Arméchefen generalmajor Jonny Lindfors. Foto: Erik Westberg, Försvarsmakten.
Inledning
Detta är den andra artikeln, i en serie av sju, och fortsättningen på artikeln En armé i behov av förändring. Denna artikel utvecklar ett övergripande resonemang avseende behovet av att skyndsamt förändra den svenska armén. Bakgrunden till detta behov grundar sig som tidigare beskrivits av tre drivande faktorer, vilka var och en för sig kräver förändring och anpassning, men som just nu samtidigt påverkar den svenska armén. Dessa är den svenska anslutningen till Nato, det överhängande militära hotet från Ryssland och en pågående och accelererande teknik- och taktikutveckling, manifesterat genom kriget i Ukraina. För att förstå helheten måste alla tre faktorer diskuteras och utvecklas i ett gemensamt sammanhang eftersom de samtidigt som de står för sig själva, också hänger tätt samman och tillsammans utformar nya och förändrade förutsättningar för Försvarsmakten och den svenska armén. I artikeln sätter vi fokus på främst två av dessa faktorer, den pågående teknik- och taktikutvecklingen, vilken vi menar fundamentalt förändrar operationsmiljön och Sveriges anslutning till Nato, vilken vi menar lika fundamentalt förändrat den operativa kontexten för armén och Försvarsmakten. Vi argumenterar för att dessa två förändringar, den pågående teknik- och taktikutvecklingen och den operativa kontexten, övergripande omfattas av det som i Nato benämns som multi-domäna operationer (MDO). Därför riktas fokus mot MDO, som koncept och doktrin. Detta betyder inte att vi anser att MDO som doktrin okritiskt ska anammas och inte heller att detta är ett färdigt koncept eller operativt ramverk som vi utan friktioner kan ansluta oss till. Istället menar vi att vi tillsammans måste förstå hur det moderna slagfältet ser ut, hur anslutningen till Nato påverkar oss och vad MDO som koncept, doktrin och operativt ramverk inom alliansen innebär. Därför är det underliggande målet med artikeln att beskriva varför den svenska Försvarsmakten redan nu behöver förhålla sig till MDO och varför vi på sikt bör implementera detta som doktrin. Med det överordnande målet är att förklara varför MDO är en angelägenhet för armén och hur armén kan bidra respektive anpassa sig till detta koncept och operativa ramverk.
Därutöver syftar artikeln, i enlighet med hela artikelserien, till att fortsatt tydliggöra behovet av den anpassning och transformation som krävs av armén. Som nämndes i avslutningen av den första artikeln[1] är ansatsen att skapa en debatt kring arméns framtid och hur vi ska ta oss dit. Vi som författare och representanter för armén tror att ett öppet och fritt diskussionsklimat är centralt för både hur vi ska utforma den framtida armén, påverka den övriga Försvarsmakten och därutöver bli effektiva allierade i Nato. För att stimulera detta ger denna, liksom kommande artiklar, ett brett perspektiv inriktat mot behovet av utveckling. Detta innebär att många av de slutsatser som presenteras är generella snarare än detaljerade. Det är tillsammans i organisationen och med våra samarbetspartners och allierade vi hittar de specifika lösningarna. Därför vill vi återigen uppmana alla läsare att utmana oss med andra uppfattningar och alternativa synsätt. Därigenom bidrar vi tillsammans till att skapa en öppen och välbehövlig framtidsfokuserad diskussion som armén behöver för att lyckas med sin transformation.
