Främmande makter genomför destabiliserande fälttåg mot Sverige.
Det är bildligt talat många operationer som pågått här en längre tid och hänger ihop sinsemellan för att uppnå strategiska målsättningar. Ibland är målen ambitiösa för angriparen som vill uppnå något för egen del, men ibland riktar sig operationerna direkt mot Sverige. För att skada, underminera och försena vår beslutsfattning. Arenorna är företrädesvis psykologiska operationer, cyberattacker och sabotage, där det närmast är att likna hur forna tiders härar drog omkring och försökte tillfoga motståndaren förluster.
Vi har däremot redan yrvaket konstaterat att det är krig i Europa och i Mellanöstern med verkliga spridningsrisker och därmed stora konsekvenser för små exportberoende stater som Sverige. Det som inte är lika klart i människors medvetande är att kriget redan är här. Den icke-linjära krigföringen med migration som vapen, sabotage mot infrastruktur och polarisering i informationsmiljön har fått fäste i Norden på grund av att vi inte velat ta till oss den negativa omvärldsutvecklingen det senaste decenniet eller till och med tidigare.
Ryssland lämnade i praktiken CFE-avtalet 2007, gick in i Georgien 2008 och annonserade före julen 2010 ett enormt upprustningsprogram. Vi ”snoozade” oss igenom 10-talet med det ryska anfallet mot Ukraina 2014 och interventionen i Syrien hösten 2015. Parallellt med detta växte Irans inflytande i Mellanöstern och Kina slog in på ett aggressivt spår med en ännu större upprustning än den ryska och naggandet i kanten av folkrättsliga principer.
Det har gjorts försök från försvarspolitiker att uppmärksamma dessa skeenden, men i de olika regeringarna har nödvändiga satsningar stött på patrull. Ofta i form av motstånd från andra departement, vars förmåga till säkerhetspolitiska bedömningar nu kommit på skam.
En politik med tonvikt på idealism och ”wandel durch handel” kommer inte att försvara Sverige under 20-talet, utan nu krävs handling i huvudsak baserat på realism.
Läget är följande: I väster är USA djupt splittrat, där risken ur vårt perspektiv är 50 % att vi får ett nytt presidentskap med Donald Trump. I öster utmanar, minst sagt, Kina och Ryssland den regelbaserade världsordningen och i söder har vi fullständigt missat det kinesisk-ryska inflytandet med påföljden att vi i Väst (USA/Europa och demokratiska länder i Asien) riskerar att få stora delar av globala Syd mot oss.
Det är emellertid den oheliga alliansen som vi kan skönja mellan det österländska Kina/Ryssland och reaktionär islamism som främst hotar oss. En tydlig indikation är exempelvis relationen Hamas-Kreml. Parallellen med en historisk pakt som mellan Sovjetunionen och Tyskland som innebar delningen av Polen, anfallet på Finland och ockupationen av de baltiska staterna är uppenbar. På samma sätt förhöll det sig i Iran på 70-talet, där Khomenis teokrati lierade sig med kommunisterna för att störta shahen. I bägge fallen vände sig parterna senare mot varandra. Poängen handlar om vad sådana här strategiska resonemangsäktenskap kan ställa till med tills de är besegrade.
För att göra det onda värre har Ryssland en förmåga att infiltrera terrororganisationer i Mellanöstern och därmed kunna genomföra operationer i organisationernas namn för att injaga skräck och ängslan samtidigt som polarisering sker.
Vi deltar samtidigt i en kapplöpning för att komma med i Nato före toppmötet i Washington D C i början av juli. En fortsatt blockering av Turkiet och/eller Ungern över Nato:s 75-årjubileum skulle bli ett psykologiskt nederlag för Väst. Sverige skulle i ett sådant fall, liksom Finland militärgeografiskt, bli hängande i luften. Det är i det ljuset som vi ska se de bägge ländernas ingående av försvarsavtal med USA. En av de bättre manövrarna som vi gjort, men också ett symptom på att det är just Försvarsdepartementet som uppfattar verkligheten bäst i Regeringskansliet.
Den dåliga nyheten är att detta är inget avtal som reglerar förpliktelser likt folkrättsliga fördrag som Nato:s. Det är också tyvärr så att med Trump vid rodret, så är det inte säkert att ens ett sådant fördrag kommer att infrias i anden.
Presidenten är nämligen Överbefälhavare i USA och det är ur vår synvinkel inte vad en administration under Trump gör, utan av vad den inte gör som är det avgörande. Det innebär i ett värsta-fall-scenario att Trump kan konsultera sin allierade, men vägra kommendera amerikanska trupper till strid annat än i självförsvar. Den polska säkerhetsbyråns chef uppgav nyligen i en intervju att man bedömer att Ryssland har kapacitet att anfalla Nato inom tre år. Vi spelar en mycket viktig roll i försvaret av Europa som genomgångsland för detta försvar.
Det är detta som Sveriges försvars-och säkerhetspolitik måste dimensionera sig för: Mycket aggressiva stormakter, en avgörande allierad/partner som förhåller sig passivt och ett Europa vars militära förmåga bara finns inom respektive land under 20-talet.
Så inför Sälen är slutsatsen: Det enda vi inte har är T-I-D. Främmande makter bedriver destabiliserande fälttåg mot oss för att skada, underminera och försena oss.
Tillför genom lån mer resurser i år, starta ammunitionsfabrikerna, släpp lös beslutsfattningen långt ned i organisationerna och jaga motståndarna med blåslampa. Det är det bästa alternativet för att försöka stabilisera oss och vår närmaste omgivning i den stora osäkerhetens tid. Ukraina har visat att det går att försvara sig, men också hur utlämnad man kan bli till andras intressen.
