av Johan Wiktorin, avdelning I
[Förtydligande 19/9] Observera att denna serie av analyser rör sig på en generell strategisk nivå. De är inte specifika operativa hotbedömningar. Försvarsmaktens motiv till den tidigarelagda förstärkningen av Gotland, en negativ förändring av omvärldsläget över tid, har stöd i denna serie. [Slut förtydligande]
Det har gått fem månader sedan sist och det har blivit dags för uppföljning av serien Mot Väpnad Konflikt. De sedvanliga förbehållen om bland annat icke-linjär utveckling och brister i förståelsen av Gerasimovs krigföringsmodell gäller fortfarande.
Den föregående uppföljningen från april hittar du här.
Ny skattning 160918
Slutsats: Trenden fortsätter mot väpnad konflikt. Vi har ett direkt militärt hot mot väst, och därmed Sverige.
Under rubriken forma koalitioner har de senaste årens utveckling konsoliderats, framförallt när det gäller de ryska försöken att knyta sig närmare i Kina i de fall udden kan riktas mot USA. I efterdyningarna efter kuppförsöket i Turkiet i mitten av juli kan vi också se en ökad rapport mellan Turkiet och Ryssland, medan banden mellan EU/USA och Turkiet blivit alltmer ansträngda. I veckan besökte också den ryske generalstabschefen sin kollega för att följa upp Erdogans möte med Putin i Sankt Petersburg förra månaden.
Det pågår ju naturligtvis politiskt och diplomatiskt tryck hela tiden, även när det inte råder någon risk för väpnad konflikt. Två saker som sticker ut, och som gäller Sverige, är dels utrikesminister Lavrovs tydliga varning till oss för att gå med i Nato. Det är också den inbjudan som Ryssland skickat ut till både Nato och till en del av Östersjöstaterna om samtal kring säkerheten i Östersjön. Här har Ryssland tagit initiativet, och om inte koordineringen i svaren blir bra, så kommer Kreml att försöka vidga uppfattade sprickor. Anmärkningsvärt är också att Tyskland inte är inbjudet.
I den ekonomiska sfären ligger EU:s sanktioner mot Ryssland fast och har förnyats i sexmånaders-intervaller. USA har utvidgat sina sanktioner i perioden mot ytterligare juridiska och fysiska personer. Den mest iögonfallande åtgärden var när Gazprom stängde av gasleveranser till Polen under en månads tid. Här finns det anledning att vara uppmärksam inför den kommande vintern, då uteblivna leveranser till gasberoende stater skulle kunna skapa stora påfrestningar i det europeiska systemet.
När det gäller de diplomatiska relationerna, så fortsätter den gradvisa nedbrytningen av dessa. Paradoxalt har väst och Ryssland parallellt lyckats förhandla fram vapenvilor i både Ukraina och Syrien. Det är svårt att hävda att dessa följs, men det visar att betydelsefulla kanaler alltjämt finns som kan användas för kommunikation i ansträngda lägen.
Det hindrar dock inte att Ryssland enligt amerikanska uppgifter trakasserar diplomater. Vi kunde också se en släppt film, där en rysk vakt vid den amerikanska ambassaden försöker gripa en amerikansk diplomat som får brotta sig in genom entrén. USA har också byggt en ny mur runt sin ambassad i Moskva. Ryssland anklagar också USA för att understödja rebeller i Syrien som använder C-stridsmedel. Som vanligt med desinformation, så är en del sant (ISIL har använt detta) och annat osant (USA stödjer inte ISIL).
En detalj som inte fick någon uppmärksamhet här under sommaren var att Polen stängde sin gräns mot Kalingrad Oblast och Ukraina. [Edit 190015] Även mot Tyskland, Tjeckien, Slovakien och Litauen på grund av Nato-toppmötet och Världsungdomsmötet med bland annat besök av påven. [Slut edit]. Jag har försökt att förstå varför Polen i samma veva inte stängde gränsen mot Belarus samtidigt, men gått bet. Nyligen kom också 200 tjejener från den ryska republiken via Belarus och sökte politisk asyl i Polen, men avvisades i klump.
Det är inte bara Polen som förstärkt gränsbevakningen. Norge har börjat upprätta ett staket mot Ryssland längst upp i norr, för att försvåra rysk användning av flyktingar som politiskt vapen. Den estniska regeringen har också förberett ett förslag till sitt parlament om upprättandet av en fem km lång gränszon mot gränsen till Ryssland.