En förändrad operationsmiljö
De senaste årens krig i Ukraina och Nagorno-Karabach har tydligt påvisat hur krigets karaktär återigen förändrats. Det krig och den operationsmiljön som många försvarsmakter förberett och planerat för är inte vad som utvecklats. Slagfältet förefaller idag vara mer transparent än någonsin och i denna nya miljö finns det små möjligheter att gömma sig. Samtliga förband och funktioner, nästan oavsett gruppering eller läge, riskerar att bli bekämpade givet att de bedöms vara ett relevant eller högvärdigt mål. Enligt General Mark A Milley, tidigare amerikansk Arméchef och Chairman of the Joint Chiefs of Staff (CJCS), pågår just nu en förändring av krigets karaktär där teknologisk utveckling är den drivande faktorn. Enligt honom kommer nästa konflikt därför, i ännu större utsträckning, att präglas av yttäckande sensorer med inhämtningsförmåga och kostnadseffektiva autonoma plattformar utrustade med kommersiella bild- och beteendeanalysalgoritmer, förstärkta av artificiell intelligens (AI) och analysverktyg. Tillsammans kommer dessa system drastiskt öka möjligheterna att observera och förstå omgivningen vilket därigenom försvårar möjligheten att dölja sig. Därutöver kommer billiga drönare, patrullrobotar och långräckviddiga precisionsvapen, med högre hastighet, räckvidd och precision, att ytterligare minska tiden för bekämpningskedjan. Samtidigt medger robotik och additiva tillverkningsmetoder nya förutsättningar för militära förband att skapa försörjningssystem och uthållighet.[2]
Utvecklingen av långräckviddiga vapensystem medger idag möjligheter till verkan med såväl mark-, luft- och sjöbaserade system, att med mycket god precision träffa ett enskilt mål på mer än femhundra kilometers avstånd. Fortfarande är dock kostnaden för dessa långräckviddiga precisionsvapen avskräckande hög vilket gjort att de senaste årens konflikter har präglats av en balans mellan verkan och kostnad. Detta innebär att samtidigt som de krigförande parterna eftersträvar att degradera motståndarens krigföringsförmåga måste den ekonomiska aspekten beaktas. Eller förenklat, vinsten av verkan eller den ekonomiska förlusten hos fienden, måste överträffa kostnaden för verkanssystemen, annars bekämpar man långsamt sig själv genom att ödsla resurser på ovärdiga mål. Detta förhållningssätt till stridsekonomi är inte ny, men accentueras genom ett högtransparent slagfält och genom ökad förmåga till verkan. Detta medför att mer analys måste läggas på vad som ska bekämpas snarare än att upptäcka högvärdiga mål, annars riskerar även en resursstark motståndare att hamna på ekonomiskt fel sida av vinna–förloraekvationen. Även om det transparenta slagfältet, tillgången till information och ökad möjlighet till verkan på slagfältet är påtaglig, är det fler saker som ändrats. Teknikutvecklingen medger utmaningar men också förutsättningar som tidigare inte funnits. Under det pågående kriget i Ukraina, ser vi exempelvis hur både Ukraina och Ryssland bedömt värdet av ett fungerande mobiltelefonnät högre än att förneka varandra kommunikationsmöjligheten. Detta tillsammans med satellitbaserade tjänster som Starlink, internet och molntjänster som Amazon Web Services, men även kommersiella syntetisk apertur radar (SAR), har förändrat tillgången till information och underrättelser om motståndaren. Rådata är idag tillgänglig för allmänheten på ett sätt som gör att underrättelsetjänsternas exklusivitet utmanas av kommersiell media. Många gånger är Open Source-information både tillförlitlig och snabbare än en traditionell underrättelsetjänst, vilka alltid brottas med vikten av att skydda källor. Kostnadseffektiva, uthålliga sensorer, AI-drivna vapensystem och långräckviddiga system för precisionsbekämpning kommer att få de snabbaste plattformarna att verka långsamma och få de mest välmaskerade förbanden att framstå som exponerade. Slutsatsen är att det inte går att gömma sig på slagfältet, det handlar snarare om att inte presentera ett mål som är högvärdigt/prisvärt för långräckviddiga bekämpningssystem.
