(Nu har det blivit dags för Mot Väpnad Konflikt VII (MVK VII). Den förra publicerades i mitten av september. Glöm inte bort att informationen här är imperfekt och att modellens steg är exakt lika långa, i verkligheten har krisen vi befinner oss i varit ganska utdragen. Analysen är inte absolut, utan relativ. Det är trenden är som är det intressanta, inte exakt var den enskilda stjärnan placeras, och ja, några av dessa kan vara för långt åt höger. Det är troligt att jag startat för offensivt, framförallt på det ekonomiska fältet)
Trenden mot väpnad konflikt fortsätter. Om Donald Trump som amerikansk president gör en överenskommelse med Vladimir Putin som ytterligare underminerar trovärdigheten i amerikansk uppbackning till Europa ökar krigsrisken i Östeuropa påtagligt.
———————————
När det gäller att forma koalitioner, så har Finland i perioden skrivit under ett militärt samarbetsavtal med USA, vilket är en ganska stor sak för vårt grannland. Men, de är inte ensamma. Turkiet och Ryssland har också ommit överens om ökat militärt samarbete, till och med inom underrättelseområdet. Detta borde vara en riktig varningsklocka för Nato.
Ryssland har även skördat andra framgångar. I de olika valen i Bulgarien och Moldavien under hösten segrade de mest pro-ryska kandidaterna. I Montenegro gick det däremot inte alls Rysslands väg och i samband med valet greps 20 militanta serber för långt gångna attentatsplaner mot parlamentet och regeringschefen i landet. Montenegrinska myndigheter är övertygade att planerna var finansierade med ryska pengar, och självaste Patrushev fick åka till Belgrad för att förhandla loss gripna ryssar i sammanhanget.
I vanlig stil låtsas Kreml som det regnar och har istället bedrivit den militära övningen Slaviska brödraskapet med vitryska och serbiska förband i Sebien. Den militärdiplomatiska offensiven innehåller också utfästelser om materielöverföringar av stridsvagnar och stridsflygplan till Serbien.
På högsta nivå ställde den pågående presidenten till det när han tidigare i vintras ringde till Taiwans ledare, något som väckte både bestörtning och vrede i Beijing. Om detta betyder en omläggning av amerikansk utrikespolitik eller mer var en manöver för att forma en oförutsägbar bild av den blivande presidenten är för tidigt att säga.
En annan intressant, men tråkig not är att gamle Gorbatjov gav en intervju till ryska TASS och önskade sig en ny union med ungefär samma utseende som den förra. Att det inte skulle vara en Sovjetunion är en klen tröst i sammanhanget.
När det gäller de diplomatiskt och politiskt tryck, så var september början på allt sämre relationer. Både Storbritannien och Frankrike anklagade först Ryssland för krigsbrott i Syrien. Det var framförallt de urskiljningslösa bombningarna kring Aleppo som stod i blickpunkten. USA å sin sida deklarerade att man håller Ryssland ansvarigt för nedskjutningen av MH17.
Ryssland meddelade i samma veva att Kreml avsåg att dra landet ur den Internationella Brottsdomstolen (ICC), medan Erdogan började ifrågasätta avtalet i Lausanne från 1923 om det nya Turkiets gränser.
Den 16 oktober gick den amerikanske vicepresidenten ut till NBC och sa att USA kommer att slå tillbaka mot Ryssland med anledning av de ryska försöken att påverka det amerikanska valet genom dataintrång och sedermera desinformation. I efterhand får det president Obamas utspel för någon månad sedan att se illa ut. Obama sa att han hade sagt till Putin privat i september att sluta och att det fick effekt.
Denna icke trovärdiga effekt måste blivit rejält punkterad efter Biden, för den 31 oktober mejlade Vita huset till Kreml på Heta linjen med samma budskap, och vi vet nu att de ryska försöken pågick in i det sista av valkampanjen. Under några dagar, när tonläget var som mest uppskruvat lyckades någon dessutom stänga ned Internet för den ryska fronten Wikileaks ledare, Julian Assange, i hans gömsle från svensk rättvisa på Equadors ambassad i London. Som parantes kan sägas att med Trump som president faller väl hans motiv till att hålla sig undan, nämligen en påstådd utlämning till USA?
Avslutningsvis måste också nämnas den ryske presidentens utspel om stärkandet av de ryska kärnvapenstyrkorna som möttes med liknande tongångar av Donald Trump på Twitter. Dessa tweets är ju helt sensationella i den internationella diplomatins historia, och frågor ställs över hela världen hur framtiden ska gestalta sig med denna typ av eldfängda utsagor på 140 tecken.