På den egna planhalvan har de nordiska ledarna gästat Vita huset i maj och vår stats-, utrikes- och försvarsminister deltog i Nato:s toppmöte i Warszawa i juni. Inte första gången en svensk regering deltagit i ett sådant, men med tanke på det stadiga avvisandet av Nato-medlemskap en tydlig signal om det fördjupade samarbetet.
En ännu snabbare fördjupning av försvarspolitiska samarbeten har skett genom de samarbetsavtal vi slutit med USA och Storbritannien. De senaste två åren har en strid ström av tjänstemän färdats kors och tvärs över Atlanten för att åstadkomma detta. Lägg till detta även amerikanska besök av kongressledamöter från bägge partierna i Sverige och inte minst vicepresident Bidens besök för en månad sedan (återkommer om detta längre ned).
Timingen med Storbritannien var nästan synsk. Mindre än en vecka senare bestämde sig de brittiska väljarna för att dra sig ur EU. Brexit är av stor säkerhetspolitisk betydelse. Det försvagar EU, utan att stärka något annat. Tvärtom, förra veckan kom ett franskt-tyskt förslag om att fördjupa det europeiska försvarssamarbetet, vilket den svenska regeringen omedelbart avvisade.
Vi kan skönja konturerna av ett fragmenterat transatlantiskt säkerhetslandskap. En nordlig del, också av EU, där de nordiska länderna, Polen, de baltiska staterna och Storbritannien satsar på att garantera sin säkerhet genom Washington, medan kontinenten går i riktning mot fördjupning av EU-samarbete. Denna rörelse bromsas av de andra, och risken ökar för att de södra länderna kommer försöka att försvåra framförallt svenskt-finskt närmande till Nato liksom ett förringande av de baltiska staternas utsatta läge. Lägg därtill de försvårade relationerna med Turkiet.
På temat aktioner av politiska motståndare så ligger initiativet helt klart i Moskva. Eliten stärker greppet på hemmaplan och genomför eller understödjer detta i väst. I Ryssland har man sedan april stiftat en ny anti-terrorlag (Yarova-Ozerov). Undersökningskommitténs ordförande Alexander Bastrykin har uppmanat till radikala åtgärder mot den politiska oppositionen för att möta det ”destruktiva inflytandet” som USA har på rysk inrikespolitik. Strax efteråt blev Aleksei Navalny överfallen på öppen gata av en grupp kossacker.
Flera avskedanden eller förflyttningar har gjorts inom de administrativa organen och i regionerna, där lojalitet med regimen premierats. Mest intressant för vår del är att FSB-chefen i Kaliningrad, Evgeny Zinichev, befordrats till guvernör i länet.
Inför dagens parlamentsval har myndigheterna också väckt åtal mot opinionsinstitutet Levada Center för att vara utländsk agent. President Putin personligen försökte också använda avstängningen av de ryska friidrottarna i OS, som ett försök att underminera landet.
På bortaplan har Ryssland kunnat skörda frukterna av långvarigt arbete av att stödja radikala och populistiska rörelser. Den amerikanska politiken är djupt polariserad och där Donald Trump öppet flirtar med den ryske presidenten. Hans andra kampanjledare, Paul Manafort, tvingades avgå på grund av sina relationer till ryska kontakter.
Veckorna efter Brexit öppnade sig också ett djupt och otäckt ledarskapsvakuum i Storbritannien, där de politiska ledarna försvann en efter en. Alla dessa enskildheter har naturligtvis inte ryska förklaringar, utan poängen är att den politiska sammanhållningen i väst är på väg att luckras upp med rysk uppmuntran, där så är möjligt.
Här hemma har i alla fall Säpo varnat för hur ryska agenter försökte påverka röstningen i Riksdagen om slutande av det så kallade Värdlandsstödsavtalet.
———————————
När det gäller informationsoperationer, så har en del av dessa fokus just på det amerikanska valet. Den ryska fronten Wikileaks har börjat publicera mail från Hillary Clintons privata server för att underminera hennes ställning. Wikileaks har också dumpat resultatet från hackandet av demokraternas kongressorganisation. Trots att organisationen säger sig ha ryska informationstillgångar har man aldrig släppt ut något sådant material.
