Nagorno-Karabach – en pyrande konflikt

Av Oscar Jonsson, konfliktvetare

Under 2013 möter Nagorno-Karabach konflikten utmaningar som riskerar att eskalera den lågintensiva konflikten till ett fullskaligt krig. Sedan kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan om enklaven Nagorno-Karabach slutade 1994 har stridigheter vid kontaktlinjen och krigshetsande retorik hört till normalbilden. Tre oroande skeenden som bör uppmärksammas under 2013 är: öppnandet av Stepanakert-flygplatsen i Nagorno-Karabach, Azerbajdzjans oljepeak och presidentvalen i båda länderna.

Kriget om enklaven Nagorno-Karabach var inte det dödligaste, men det har producerat en av de värsta frederna. Kriget som pågick mellan 1992-94 resulterade i att över 30 000 människor dog och att en miljon människor blev flyktingar. Det vapenstillestånd som slöts uppmanade till en fredlig lösning på konflikten, men detta är något som inte förverkligats. Till följd av konflikten har både Armenien och Azerbajdzjan radikaliserats, så att moderata röster marginaliserats och etnisk nationalism med hat för “den andre” har blivit ständigt närvarande inslag. Kontaktlinjen är sannerligen en av de mest militäriserade gränserna i den norra hemisfären och det finns inget som skiljer de två arméerna ifrån varandra, där det bitvis längs kontaktlinjen är enbart 100 meter mellan trupperna.

Flygplatsen i Nagorno-Karabach huvudstad Stepanakert invigdes 28 september och kan inom kort flyga sina första avgångar. I november tillkännagavs det att de första avgångarna blir försenade med påstådd anledning av flygsäkerhetsskäl. Det har diskuterats om att börja flyga ifrån flygplatsen under hela hösten och en operativ flygplats skulle främja Karabachs de facto-självständighet och ekonomi. Samtidigt har Azerbajdzjan uttryckligen fördömt användandet av flygplatsen och deklarerat att det skulle vara oacceptabelt till den grad att det skulle representera en invasion. Azerbajdzjan har även antytt att de skulle kunna skjuta ner flygplanen. Till detta har Nagorno-Karabachs president svarat att ett nedskjutande av ett flygplan skulle vara en casus belli, en orsak att gå till krig.

Dessa allvarliga utväxlingar av hotelser bör ses i ljuset av oroligheterna vid kontaktlinjen. Det har dött över 63 personer sedan 2011 i stridigheterna, och större och större militärövningar hålls vid de facto-gränsen. Vidare är stridigheterna som uppstår vid kontaktlinjen ofta sammanhängande med de politiska förhandlingar om konfliktlösning och används som ett verktyg då någon sida är ovillig att göra framsteg. Den senaste stora stridigheten skedde förra sommaren, då tre armeniska soldater dödades. Detta var samma dag som Hilary Clinton påbörjade sin resa i södra Kaukasus. Dagen efter hämnades Armenien och lyckades döda fem azeriska soldater.

Stridigheterna är symptomatiska för den inneboende riskfylldheten och utgör en farlig eventualitet i sig själv. Ifall de småskaliga stridigheterna eskalerar kan det skapa en situation där båda parterna vill, men inte ser sig ha råd att backa ut ifrån.

Azerbajdzjans oljetillgångar har bedömts nå sitt maximala utflöde mellan 2013-14. Oljan var Azerbajdzjans ekonomiska räddning efter kriget, och det är med den landet har byggt sitt nuvarande välstånd och internationella inflytande. Precis efter krigets slut 1994 lyckades amerikanska företag köpa över 40% i det konsortium som skulle exploatera fyndigheterna och detta har säkerställt USA:s intresse. Azerbajdzjan har även vissa gastillgångar som nu exploateras, men till skillnad mot olja som enkelt kan transporteras världen över, så är gas mer beroende av geografisk närhet och distributionsnätverk. Det är då som transitland mellan de väldiga gasresurserna i Centralasien och den törstande europeiska marknaden som Azerbajdzjan utgör en viktig kugge i EU:s strävan efter att diversifiera sina energiimporter. Detta är extra viktigt på grund av oviljan att vara helt beroende av rysk energi, oroligheter i Iran och Libyen samt efter Tysklands beslut att avveckla sin kärnkraft.