Denna utveckling av precisionsvapnen har dock inte förskonat civilbefolkningen i Ukraina från krigets fasor. Samtidigt som den ukrainska försvarsmakten lärt sig att i allt större utsträckning gömma eller skydda militärt högvärdiga mål, har Ryssland intensifierat angrepp mot civila mål och befolkningscentra. Ukraina har å sin sida visat upp en imponerande motståndskraft och en förmåga att snabbt återställa nedsatta funktioner hos den samhällsviktiga infrastrukturen. Samtidigt som vi ser hur de pågående konflikterna innebär ett allt mer högteknologiskt krig, ser vi i Ukraina också stora inslag av reguljära anfall med skyttesoldater och konventionella stridsfordon mot klassiska, eller första världskrigsliknande befästningslinjer med skyttegravar, minfält och bunkrar. Detta påvisar att samtidigt som krigets och konfliktens karaktär ständigt förändras, ser vi också hur ny-gamla tillämpningar av krigföring fortfarande är tillämpliga. Den största förändringen av dagens krigföring är sannolikt att det som förr avhandlades genom militär makt på slagfältet, idag utkämpas med alla tillgängliga maktmedel och i alla domäner samtidigt. Gränserna mellan civil och militär teknologi, liksom för statliga och kommersiella tjänster, har suddats ut. Detta förändrar operationsmiljön genom att detta medger ökade möjligheter till verkan och mindre möjligheter till skydd. Sammantaget förändrar detta hur vi behöver tänka kring operationsmiljön och därmed hur vi genomför militära operationer.
Multi-domäna operationer som koncept
Den förändrade operationsmiljön som beskrivits ovan är i stort det militära problem som USA sedan tidigare försökt hantera genom implementeringen av en ny markdoktrin. Även om utvecklingen av operationsmiljön förändrats i en takt och i ett tempo som troligen få eller ingen förutsett har det länge funnits indikationer och tydliga tecken mot vad denna utveckling har varit på väg. För USA har detta varit en av de drivande faktorerna till att utveckla en ny doktrin för den amerikanska armén. Denna doktrin var inledningsvis utformad för att implementera en lösning på ett militärt problem utgående från ovanstående operationsmiljön, men med Kina som den dimensionerande motståndaren. Genom de senaste årens utveckling har dels operationsmiljön utvecklats snabbare än doktrinen, dels har den dimensionerande motståndaren tillfälligtvis blivit Ryssland. Detta innebär att MDO som doktrin ännu befinner sig på konceptstadiet, men det har också inneburit att MDO förändrats från att vara enbart en amerikansk doktrin till att även implementeras av Nato.
För den svenska Försvarsmakten och armén beskriver MDO därigenom både en operationsmiljö och ett operativt förhållningssätt som de flesta av oss ännu inte vant sig vid. Till skillnad från andra medlemmar i Nato behöver vi dels anamma en ny operationsmiljö, dels en ny operativ kontext genom anslutningen till en allians. Men även för de tidigare Nato medlemmarna är denna doktrin utmanande. I många avseenden skiljer sig MDO markant från den tidigare doktrinen för storskalig strid benämnd Air-Land Battle (ALB). I jämförelse med denna tar MDO i mycket större utsträckning avstamp i att betrakta strid som ett kognitivt förhållningssätt syftandes till att konvergera effekten av system av system i flera domäner i tid och rum. Genom att tillämpa ett domänöverskridande förhållningssätt syftar MDO till att medge effektiv verkan; mot en likvärdig motståndare i en högintensiv konfliktmiljö präglad av ett högtransparent slagfält, en förmåga från motståndaren att projicera