Av Gunnar Magnusson, ledamot och Andre sekreterare i Kungl Krigsvetenskapsakademin

Den ryske utrikesministern Lavrov sade i lördags, i en intervju i rysk statstelevision, att Ryssland inte har för avsikt att korsa den ukrainska gränsen (utöver den man redan korsat på Krim) men att man förbehåller sig rätten att skydda de ryskspråkigas rättigheter i Ukraina.

Han hävdade vidare att Ryssland och väst (läs: USA) kommit närmare varandra i Ukrainafrågan. ”Våra positioner närmar sig varandra. De lyssnar. Jag kan säga att en federation är långt ifrån ett förbjudet ord i våra överläggningar.” Han var tydlig beträffande den ryska ståndpunkten: ”För att vara uppriktig ser vi ingen annan väg för den ukrainska staten än en federalisering.”

Man tar sig för pannan! Här sitter alltså vår tids Ribbentrop och upplyser oss förmätet om hur en grannstat med 45 miljoner invånare ska ordna sina statsrättsliga interna förhållanden. Såvitt kan förstås deltar inte det berörda landet – Ukraina – i ”överläggningarna”. Vad vår tids Lord Halifax, John Kerry, har att säga i saken framgår inte.

I och för sig finns det en mängd historiska och känslomässiga skäl till att Ryssland intar den hållning man gör. Likaväl som serberna fortfarande kan se tillbaka på Trastfälten 1389 så kan det slaviska broderfolket se tillbaka på 900-talets Kiev-Rus eller på unionen med Ukraina under Bogdan Chmelnitskij 1654.

Skulle en sådan förståelse emellertid utsträckas till en allmän stats- och folkrättslig princip över hur mellanstatliga historiskt skavande konflikter bör lösas så har vi problem i Europa. Minst sagt. Ska Sverige ockupera och annektera Åland nästa gång stollarna i Sannfinländarna uttalar sig i finska riksdagen angående det svenska språkets ställning i Finland?

Historien upprepar sig inte, brukar man säga. Men historien lär oss. Och det som händer idag är en kuslig påminnelse om hur illa det kan gå om man inte sätter ned foten i tid. Ett nytt München vore en skam för väst och en tragedi för Ukraina och i förlängningen också för andra forna sovjetstater. Vem kan man lita på? När kommer Putin att säga: ”Utöver Krim har jag inga ytterligare territoriella krav”?

Om vi anser att Ryssland inte har rätt att agera som det gör, och det anser vi på mycket goda grunder, så uppkommer naturligtvis frågan: hur tvingar vi Ryssland att upphöra med sitt agerande?

Svaret på den frågan står att finna i en mängd olika politiska och ekonomiska åtgärder. Den näst viktigaste är att utesluta Ryssland från i princip allt ekonomiskt samarbete med USA och EU. En sådan åtgärd måste vara så omfattande att den drabbar den enskilde ryssen på samma sätt som den enskilde iranierna idag är drabbad av ekonomiska sanktioner. Det ska svida i skinnet rejält.

Det här kommer emellertid också att svida i skinnet på många länder i EU som oklokt litat på att Ryssland kommer att utvecklas till en ”normal” stat med vilken man kan ha förtroendefulla relationer. Tysklands Energiewende måste omprövas i ett Energiewende II. Om inte EU, under ledning av Tyskland, står enat så är risken uppenbar att unionen i väsentliga avseenden spricker, något som bara kan gynna Ryssland. En historiskt betydelsefull utveckling kan komma att brytas.

Den viktigaste åtgärden – att i sista hand tillgripa vapenmakt – har väst i praktiken avhänt sig genom omfattande nedrustningar av sina militära maktmedel intill, och över, det ansvarigas och anständigas gräns. Därmed står man naken att möta en motståndare som uppenbarligen är beredd att använda vapenmakt. Och därmed kan man heller inte forma en strategi som har att som sitt yttersta mål att värna det som motiverar att fria människor sluter sig samman i en statsbildning; att bevara oberoende och frihet och att vara beredd att slåss för det.

Mer av samma författare