Av de vinster som oljan genererat har mycket fokuserats på modernisering av den azeriska armén. Militärutgifterna har årligen ökat med i snitt 50% från 2003 till 2011 och detta gjorde att Azerbajdzjans militärutgifter översteg Armeniens BNP under 2011(!). Ifrån dessa investeringar har ett nära samarbete med Israel uppkommit, som Azerbajdzjan har köpt betydande mängder krigsmateriel från, till exempel UAV:er.

Den azeriska oljepeaken betyder att maktdiskrepansen mellan de två länderna ej kommer att vara större än under den närmaste tiden och därav Azerbajdzjans bästa tillfälle att lösa konflikten militärt. Detta är ett alternativ som kan förefalla mer och mer lockande, om dödläget fortsätter i de politiska förhandlingarna.

En faktor som gör det svårt för Azerbajdzjan att kalkylera ifall de rent militärt kan ta tillbaka Nagorno-Karabach är Armeniens allians med Ryssland. Armenien och Ryssland är sammanbundet i försvarsalliansen CSTO, där en aggression mot en medlem skulle ses som en aggression mot alla. Den centrala frågan är ifall ett anfall på Nagorno-Karabach som är internationellt erkänt azeriskt territorium skulle utlösa ryska försvarsgarantier. Ryssland har en bas stationerad i Gyumri i Armenien med två brigader och möjligheten att ge betydande stöd. Vad som är klart är att Armenien inte frivilligt kommer att släppa ifrån sig Nagorno-Karabach. Även fast de vann kriget militärt led de enormt samhällsmässigt efter krigsslutet, men de såg det värt priset att betala för självständigheten av sina förfäders mark.

Presidentvalet i Armenien i februari innehåller ett stort orosmoment med tanke på de våldsamheter som efterföljde valet 2008 och mordförsöket nyligen på presidentkandidaten Hayrikyan. Den nuvarande presidenten Serzj Sarkisians seger under valet 2008 ledde till omfattande protester med anklagelser om valfusk. Protesterna började fredligt men blev sedan våldsamma då Sarkisian försökte upplösa dem med hjälp av polis. I dessa våldsamheter avled 10 personer, över 200 skadades och 100 fängslades.

Azerbajdzjan är en mer autokratisk stat än Armenien och håller sitt presidentval i oktober. I Azerbajdzjan har makten lämnats över från Heidar Alijev som styrde från slutet av kriget till 2003 till hans son Ilham Alijev som styr idag. Denne valdes 2003 i ett val med omfattande anklagelser om valfusk och protesterna som uppstod blev våldsamt nedslagna och över 600 demonstranter greps. Detta ledde till att oppositionen bojkottade det efterföljande valet 2008 och Alijev vann enkelt. Under våren 2011 kom även ett uppsving i protester i Azerbajdzjan, men det bemöttes med våld, arresteringar och mer repressiv lagstiftning. Valet under hösten i Azerbajdzjan riskerar att blåsa liv i de sociala spänningar som finns inom Azerbajdzjan.

När vi nu går in på det 25:e året sedan konflikten startade ser framtiden snarare mörkare ut än ljusare. Den etniska nationalismen som båda sidorna använde sig av för att mobilisera stöd vid konfliktens begynnelse är idag inbyggt i bådas statsbyggen. Hatretoriken är en förutsättning för folkligt stöd och utgör ett stort hinder för ledarnas möjligheter att kompromissa mot en lösning. Ytterligare problematiskt är att medianåldern i det båda länderna är kring 30 år vilket innebär att den breda massan inte har minnet av att leva fredligt med varandra. Detta är ett minne som ter sig mer och mer avlägset. När alla dessa oroligheter bubblar under ytan kombineras med de ovan nämnda skeendena riskerar vi att få en blandning med dödlig utgång under 2013.