Anti-Access/Area Denial (A2/AD-förmåga), en kamp om det elektromagnetiska spektrumet, kombinerat med en miljö av traditionella strider med kinetiska vapensystem. I jämförelse med den tidigare ALB, som utgick från behovet av samordning av mark- och luftstridskrafter för att kunna verka på djupet av motståndaren, är inte längre operationsmiljön definierad av en tredimensionell strid utan snarare en fyrdimensionell strid. Förutom de rumsliga dimensionerna behöver dagens slagfält även konvergera i både tid och rum, vilket är en avgörande skillnad mellan doktrinerna. I likhet med den tidigare doktrinen utgår det operativa ramverket fortfarande ifrån antagandet att det slutgiltiga avgörandet kommer att fällas på marken och att effekter från övriga domänerna syftar till att stödja markstridskrafterna. Ur ett svenskt perspektiv kan detta kännas främmande eller provocerande. MDO utgår också från ett perspektiv kring att det är operationer och operationskonst och inte taktik som leder till seger. Dessa båda doktriner beskriver därför hur operationer ska designas för att genom en serie taktiska och domänöverskridande slag leda fram till till en långsiktig vinst. Här utgår MDO från att det slutligen, vilket samtliga amerikanska krig hittills påvisat, är på marken det verkliga avgörandet kommer att fällas. För att uppnå ett sådant avgörande och för att kunna designa sådana operationer behöver dock samtliga domäner konvergera och framförallt måste fienden kunna bekämpas på djupet. Därför är MDO, ur ett amerikanskt arméperspektiv, en samordnande doktrin som tar fasta på ett kognitivt förhållningssätt, att genom flera slag eller strider, samordnade i tid och rum bekämpa motståndaren genom ett operativt perspektiv som leder till att denne kulminerar. Därutöver utgår MDO även från ett specifikt militärt problem och militärt antagande att den potentiella motståndaren ska bekämpas genom främst offensiva operationer, företrädesvis på motståndarens mark och med så små egna förluster som möjligt. Därför måste vi förstå motståndarens, våra egna och allierades förmågor så väl som den stridsmiljö som förändrats, driven av en accelererande teknikutveckling.
En förändrad operativ kontext – förändringar i den svenska armén
Med det svenska inträdet i Nato förändrades den svenska säkerhetspolitiska kontexten i grunden. Men även om vi anslutit oss till en allians betyder inte det att vi okritiskt ska anamma andra staters doktriner eller syn på det militära problemet. Sverige utrikes- och säkerhetspolitik, liksom vår vilja att nyttja militära maktmedel skiljer sig givetvis från USAs eller Turkiets och även om likheter finns med exempelvis Norges eller Finlands kommer det att finnas avgörande skillnader. I jämförelse med våra grannstater har Sverige andra geografiska och demografiska utgångspunkter. Därför måste Sverige och den svenska Försvarsmakten definiera hur vi uppfattar det militära problem som Försvarsmakten ska organiseras för att lösa. Hur Sverige ser på sin roll i Nato kommer att definiera vilken doktrin den svenska Försvarsmakten anammar. Detta kommer enligt tidigare resonemang inte vara Möta-hejda-slå och inte heller den tidigare Marginaldoktrinen. Genom vår anslutning till Nato har vi valt att tillsammans med våra allierade försvara hela alliansens territorium. Detta innebär att Sverige med största sannolikhet kommer att försvaras utanför Sverige i en multinationell kontext. Det finns också en påtaglig sannolikhet för att armén kommer att nyttjas i denna kontext inom en inte alltför avlägsen framtid.