På det ekonomiska området har USA ytterligare hunnit skärpa sanktionerna mot Ryssland, medan EU förlängt sina. I höstas tvingades Kreml tömma reservfonden för att hålla uppe likviditeten, något som säkert givit incitament till ledningen att fortsätta destabilisera Europa. Som jag skrivit tidigare, för Moskva är sanktioner ett preludium till väpnad konflikt, inte ett alternativ som hos oss.
Ryssland söker också alternativ, ett sådant är premiärminister Medvedevs uttalande om att skapa ett enhetligt betalsystem tillsammans med Kina. Att slippa amerikanska kreditkortsbjässar som American Express och MasterCard är ett åtråvärt mål i de bägge huvudstäderna. Det skulle dessutom vara ett ytterligare steg på vägen att underminera dollarn som världens reservvaluta.
Under hösten har än fler SWIFT-attacker blivit kända. Få saker i det internationella systemet har en sådan potential att bli en svart svan som en stor dataattack som gungar förtroendet för betalsystemen och i förlängningen det finansiella systemet.
Försämrandet av de diplomatiska relationerna går vidare. President Putin annonserade att landet skulle avbryta plutoniumavtalet med USA från 2000. Kreml avbröt också de militära konsultationerna kring Syrien efter den hårda kritiken beskriven ovan. Allt fler uppgifter blir också offentliga kring ryska brott mot INF-avtalet. Här har dessa uppgifter blivit föröjda till offentligheten av en amerikansk administration som satt Iranavtalet före.
I början av november blev det känt att Sverige nobbat bilaterala försvarssamtal med Ryssland, eftersom dessa bör föras bland Östersjöländerna och den ryska ambassadören Viktor Tatarintsev klagade i Ekots lördagsintervju på att de svensk-ryska förbindelserna var de sämsta på mycket länge, vilket inte är så konstigt då Kreml 2014 genomförde ett strategiskt överfall på ett grannland.
Den stora händelsen på området var dock den amerikanska utvisningen av 35 ryska underrättelseofficerare och avhysning från två fastigheter, där GRU helt ogenerat bedrivit signalspaning i flera decennier. Bägge åtgärderna var nödvändiga, om än senkomna. För Kreml med förstklassig HUMINT och skarp SIGINT-förmåga är det ett kännbart avbräck på sikt. Frågan är hur Trump förfar med fortsättningen. Hans konfrontativa stil mot sina egna underrättelse- och säkerhetstjänster kommer att skapa en reaktion. Antingen försvinner kompetent folk från organisationerna eller så slår de tillbaka med läckor. I alla händelser riskerar USA att försvagas på området.
Lite utanför analysen noterar jag att pakistanska företrädare också har börjat vifta med kärnvapenkortet. I de offentliga fallen har Indien och Israel varit måltavlor för dessa utfall.
Reflektionen kring de amerikanska underrättelsetjänsterna kan också sorteras in under kapitlet skapa politisk opposition hos motståndaren. På den ryska sidan konsoliderar man sin egen makt för att inte lämna blottor. Putins parti Enade Ryssland fick kvalificerad majoritet i Dumavalet. Planer har luftats på att skapa MGB, ministeriet för statens säkerhet liksom att låta den civila underrättelsetjänsten SVR gå tillbaka till FSB (KGB).
På andra sidan Atlanten har Kreml istället lagt i en högre växel, vilket jag varit inne på tidigare. Putins rådgivare Sergej Markov förnekade i samband med att valutgången blev känd att Ryssland blandat sig i valet, men undslapp ändå: ” May be we helped a bit with Wikileaks”. Det är lätt att föreställa sig det roade småleendet.
Wikileaks började omedelbart efter det amerikanska presidentvalet att rikta sin uppmärksamhet mot Tyskland. Vips kom den tyska utredningen om samarbetet mellan BND och NSA ut. Medieaktören Breitbart började också etablera sig i både Frankrike och Tyskland inför valen i dessa länder under 2017.
Attentat, där vi inte kan attribuera stormakters händer bakom (än?) var mordet på den ryske ambassadören Karlov i Turkiet liksom lastbilsattacken mot julmarknaden i Berlin. Parantesen är på grund av att politiska mord/terroristattacker ofta har osynligt stöd från statsaktörer.
Jag måste också i sammanhanget nämna protesterna i det polska parlamentet med anledning av förslagen om begränsad journalistisk tillgång. Vi måste hålla ögonen på Polen, som har en liknande geopolitisk belägenhet i Östeuropa som Turkiet har i Mellanöstern.