Vad värre är, så har amerikanska myndigheter konstaterat försök att tränga in i själva valräkningssystemet i ett par delstater. Även här pekar tidningarnas uppgiftslämnare på att det är ryska hackare bakom detta. Den ryske presidenten kommenterade för ett tag sedan alla dessa anklagelser med att man inte var inblandade ”på statsnivån”, vilket är en intressant formulering. I vår del av världen har det tyska författningsskyddet (BfV) sagt att Ryssland ligger bakom dataintrången i Bundestag.
Om USA kan konstatera något liknande, så kan vi nog se fram emot en hårdnad konfrontation i cybervärlden, något som president Obama påminde om vid G-20-mötet i början av månaden. Han inskärpte att landet har de bästa offensiva såväl som de bästa defensiva kapaciteterna i världen.
Andra inslag i informationskrigföringen är att de ryska luftlandsättningstrupperna i somras luftlandsatte materiel och trupp på Nordpolen. Google har också blivit avslöjade med att rita in politisk överhöghet över Krim beroende på var du befinner dig. Sålunda är Krim ryskt på Googles kartor i Ryssland och ukrainskt annars.
I början av augusti for också Ryssland i grova anklagelser mot Ukraina för att försöka genomföra terrorangrepp på Krimhalvön. Förhör visades med påstådda fångar i rysk TV, men frågan dog plötsligt och det visade sig att den ryska historien kunde motbevisas.
Här hemma har framförallt ÖB personligen blivit måltavla för flera utfall från det ryska utrikesdepartementet. När ÖB efterlyste en kommunikationskanal mellan svenska och ryska militära högkvarter för att undanröja missförstånd vid incidenter fick han utstå ett kraftigt angrepp från departementets talesperson, Maria Zakharova, om motsatsen. Samma visa upprepade sig igen med koppling till diskussionen om transpondrar, där ÖB ånyo blev påhoppad med argumentet om att det är Nato-plan som kränkt svenskt territorium i år. Att frågan gäller vad som händer ute i internationellt luftrum ville man inte låtsas om.
Därför är det spännande att konstatera att ÖB ännu inte blivit påhoppad för sina uttalanden i samband med förstärkningen av Gotland förra veckan. Möjligen har man i Kreml dragit slutsatsen att ÖB inte varit påverkbar och att det rent av har stärkt ÖB’s ställning. För tidigt att dra den slutsatsen, men en rimlig hypotes.
————————————-
När det gäller strategisk avskräckning, så kretsar mycket kring intensiv övningsverksamhet. I juni körde Nato/USA flera nästan parallella övningar i närområdet. Baltops, utan ryskt deltagande även denna gång, kördes i Östersjön samtidigt som övningen Anakonda med 31000 man genomfördes med fokus till förstärkning av Polen. På motsvarande sätt genomfördes Sabre Strike i de baltiska staterna samtidigt som Baltops. I de två förstnämnda deltog svenska förband, medan Finland också deltog i Sabre Strike.
Sabre Strike var också föremål för ett överraskande angrepp från den tyske utrikesministern Steinmeier som kallade denna för ett ”sabelskramlande” som bara tjänade till återuppliva gammal konfrontationspolitik. Passande nog verkade han glömt bort såväl Zapad-09, då Ryssland övade kärnvapenattack på Warszawa liksom annekteringen av Krim.
I samband med detta genomförde Ryssland en stor beredskapskontroll den 14 juni, där man bland annat kontrollerade statusen på olika depåer. Putin deklarerade att man var tvungen att höja landets stridsberedskap på grund av Nato. Att en Nato-brigad i varje baltisk stat skulle kunna ha någon relevant anfallskapacitet mot Ryssland är skratteretande.
Dessförinnan, i mitten av maj, invigde Nato den första etappen i sitt gemensamma robotförsvar på plats i Deveselu, Rumänien. I Redzikow, vid polska Östersjökusten, tog man samtidigt också det första spadtaget för nästa etapp. Detta försvar är en viktig drivkraft för att förstå rysk-amerikanska spänningar i Östersjön. Att sedan den berömde robotkonstruktören Jurij Salomonov i rysk direktsändning 2012 sa till den dåvarande presidentkandidaten Putin att Nato inte kan skydda sig mot ryska robotanfall spelar ingen roll.