För den svenska Försvarsmakten finns det därför flera utmaningar, men också möjligheter, med MDO. Dels är denna doktrin betydligt mer offensiv än det traditionella svenska förhållningssättet, dels utgår MDO i enlighet med Natos tidigare doktriner, från att strid främst ska ske på motståndarens territorium. Våra tidigare antaganden har istället i stor utsträckning utgått från en doktrinär uppfattning om ett militärt problem utgående från strid i Sverige, baserat på ett totalförsvar i en nationell kontext, och med ett visst stöd utifrån. Med Nato-anslutningen har detta förändrats. Natos ledningsstruktur är inte uppbyggd på samma sätt som den tidigare svenska ledningsstrukturen. Inom alliansen verkar respektive försvarsgren tillsammans med andra länders försvarsgrenar inom en ledningsstruktur där respektive Component Command, Land (LCC), Maritme (MCC) och Air (ACC) före artikel 5, är likvärdiga på samma hierarkiska nivå som Joint Forces Command (JFC), vilka samtliga direkt lyder under SHAPE. Vid en aktivering av Nato krigstida ledningsstrukturer finns dessa kvar samtidigt som det för markförbanden därutöver aktiveras ett Multi-Corps Land Component Command (MC LCC) som är direkt underställd chef (DUC) till JFC. Denna indelning utgår från samverkan mellan försvarsgrenarna och ett mer självständigt uppträdande än vad vi traditionellt i Sverige förhållit oss till. Genom att den svenska armén nu förväntas verka och strida tillsammans med andra allierades arméförband inom ramen för ett LCC, ökar vårt behov av att samordna striden inom markdomänen. Detta betyder att den svenska armén i större utsträckning än tidigare behöver fokusera mer på hur vi strider med andras staters markförband och hur dessa förband kommer att ledas, parallellt med att armén ökar förmågan att samordnas i ett försvarsmaktsgemensamt koncept och en gemensam nationell ledningsstruktur. Övergripande kommer arméns förband, inom alliansen, verka med brigader i divisions- eller kårs ram inom Natos försvarsplanering (regional plans), bidra till Natos stående förband, samt lösa uppgifter inom Sveriges gränser för att skydda befolkningscentra och kritisk infrastruktur samt säkerställa tillförsel och operativ rörlighet för Natoförband. Detta sker under paraplyt avskräckning och gemensamt försvar, eller deterrence och collective defence. Alla dessa uppgifter ska kunna lösas samtidigt. I dessa helt olika operationsmiljöer finns det dock likheter. En likhet är det övergripande syftet, vilket handlar om att möta ett ryskt angrepp, även om ambitionen och därmed omfattningen och taktiken i angreppet kommer att skilja. Svenska förband bedöms tvingas operera under ett ryskt A2/AD-paraply vilket bland annat utmanar alliansens förmåga att understödja markförband från luften. Att agera i en kårstruktur inom Nato kräver också att våra förband kan samordna eget luftrum. Det innebär förmåga till bekämpning både i luften och på marken med de metoder som Nato använder sig av, där införandet av Joint Air Ground Integration Center (JAGIC) på kår- och divisionsnivån håller på att implementeras.
Behovet av anpassning i den svenska armén
Det är inom ramen för ovanstående som MDO ska förstås. Konceptet är inte heller ursprungligen inte ett försvarsgrensgemensamt koncept utan ett amerikanskt armékoncept. För den svenska armén innebär detta att vi måste förstå hur och vad MDO är och anpassa oss till det koncept som just nu utvecklas under ledning av Allied Command Transformation (ACT) i Norfolk. Sverige behöver därför identifiera hur vi ska uppträda i denna miljö och hur vi tillsammans med våra allierade organiserar, tränar och utrustar oss för att möta dessa nya problem. Om vi inte anpassar våra reglementen eller handböcker till MDO kommer vi svårligen att uppnå interoperabilitet och om vi inte förstår MDO kommer vi att vara kontextlösa i en föränderlig säkerhetspolitisk miljö. Det betyder dock inte att vi ska förkasta det vi kan eller utmärker oss för. Därför ska vi fortsatt värna den svenska kulturen av nära samarbete mellan våra försvarsgrenar, och inom armén vår kultur av uppdragstaktik. Därutöver är MDO som koncept fortfarande under utveckling där det finns skillnader i hur USA respektive Nato betraktar denna doktrin. Detta gör att det blir viktigt för oss att förstå hur denna doktrinutveckling genomförs, så att vi aktivt kan påverka densamma. För att kunna göra det måste vi förstå hur våra allierade verkar och uppträder, vi måste också förstå vad vi väljer att anamma eller väljer att avgränsa. Försvarsmakten och armén måste således förstå vad MDO är och hur denna passar in i en kommande svensk doktrin. Vi måste också förstå den säkerhetspolitiska och operativa kontexten samt den föränderliga operationsmiljö vi ska verka inom.