En avslutande detalj är mötet i Helsingfors den 13 november, där den ryske fd oligarken Chodorkovskiijs samlade en grupp förtrogna för att diskutera hur Putinismen ska utmanas, något som säkerligen inte ses med blida ögon i Moskva.
På informationsoperationsarenan har det varit full fart. USA annonserade en genomförd övning med Nuclear Earth Penetrator och tyska parlamentariker började fundera offentligt kring tyska kärnvapen. I Berlin tar man Brexit på allvar och konstaterar att det i värsta fall inte kommer att finnas ett kärnvapenparaply varken i Washington, London eller Paris, när Europa som bäst behöver det. Jag tolkar diskussionen mest som försöksballonger än så länge.
Så ska inte förbundskansler Merkel tolkas när det gäller tysk upprustning i övrigt. Med en annonsering av den tyska regeringens mål att nå 2% av BNP i försvarsutgifter, så kommer budgeten att så småningom ha ökat med motsvarande 200 Mdr SEK/år. Med tanke på att Sverige tar rygg på Tyskland i många andra politiska frågor, så ska det bli intressant att följa Rosenbads försök att förklara hur man så väsensskilt kan tolka behovet av åtgärder för den egna säkerheten.
EU-parlamentet antog också den 23 november en deklaration om samma mål, så det är ju en tydlig rörelse på gång i Europa. På den ryska sidan fortsätter man istället med krigsförberedelseretoriken. Skyddsrum för alla Moskvabor finns nu klara annonserade myndigheterna stolt, medan guvernören i Sankt Petersburgsregionen berättade att man förberett ransoner för 300 g bröd per dag i 20 dagar för sina invånare.
Finland ökade sin generella beredskap i armén den 15 december och i Litauen började man utbilda medborgarna genom skriften Om kriget kommer.
I slutet av oktober var det hög temperatur. En stor DDOS-attack genomfördes mot en DNS-leverantör i USA med stora tillfälliga konsekvenser. Även Sverige drabbades och driftstörningarna hade ett mycket intressant utseende, om vi jämför dessa med militärgeografiskt intressanta platser i landet.
Den 29 oktober hade DN en artikel, där en hög Pentagontjänsteman anonymt varnade Ryssland för att angripa Sverige. Detta var en slags upprepning av vicepresident Bidens besked i slutet av augusti. Åt andra hållet lät det dagen efter, när den ryske senatorn Frants Klintsevitj varnade Norge för konsekvenserna av att tillåta 300 amerikanska marinkårssoldater basera i Tröndelag. Norge var nu för första gången i historien nu ett mål för Rysslands strategiska vapen, enligt den vice ordföranden i utskottet för försvar och säkerhet.
Åtgärder för strategisk avskräckning har också fortsatt i oförminskad styrka. Ryssland har skjutit Bulava från Yury Dolgorukiy i slutet av september och hade en stor kärnvapenövning den 6 oktober. USA flög i sammanhanget 2 Nightwatch och Cobra Ball som beredskap. Dagen efter detta startade den brittiska Nato-övningen Joint Warrior 2016 med svenskt deltagande med Gripenplan.
En hel del flygaktiviteter har ägt rum bland annat den ryska anfallsflygningen mot Syrien 16 november som innefattade en lång rörelse med strategiskt bombflyg förbi norska kusten och de brittiska öarna med eskort av Mig-31. Norsk, dansk och brittisk jakt mötte upp företaget som ju samtidigt tjänade som strategisk signalering mot västmakterna. I samma veva bör också nämnas det enda ryska hangarfartyget, Admiral Kuznetsov, seglats i samma område på väg till östra Medelhavet. Hangarfartygsgruppen har inte rosat marknaden, med flera olyckor med inblandade stridsflygplan. I dagsläget har nu gruppen påbörjat återseglats mot Murmansk och kommer att finnas i närområdet om c:a två veckor.
Ryska Tu-22M3 har nyligen också övat minläggning i Stilla havet, vilket är både en signal i regionen, men också en övning för att kunna göra samma sak i Östersjöutloppen.
I Stilla havet markerade också USA sin avskräckningsförmåga den 9 december, då man flög patrull med B-52 från Guam till Taiwan och tillbaka. Med ett europeiskt perspektiv är det lätt att glömma bort spänningarna i Asien. Kina har genomfört sin första stora övning med en hangarfartygsstyrka i Östkinesiska havet och beslagtog vid ett annat tillfälle en amerikansk obemannad undervattensfarkost som gjorde hydrografiska mätningar i området.