Frankrike testade ballistisk robot från ubåt i Atlanten den 2. juli. Ryssland svarade (?) med beredskapskontroll av fem kärnvapenregementen två dagar senare. Drygt två veckor senare drog Ryssland igång en ny övning. Om det föranleddes av att USA hade Nightwatch (E-4B) i luften i Europa eller om det senare var en reaktion på övningen har jag inte haft någon möjlighet att hitta. USA hade också RC-135 Cobra Ball i luften, vilket används för att detektera ballistiska robotar. Nightwatch eller National Airborne Operations Center är Pentagons ledningscentral vid kärnvapenkrig och det finns fyra maskiner totalt.
Nästan två veckor senare, den 1/8, var det dags för den amerikanska övningen Polar Roar, där man med bombplan av typen B-2 och B-52 flög över Nordpolen till Nordsjön och Östersjön för en styrkeuppvisning. Sverige övade identifiering genom att gå upp med incidentberedskapen.
När det gäller övriga kärnvapenrelaterad avskräckning får vi inte glömma bort de nordkoreanska provsprängningarna liksom flera robottester som riktats mot japansk ekonomisk zon. Dessa åtgärder binder en försvarlig del av amerikansk uppmärksamhet, vilket minskar reaktionsmöjligheterna i vår del av världen.
Detta gäller också den hårdnande attityden från Kina som inte accepterar utslaget från Skiljedomstolen i Haag om sina territoriella anspråk i Sydkinesiska havet, utan möter istället detta med forcerad utbyggnad av militära faciliteter på skär och korallrev liksom ökad övningsverksamhet. För att ytterligare spä på osäkerheten övar nu kinesiska oh ryska flottenheter i området. Ett liknande aggressivt beteende kan också noteras i Östkinesiska havet, där konfrontationen sker mot Japan i form av beväpnad kustbevakning och fiskefartyg som tar sig in i japansk ekonomisk zon.
Slutligen, i den södra riktningen märker vi dels landstigningsövningar i Svarta havet från både USA och Ryssland under sommaren liksom den nyligen avslutade storövningen Kavkaz-2016, där Ryssland kan ha övat upp till 120 000 man och använt detta för maskerade förflyttningar av förband och förnödenheter.
När det gäller strategiska förflyttningar, så märks framförallt en tillfällig deployering av världens bästa jaktplan, F-22 Raptor, till Rumänien och Litauen. Även kring koreanska halvön har motsvarande förflyttningar gjorts. En intressant sak är att tidningen Izvestija nyligen skrev om deployeringen av det ryska systemet för satellitnavigationsstörning, POLE-21. Detta system är avsett att störa ut signaler från bland annat GPS och GLONASS inom ett visst område.
Avseende stridsoperationer har jag stoppat in del annan övningsverksamhet. Ni som följt serien vet att det inte är enkelt att avgöra i varje fall var saker hör hemma på grund av multipla syften och effekter med viss verksamhet.
Rena stridsoperationer har i alla fall skett i Syrien, som till exempel när Nato-landet Turkiet intervenerade i Syrien för nästan en månad sedan. Ryssland attackerade också ISIL i styrkeprojektionsuppvisning genom att lyfta med bombflyg från den iranska flygbasen Hamedan och skjuta kryssningsrobot Kalibr från örlogsfartyg ibland annat Medelhavet.
Uppgifter har också kommit att ryskt flyg attackerat baser där amerikanska och brittiska specialförband nyss uppehållit sig. Igår verkar amerikanskt flyg också ha attackerat syriska regeringstrupper av misstag med ett stort antal dödsoffer som följd. Risken för militära incidenter ökar mellan stormakterna när man uppträder nära varandra. Så har ryskt stridsflyg uppträtt oerhört aggressivt mot amerikanska spaningsflyg i Svarta havet och iranska båtar trakasserat den amerikanska jagaren USS Nitze i Persiska viken sen april. Ryssland har också vid enstaka tillfällen jaktskyddat egna signalspaningsplan.
En annan typ av övning som hölls under sommaren var den stora ryska civilförsvarsövningen av ryska katastrofministeriet EMERCON med uppgivna 520 000 deltagare.
Övningar av konkreta stridsoperationer har blivit allt tydligare senaste tiden. Den 10/8 genomfördes en beredskapskontroll av västra militärdistriktet i Ryssland. Ett par dagar senare genomförde Lettland en överraskande beredskapsövning med koncentration till den östra regionen.