Den kan i viss utsträckning skönjas i Ukraina men inte fullt ut då alliansens alla förmågor inte nyttjas där. Ett område som kräver ökad insikt är det transparenta stridsfältet, den vapenutveckling som kan exploatera detsamma samt möjliga metoder för att minimera dess verkan. Utan kunskap finns risk för att vi tar förluster långt innan vi ens är i närheten av motståndaren. En ökad kunskap avseende krigföring i det elektromagnetiska spektrumet måste säkerställas i officersutbildning på skolor men även i krigsförbandens träning.
Vårt stöd att hitta och bekämpa motståndaren med strategiska resurser kommer främst från USA, vilka använder en doktrin och därtill kopplade metoder för att få effekt av dessa. För att kunna nyttja effekten från denna eldkraft och underrättelser måste svenska förband förstå och integreras i dessa metoder. Det behöver också skapas kunskap och förståelse av vad det innebär att verka inom ramen för de högre nivåerna, division och kår, där man tillämpar synsättet att de högre förbanden har doktrinära områden som deep, close, och rear där högre förband har ett ansvar att skapa förutsättningar för lägre förband genom att forma stridsfältet i deep. Det innebär att främst bekämpa motståndarens kritiska sårbarheter eller att degradera dem till den grad att vi har uppnått duellförhållanden som innebär att vi kan möta dem i close. Det innebär också en viss förskjutning från vårt traditionella DNA, att vinna genom manöver, till förmån för att vinna genom eld. Det innebär ett behov av en utvecklad förmåga avseende targeting och fires genom både lethal och non lethal measures. För armén innebär det att vi bör utveckla en ny svensk markstridsdoktrin, vilket ger grunden för reglementen och handböcker.
Organisatoriskt behöver vi därför strukturera om våra förband då vi först efter NATO-inträdet fullt ut kan dra nytta av att verka i brigader, divisioner och kårer. Grovt beskrivet innebär det att vi kan/bör reducera vissa resurser från lägre nivåer och skapa dem på de högre. Ett exempel är att vi nu kan flytta upp förmågan till uthållighet, ett eller ett par hierarkier. En annan är att vi kan reducera stabers storlek på de lägre nivåerna då förmåga till exempelvis mer kvalificerad underrättelsebearbetning, luftrumssamordning och bekämpning på djupet kan skötas på de högre. En omorganisering är också påtvingad av rysk förmåga och nyttjande av det transparenta slagfältet. Istället för att försöka undgå upptäckt måste vi nu fokusera på att inte bli klassificerade samt att kunna skydda oss mot vapeninsatser. Tydliga exempel här är våra staber och logistikförband som idag alltför lätt kan urskiljas som de högvärdiga mål de är. Andra organisatoriska aspekter är förmåga till rörlighet, att kunna skydda sig mot motståndarens kinetiska vapensystem, fortifikatorisk förmåga samt förmåga till att upprätta skenmål.