Ryssland har också genomfört test med sitt nya antisatellitvapen Nudol i mitten av december. Att raketen var inställd mot en bestämd punkt i rymden ökar sannolikheten för att Nudol är ett offenisvt vapen som ska kunna skjuta ned en motståndares satelliter. Rymden är ett område, där USA alltjämt har stort försprång när det gäller olika system för spaning, navigering och kommunikation till exempel.
USA har vid några tillfällen under hösten demonstrativt flugit det stora UAV-systemet Global Hawk med transponder tillslagen över de ryska separatiststyrkorna i östra Ukraina, medan Ryssland 6 oktober flög med stridsflyg som stresstest i anslutning till både finländskt som estniskt luftrum under hela dagen, vilket resulterade i flera kränkningar. Uppgifter om upp till 90 flygplansrörelser har förekommit.
De ryska Steregushchiy-korvetterna Stikiy och Soobrazitelnyy sköt sjömålsrobot Uran och luftvärnsrobot Redut i Östersjön dagen efter det amerikanska presidentvalet.
Nu är vi inne på strategiska förflyttningar. Vi har haft den uppmärksammade förflyttningen av markrobotsystemet SS-26 (Iskander) till Kaliningrad bland annat fullt öppet på det civila fartyget Ambal. Den ryska krigsmakten har också flyttat fram luftvärnsbataljoner S-400 till Kaliningrad och Sankt Petersburg liksom kustrobotsystemet Bastion till bägge områdena. Det innebär att Ryssland nu har upprättat en avreglingszon på andra sidan Östersjön som klart försvårar Nato-förstärkningar till Baltikum.
Dessa system är dessvärre inte de enda som kommit till i närområdet. Under hösten har det börjat uppträda en handfull Su-35:or på flygbasen Besovets, drygt 15 mil från Finlands östra gräns. Marinflyget i Kaliningrad fick nyligen också påhälsning av det kraftfulla attackflygplanet SU-30SM. Detta har en räckvidd med full last till Bergen, vilket innebär att denna också är en offensiv komponent i en avreglingszon över Östersjön.
Ryssland har också fört in två Buyan-M-korvetter under hösten från Svarta havs-flottan till Östersjön, där dessa nu övervintrar. Förstärkningarna av de nya arméerna i västra militärdistriktet fortgår alltjämt. De två nya divisionerna har nu en bemanning på 70 % kontraktssoldater, enligt den ryska försvarsledningen. Uppgifter har också cirkulerat om att Ryssland bokat in över 4000 järnvägsvagnar för transport till Belarus under 2017, något som tolkats som förberedelser för övning Zapad-17 som ska gå av stapeln i september.
Längre bort från oss har USA annonserat avsikten att gruppera det långräckviddiga luftvärnssystemet THAAD i Sydkorea för att skydda sina allierade mot den utveckling som sker kring långdistansrobotar i det oberäkneliga Nordkorea. Denna potentiella flashpoint kan utlösa mycket stora krafter i världen och vi behöver ha full uppsikt mot vad som händer med diktatorns agerande. Nordkorea ligger i skärningen mellan ryska, kinesiska och amerikanska intressen precis som delar av Centralasien.
På temat stridsoperationer hittar vi att de ryskstödda attackerna i östra Ukraina ökat markant de senaste två månaderna. Ukraina har värjt sig och ökar nu försvarsbudgeten till 5,2 % av BNP. Kiev har också genomfört robotövningar i andra delar av landet och infört eldtillstånd i fred mot luftrumskränkningar.
I Syrien har det varit full kampanj hela hösten sedan eld upphör-avtalet kollapsade. Aleppo har tagits av syriska regeringsstyror stödda av Ryssland, Iran och olika shiamiliser. Nu pågår full huggning om olika zoner som kan resultera i en upplösning av den syriska staten. Det blir tydligt att kurderna, både i Syrien och Turkiet, blir allt mer klämda i den ryska pressen på Turkiet.
I kriget i Jemen har det också inträffat flera signifikanta händelser. I oktober förstördes först Förenade Arabemiratens logistiska fartyg HSV Swift av ett anfall med kustrobot utanför kusten i västra delen av landet. Strax efter utsattes den amerikanska jagaren USS Mason för flera liknande anfall. Tack vare överlägsen telekrigförmåga lyckades den amerikanska flottan avvärja dessa. Eftersom farleden som detta skedde i är viktig för världens oljetransporter med sina 3 miljoner fat olja/dag, så förstår vem som helst att störningar här skulle kunna få oljepriset att skjuta i höjden.
