfå initiativet genom eskalation av konflikten. Den kan ske på den ukrainska arenan eller i ett annat land.

Vilket för oss till den svenska ”Natolöken”, där regeringen ständigt tycks finna ett nytt lager att skala av. Från samarbete till närmare samarbete för att sedan gå vidare till ännu närmare samarbete, samtidigt som Nato gång på gång understryker att organisationen åtar sig endast att försvara medlemmar. Inga andra. Den draghjälp från Finland som författaren och många andra har hoppats på, förefaller att utebli. Vi får hoppas att stats- och försvarsministern vet exakt vad de gör. Om strategin visar sig slå fel, det räcker faktiskt att Kreml på felaktiga grunder tror att ett angrepp (traditionellt militärt, nukleärt eller icke-kinetiskt) mot vårt land skulle kunna lyckas, så kan regeringen ha lett oss till ett nytt år 1721, 1809 eller något än värre. När vi till detta lägger tanken att Putin tycks ha närmast oinskränkt makt och att hans rådgivare möjligen inte vågar opponera sig så står väldigt mycket på spel. Under den pågående konflikten har Ryssland som bekant redan visat exempel på riktigt dåliga beslut.

Resultatet av konflikten

Oavsett varthän den militära konflikten leder, kan vi redan nu nog dra två slutsatser.

Ryssland kommer att försvagas kraftigt. Utöver de betydande ryska offren i kriget håller man nu på att på egen hand svårt sarga bilden av ett militärt starkt och kompetent Ryssland. Något som är extra allvarligt för ett land som har så lite i övrigt att erbjuda världen.

Den försvagning av ekonomin som i realtid drabbar landet lär bli förödande om man inte ger Väst en orsak att släppa på sanktionerna. Om trycket hålls uppe en längre tid kan Ryssland möjligen i någon mån kompenseras genom kinesiskt stöd. Om Kina så behagar, vill säga och häri ligger en möjlighet för Kina att stärka sina positioner ytterligare. Att dra ut i erövringskrig för att återupprätta ett svunnet ryskt imperium och komma hem som vasall under Beijing kan nog inte av någon ryssländare räknas som seger.

Samtidigt. De tvivel som möjligen kan ha funnits om Ukrainas legitimitet som nation lär nu ha skingrats. Kremls överfall har lyckats ena de rysk- och ukrainsktalade ukrainarna i den mån det har behövts. Bortom lidandet och förstörelsen som nu hemsöker landet kan vi se konturerna av ett nytt, fritt och starkt Ukraina som en betydelsefull hörnsten i framtidens Europa.

Som historieintresserad svensk kan man idag konstatera att det verkligen finns ett land i östra Europa som i alla avseenden är en värdig arvtagare till Kyivska Rus medan det finns ett annat land som inte på något sätt förtjänar att vara det.

Författaren är egen företagare och reservofficer.
Foto: Wikimedia Commons

Mer av samma skribent