Förband behöver övas och tränas i den stridsmiljö som de ska verka i. Det innebär för oss att vi måste öva i en miljö där vi påverkas av motståndarens förmåga till MDO. Övningarna bör dessutom genomföras i våra skarpa förbandsstrukturer inom Nato där vi kan öva på att nyttja strategiska resurser inom ramen för MDO förutom det viktiga att skapa relationer och förtroende mellan chefer. Vår ledningsträning och våra träningsanläggningar behöver också utvecklas för att skapa den nya förmåga som vi behöver tillföra till de redan existerande. Våra simulatorer behöver utvecklas för att kunna simulera motståndarens och våra allierades förmåga så att vi utvecklas till att kunna agera i flera domäner utifrån uttrycket “train as you fight”. I och med att MDO är en operativ doktrin räcker det inte längre med att öva i lägre taktisk ram. Vi måste därför förstå och anpassa oss till Natos övningscykel. Endast genom upprepade övningar som tillsammans bildar en operation kan vi öva trovärdigt och träna oss i den operationella kontexten. MDO är inte ett taktiskt ramverk, det är en operativ doktrin. Därför måste vi sluta anpassa våra övningar efter den träningscykel som hittills varit rådande i armén och istället förhålla oss till att öva med andra allierades markstridskrafter för att uppnå volym, och med andra försvarsgrenar för att öva samordning. Därutöver behöver den taktiska nivån lyftas så att den strid vi utövar under övningar utgår från ett tillräckligt högt taktiskt perspektiv så att alla funktionskedjor verkligen övas. Här krävs en förändrad syn på både hur vi tränar våra förband och utbildar våra officerare.
Vi behöver därför snarast tillse att skolor och centra påbörjar utbildning i det nya operativa ramverk som Nato och USA tillämpar. Genom att vi redan vid utbildningen utgår från Natos doktriner skapas förutsättningar till interoperabilitet[3] som idag behöver utvecklas. En sådan interoperabilitet är inte främst teknisk utan också kunskapsbaserad. Därutöver behöver officerare i rollen som antingen chefer eller stabsmedlemmar vara förtrogna med de doktrinära begrepp som Nato och USA tillämpar. I den internationella kontext med samordning av multinationella förband i en joint-kontext kan inte reglementen hanteras som diskussionspunkter. Vi som officerskår måste istället acceptera och förhålla sig doktrinärt till det operativa ramverket. Det är inte en motsägelse mot uppdragstaktik utan tvärtom grunden för framgångsrik manöverkrigföring på ett högre plan, där brigaden utgör den lägsta marktaktiska nivån och divisionen den normerande.
Dagens teknikutveckling och konsekvenserna av att integreras i förband med en annan doktrin ställer större krav på våra chefer. Det finns idag fler aspekter att ta hänsyn till när man taktiserar med förbanden än vad det gjorde för bara några år sedan. Att ingå i strukturer som strävar efter att tillämpa MDO är en utmaning i sig. Det kräver uppenbart kunskap inom det elektromagnetiska spektrumet samt rymd- och cyberdomänen. Kunskap om doktriner och metoder som används av Nato och USA kräver en omfattande utbildning. Det gäller kanske främst på de högre nivåerna som brigad och uppåt men de kommer även att ha en inverkan på de lägre. Våra chefer behöver även ytterligare kunskap om rysk förmåga avseende MDO. I sig kräver det även ett ytterligare fokus på traditionell motståndarkunskap kopplat till att rysk förmåga utvecklas i högre hastighet då de, enkelt uttryckt, “övar” 24/7 i Ukraina och kan dra erfarenheter från skarp verksamhet. Därutöver krävs även en egen materielutveckling för att vi ska kunna dra full nytta av de möjligheter som MDO innebär. Förmåga att verka på större avstånd i alla aspekter, även beyond line of sight på relativt korta avstånd, är något som behöver utvecklas skyndsamt. Förmågan att hantera och dela stora datamängder kommer att vara viktig då vi kommer att ha tillgång till en helt annan mängd sensordata än tidigare. AI kommer här att vara ett verktyg för att processa stora mängder data som en del i analyser inför beslutsfattning och bekämpning.
