När det stod klart att Joe Biden vunnit presidentvalet redovisade vi i SvD den 13 november 2020 några tankar kring vad man kunde förvänta sig av hans första tid i Vita Huset. Vi talade om en tidig utrikespolitisk offensiv, något av en återgång till den multilaterala mittfåra som det Demokratiska partiet traditionellt står för. Inte minst handlade det om att bemöta framflyttandet av de kinesiska positionerna. Men vi underströk att fokus dock, med tanke på de enorma utmaningar som det amerikanska samhället står inför, skulle ligga på inrikespolitiken.
Den oro som funnits att Bidens ålder skulle leda till passivitet kunde snabbt stillas. Han utsåg ett kompetent och brett (geografiskt, etniskt och kulturellt) team som skulle bistå honom. Men Biden behöll alldeles uppenbart den övergripande kontrollen. Vicepresidenten Harris roll har därför blivit mindre än många trott. Hon har anförtrotts den akuta och synnerligen svåra frågan om immigrationen från Syd- och Centralamerika. Presidentens framträdanden har varit sparsamma och kontrollerade. USA återinträdde snabbt i WHO och Klimatavtalet. Ett G7-möte i Wales och ett NATO-toppmöte i Bryssel ägde rum under sommaren. Stämningen betecknades som ”euforisk”. Det var ingen som saknade Trump. Ett möte med Putin i Genève blev mer avmätt.
Även om USA ännu inte återgått till det handelspolitiska avtalet TPPP med Stillahavsländerna eller fört kärnvapenavtalet med Iran vidare verkade ändå det mesta gå enligt plan. Men så kom de chockerande bilderna från kaoset på flygplatsen i Kabul som sammanfattade talibanernas blixtsnabba återerövring av makten. Den minnesgode erinrade sig Saigon 1975. Kritiken växte och med den Bidens synbara irritation. Då hjälpte det inte att han bara fullföljde ett beslut som fattats av Trump. Eller att han som vicepresident ifrågasatt Obamas engagemang i Afghanistan. Utöver felbedömningen av hur snabbt förloppet skulle bli, tillkom bristen på konsultationer med de allierade som under tjugo år solidariskt delat bördan.
Européerna hade redan före Kabul börjat tala om större säkerhetspolitisk autonomi inklusive en gemensam insatsstyrka. Men den nya säkerhetspakten Aukus[1] skänkte frågan en helt annan dimension. Det mest konkreta är att Frankrike nu går miste om leverans till Australien av tolv konventionellt drivna u-båtar. Istället ska Australien bygga kärnkraftsdrivna dylika, med stöd av Storbritannien och USA. I avvaktan på att atom-ubåtarna levereras, kommer man att uppgradera 4 u-båtar i Collins-klass. (Som bekant svarade Kockums för grunddesignen för dessa. Nu kommer SAAB att förse de uppgraderade ubåtarna med ledningssystem).
Frankrikes utrikesminister talade om en dolkstöt i ryggen och man kallade hem sina ambassadörer i Washington och Canberra. Ordföranden i EU- kommissionen von der Leyen och andra företrädare har skarpt kritiserat USA. Det förblir svårförklarligt varför man i Washington inte alls konsulterade eller ens informerade berörda stater, och då särskilt Frankrike. Initiativet tycks ha kommit från Australien som med stigande oro sett Kinas marina expansion.
Så är vi där igen. Spådomarna om den amerikanska supermaktens nedgång och fall dyker åter upp. Den transatlantiska klyftan vidgas. Kammen växer på Kina och Ryssland. Samtidigt kännetecknas den amerikanska inrikespolitiken av skarpa motsättningar och populism. Stormningen av kongressen ses av somliga som ytterligare ett steg mot avgrunden. Robert Kagan sammanfattar: ” The United States is heading into its greatest political and institutional crisis since the Civil War with a reasonable chance over the next 3-4 years of incidents of mass violence, a break-down of federal authority and a division of the country into warring red and blue enclaves”. Till råga på allt slår Covid 19 tillbaka med förödande kraft. USA ligger på femte plats när det gäller antalet covidfall. 700 000 har avlidit.
Det finns anledning att erinra om liknande debatter med förhastade slutsatser under efterkrigstiden. Inrikespolitiskt var Bidens ställning redan från början svagare än många velat inse. Endast vicepresidentens utslagsröst ger demokraterna majoriteten i senaten. Risken är uppenbar att denna lövtunna majoritet och den endast aningen större i Representanthuset förloras i valet till kongressen nästa år. Den klara konservativa majoriteten i Högsta domstolen är också ett formidabelt hinder. Trump och hans anhängare vädrar morgonluft.
Debatten om Europas bristfälliga bidrag till sitt försvar lär fortsätta. Liksom den europeiska reflexen att försöka stärka det interna samarbetet. Européerna måste emellertid acceptera att USA:s intressen i Asien väger tungt och i vissa lägen tyngre. Afghanistan kan naturligtvis ses som ett stort nederlag inte bara politiskt utan också militärt. Men en alternativ tolkning vore att notera att de enorma resurser som den amerikanska Försvarsmakten förfogar över successivt kan koncentreras till områden som nu prioriteras, d v s Asien och Kina. Också Europa skulle faktiskt kunna gynnas av denna omfördelning. USA kan nu fokusera på det största externa hotet. En möjlig slutsats är att USA och Biden-administrationen skulle kunna återhämta sig rätt raskt från misslyckandet i Kabul. Genom den nya säkerhetspakten Aukus möter man ”de hot som finns idag”.
Inrikespolitiskt handlar det om fortsatta reformer som kommer majoriteten av amerikaner till del. President Biden har samlat i stort sett hela sin ekonomiska och sociala agenda i två sammanhängande lagförslag. Det handlar om infrastruktur, ekonomin, utbildning, välfärd, klimatet etc. Finansiering sker bl a genom skattehöjningar för företag och förmögna. Om detta jättepaket antas, skulle det utgöra ett radikalt trendbrott med inriktningen att begränsa den offentliga sektorn som länge dominerat. Att paketet måste trimmas ter sig nu säkert. Om presidenten bara får igenom infrastrukturpaketet, men endast smärre delar av det sociala paketet riskerar Biden att efter nästa val bli en ”lame duck”.
Det allvarligaste hotet mot USA:s ställning är således internt. Stormningen av kongressen var bara den mest spektakulära manifestationen av de dunkla krafter som är i rörelse. Men rötterna sitter betydligt djupare än så. Slaveriets upphävande satte inte stopp för diskrimineringen av afroamerikaner (och senare latinamerikaner). Om något decennium kommer amerikaner med europeiska rötter inte längre att utgöra en majoritet av befolkningen. Många av dem ser detta som ett hot.
Vad betyder då allt detta för Sverige? En uppenbar slutsats är att EU:s specifika politiska vikt i vår utrikespolitik ökar. Utmaningen blir då att balansera mellan kraven på större säkerhetspolitisk autonomi för Europa och att upprätthålla de goda försvarspolitiska förbindelserna med USA. Som EU-ordförande 2023 bör vi söka befordra den transatlantiska länken som under så lång tid varit avgörande för Europas säkerhet.
Mats Bergquist är Docent och f d ambassadör. Nils Daag är f d ambassadör och Civilekonom. Båda är ledamöter av KKrVA.
[1] Ett trilateralt säkerhetssamarbete mellan Australien, Storbritannien och USA som tillkännagavs i september 2021