————————————-
Här hemma har Sverige knotat vidare. Allt fler tecken tyder på att staten börjar röra på sig. Vi kan se hur politisk påverkan fick Gotlands kommun att dra tillbaka planerna på att hyra ut Slite hamn som stöd till projektet NordStream 2, trots att kommunen hade all laglig rätt att ingå avtalet. Hur det blir med Karlshamn återstår att se, men det blir allt svårare för hamnen att säga ja. Likaså stängde regeringen möjligheten till etablering av en vindkraftspark i Hanöbukten med hänvisning till försvarsförmågan.
Försvarssektorn har fortsatt att överraska omgivningen genom att hemlighet färdigställa tung kustrobot, vilket demonstrerades med en uppmärksammad skjutning. Övningsverksamheten har också fortsatt med bland annat anmärkningsvärt sena beredskapsövningar under december i form av stridsvagnskompaniet på Gotland och av marina enheter.
Den civila och militära säkerhetstjänsten är på tå, vilket bland annat visats av gripande av utländska medborgare vid skyddsobjekt i Bålstaterrängen. Vi har också kunnat ta del av rapportering kring okända flygningar med drönare i anslutning till militära övningar. Försvarsmakten kommunicerar också allt mer offenisivt med reportaget i Försvarets Forum om specialförbandet SOG och dess reaktionsförmåga.
Även FRA är med och bevakar säkerhetshotande verksamhet. På en konferens i Dagens Industri regi visade generaldirektören Dag Hartelius denna bild som visar en del av identifierade angrepp från statsunderstödda aktörer under en månad 2016 mot Sverige. Den geografiskt kunnige ser genast att några mål måste vara kraftförsörjningen.
I november kom också beskedet att Sveriges största övning på 24 år, Aurora 17, kommer att gå av stapeln med brett internationellt deltagande. Bland annat deltar USA preliminärt med attackhelikoptrar, mekaniserat kompani, luftvärn och örlogsfartyg. Frankrike ska också vara med luftvärnsförband, vilket kan vara en del i en process att välja nytt medelräckviddigt luftvärnssytem till försvaret. Strax före jul beställde också FMV 40 stycken granatkastarbandvagnar. Annika Nordgren Christensen kom med sin utredning om personalförsörjningen och Ingemar Wahlberg med sin om materielförsörjningen. Två delvisa återställare i form av aktiverad plikt för grundutbildning och fältnära logistik till FM blev resultatet för en försvarsbyråkrati som ökat farten.
Tidigare försiktiga FOI kom ut med sin rapport om den ryska militära förmågan på tio års sikt och bedömer de tillgängliga resurserna från att Ryssland har förmåga att ta initiativ till våld i sitt närområde. I december blev chefen för den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) Gunnar Karlson intervjuad i direktsändning i Agenda. I denna sändning pekade han ut Ryssland som ansvarigt för påverkansoperationer riktade mot Sverige. Egentligen var detta något oerhört, både i form av målet för dessa, vår demokratiska process och grundläggande funktioner, men också formen. Här satt en högt uppsatt statstjänsteman och attribuerade Kreml för dessa operationer, något som tidigare varit ett politiskt privilegium och också ansvar. Jag anser att min förre chef gjorde helt rätt, men är förvånad över att ingen diskuterat denna tydliga varning från Försvarsmakten.
[Edit 17:11] Regeringen skriver nu också om detta längst upp till höger på sidan 12 i den nationella säkerhetsstrategin som presenterades nyss, om än mindre direkt. [Slut edit]
Lite ledtrådar kan man få i dagens DN, där övningsverksamhet för totalförsvaret verkar ha skett ett drygt år i skymundan. Lite till mans börjar det nu gå upp allt fler att vi sitter i ett besvärligt läge, men sådant talar man med små bokstäver om. Hur vi ska ta oss ur detta väntas statsministern presentera senare under dagen i Sälen, då den nationella säkerhetsstrategin ska läggas fram.
Det kommer att bli hårt tryck på regeringen, med all rätt, att visa vägen framåt under Rikskonferensen. Under 2017 kan vi värsta fall få se halva Europa ritas om, ifall den nya amerikanska presidenten gör upp med härskaren i Kreml. Det är för ett svagt Europa, ett aggressivt Ryssland och ett frånvarande USA som vår försvars- och säkerhetspolitik måste ta höjd för. Vad som händer när USA drar sig undan, eller uppfattas dra sig undan från en region, har vi sett tusentals sorgliga exempel på från Syrien de senaste åren.