Sammanfattning
Försvarsmakten och armén är i grunden förändringstrött. Ständiga reformer, tidigare neddragningar och på senare år tillväxt och stöd till Ukraina har lämnat tydliga spår längst ut i organisationen. Vår personal går tungt och gör det många gånger för att vi skapat krångliga procedurer. Vi behöver trots detta förstå att vi kommer att befinna oss i en pågående transformering under en överskådlig tid framöver. Vi vet inte säkert hur nästa konflikt ser ut och inte heller vad effekterna av kommande teknikutveckling är. Dock kan vi vara säkra på att även nästa krig är en mellanmänsklig aktivitet som slutligen avgörs på marken. Markdomänens betydelse kan inte underskattas av den enkla anledningen att det är på marken människor bor och där de politiska besluten fattas. Tiden är förbi där armén endast verkar på marken. Luften, cyberdomänen, elektromagnetiska spektret, rymden och den kognitiva domänen är centrala för arméns förmåga att verka och överleva. Samordning eller konvergens av samtliga domäner kommer att krävas för att vi tillsammans med våra allierade ska vara framgångsrika i våra operationer. MDO bör därför betraktas som ett koncept som utgår från markstridskrafternas behov av att kunna samordna striden i samtliga domäner.
Det som hittills diskuterats i denna artikel indikerar sammanfattningsvis ett behov av att integrera vårt ledningssystem, omfattande doktrin, organisation, personal, teknik och metoder, i Nato. Givet detta kan vi sammanfatta fem slutsatser. För det första ska vi förstå att US Army beskriver MDO som en doktrin, i grunden en armédoktrin. Alla delar är dock inte på plats, exempelvis kommer tekniken som ska stödja MDO att utvecklas under en lång tid framöver. För svenska arméns del innebär detta att vi måste fortsätta anpassa, framförallt, våra metoder och därmed publikationer såsom reglementen och handböcker mot Nato. Denna anpassning måste givetvis harmonisera med ett liknande arbete på operativ och strategisk nivå, men armén måste börja tänka inom området. Det innebär att vi måste påbörja en utvecklingsprocess syftande till att ta fram en helhetslösning (enligt DOTMLPFP-I[4]) avseende vår tillämpning av MDO. Med detta sagt kan vi i detta skede svårligen beskriva MDO som en doktrin. Däremot är det riktningen för armén och vår forskning och utveckling.
För det andra bör denna utvecklingsprocess i första hand utgå från att den svenska armén strider med andras nationers markförband i en divisions- och kårkontext. För det tredje, och som en följd av detta, måste vi fortsätta att stärka vår förmåga att uppträda i högre förbandsnivåer. Här är arméns divisionsutveckling ett bra exempel, men det räcker inte. Så snart som möjligt bör vi skapa möjligheter för att öva divisionen under ett kårhögkvarter, i ett sammanhang med flera kårer.
För det fjärde måste vi utveckla vår syn på oss själva, som yrkesofficerare verksamma i armén. En viktig förändring är att fokus för yrkesofficeren, i ännu högre grad än idag, bör förskjutas från att producera krigsförband, mot att leda krigsförband. I denna förskjutning bör vi förstå att yrkesofficeren på morgondagens slagfält måste ha en hög utbildningsnivå avseende taktik och operationskonst, men även inom teknikområdet samt inom de metoder som ger oss möjlighet att verka inom en allians. Kommande års officersutbildning måste präglas av allt detta och på sikt måste vår armékultur utvecklas för att bättre omhänderta dessa perspektiv. Vi måste således bli ännu bättre på att rekrytera, utbilda och coacha kreativa och kritiska fritänkande never-stop-learning personligheter.
För det femte, och som ett viktigt steg i tidigare nämnda utvecklingsprocess, måste vi genomföra en teknikanpassning. Det handlar inte om att okritiskt implementera färdiga lösningar, utan mer om att tillämpa experiment, försök och demos för att dels bygga förmågor för fight-tonight, och dels på längre sikt. Arméns personal är den viktigaste komponenten för att lyckas. Författarna anser att arméns personal redan är väl rustade för att kunna bidra till ovanstående utveckling. Vi avslutar med att återigen uppmana läsaren att utmana med alternativa uppfattningar. Utan diskussion och transparens saknas mekanismer för att skärpa och utveckla argumentationen, och då kommer vi med säkerhet att missa målet.