För svensk del
Jag bedömer att vi i historieböckerna kommer att kunna se den 25 augusti 2016 som dagen, då krisen mellan väst och Ryssland blev påtaglig i Sverige. Den dagen beordrade den ryske presidenten en omfattande beredskapsövning med truppsammandragningar som fick den polska militärledningen att sammanträda omedelbart. Det var också den dagen som vicepresident Biden varnade Ryssland för att svenskt territorium var okränkbart. Intressant nog valde han formuleringen ”…Putin, or anyone else…”. Ser det amerikanska säkerhetsetablissemanget en grupp hökar beredda att ta över makten i Ryssland? Samma dag gick också Turkiet in i Syrien i stort format.
Tre dagar senare infann sig den finländske presidenten Niinistö och statsminister Sipilä till ett inofficiellt möte på Harpsund med statsminister Löfvén och andra inbjudna gäster. Den som följer säkerhetspolitiken i Finland noterar särskilt att landet accelererat sina ansträngningar för att få till stånd bilaterala avtal med USA också. För närvarande befinner sig Kommendören av Försvarsmakten Jarmo Lindberg sig i USA tillsammans med försvarsdepartementets kanslichef Jukka Juusti för förhandlingar.
Sverige reagerade konkret på det nya läget genom en beredskapskontroll den 5/9 med överskeppning till Gotland av förband från fastlandet. Detta visade sig vara en fint maskerad förstärkning av försvaret på ön, när ÖB meddelade att det blev en tidigareläggning av det permanenta försvaret av Gotland. Vi kan beklaga att det inte blev mer, men nu gjorde vi det bästa vi kunde med det vi har. Att inte lämna ett vakuum är oerhört viktigt och att komma innanför en motståndares planer är den högsta konsten av krigföring. Östersjömarinens landstigningsövning i onsdags fick därför genomföras under nya planeringsförutsättningar för det västra militärdistriktet.
I samma veva gick också södra militärregionen ut med vädjan om tips avseende allmänhetens observationer kring misstänkt verksamhet i anslutning till försvaret. Jag är mycket förtjust i detta tilltag, det försvårar eventuell underrättelseinhämtning och höjer medvetandegraden i landet.
För den minnesgode finns också en hel del incidenter kring civil försörjning att uppehålla sig kring, även om den stora majoriteten mycket sannolikt har andra förklaringar än statsantagonister. Ett axplock:
Sabotaget mot masten i Häglared utanför Borås i mitten av maj, ett falskt meddelande på Sveriges Radios hemsida om ett attentat vid Arlanda och sabotage vid tillbyggnaden vid Södertälje sjukhus.
Den 19/5 noterade jag störningar av radiohuset i Göteborg, nedgång av Luftfartsverkets radar liksom störningar hos SJ och SOS Alarm. Till detta kan läggas en stor ökning av antalet vattenläckor i landet, senast i Gävle, och en känsla av ökat antal lastbilsolyckor vid broar av olika slag (här har jag inte hållit räkningen).
Den politiska nivå på ömse sidor blockgränsen är antingen uppfylld av sin egen budgetplan (regeringen) eller Nato (alliansen). Ingetdera svarar på akuta behov av att höja försvarsförmågan markant på kort sikt och några ambitioner att höja förmågan på lång sikt synes inte heller. Som jämförelser kan nämnas Polen som kommer att höja försvarsanslagen ytterligare 30 % nästa år. Den tyska regeringen gav i somras ut ett sk White paper, där man fortfarande har målet 2,0 % av BNP till försvaret och talade om tio dagars enskild livsmedelsberedskap. Norge väntas i november klubba ett förslag från augusti om en förstärkning av försvaret med 160 miljarder NOK de närmaste 20 åren. Och då är de här länderna med i Nato.
Det paradoxala är att det politiska Sverige kan svänga sig med bedömningar om terrorhot, medan ingen på den politiska nivån vill ta uttrycket militär hot i sin mun. Min skattning enligt Gerasimovs modell är att det nu råder ett tydligt militärt hot mot väst, och därmed Sverige, från rysk sida. (Se övre vänstra delen av grafen)
Det är regeringen som styr riket. Ansvaret ligger tydligt där, men även oppositionen måste vara konstruktiv. Jag önskar mig en smula ödmjukhet från både regeringen och alliansen i dessa frågor. Om inte den farliga trenden kan rullas tillbaka, så får de snart sitta i samma samlingsregering.
