Resumé

Delprojekt Mark inom KKrVA projekt SES har till uppgift att analysera och beskriva hur markstridskomponenten kan utformas i en framtida försvarsmakt. Artikeln redovisar inledningen till kommande slutrapport.

Markstridsfunktionen  måste kunna hantera ett brett krisspektrum. Den ska kunna verka både i nationellt försvar, från stöd till samhället vid svåra påfrestningar i fred och i en ”gråzonsproblematik” till framgångsrik väpnad kamp mot en kvalificerad motståndare, men också kunna delta i internationell krishantering för att värna svenska  intressen. Arméns struktur och utformning måste vara anpassad till hela detta spektrum, inte enbart mot nästa generations högteknologiska, förstörande, krigföringskapacitet. En tillräcklig kvalificerad svensk markstridsfunktion (armé), bidrar inte bara till Sveriges utan till hela Europas säkerhet. För att utveckla vår markstridsförmåga att möta morgondagens utmaningar krävs satsningar på ny teknik men också förändrade taktiska och operativa doktriner, kompetenser, träningsmetoder m m.

En avgörande faktor är att vår lednings- och organisationsprincip bör utgå från för oss strategiska nyckelområden, d v s de platser och områden där en angripare i det längsta ska förhindras etablera markoperativ kontroll. Inom dessa områden bör vi vara på förhand och närvarande redan i grundberedskap.

Inledning

Inom ramen för projektet SES har delprojekt Mark (DP Mark) uppgiften att analysera och beskriva hur markstridskrafter kan organiseras, inklusive rekryteras, utbildas, utrustas, övas och strida.

DP Mark kraftsamlade inledningsvis till att diskutera behovet av markstridskrafter för Sveriges försvar och har därefter haft ambitionen att beskriva hur erforderlig markstridsförmåga ska uppnås uppdelat på avsnitt som speglar olika påverkansområden enligt DOTMLPFI [1]. I denna artikel presenteras de slutsatser DP Mark hittills har dragit avseende behovet av markstridsförband i dagens och morgondagens Försvarsmakt. I en nästa artikel kommer DP Mark att utveckla hur dessa bör ledas, organiseras och ”utgångsgrupperas”. Den slutliga rapporten kommer också beskriva delprojektets syn på hur markstridskrafterna bör utvecklas materiellt, personal- och logistikförsörjas, utbildas, övas och tränas, erhålla tillräcklig interoperabilitet samt hur en markoperativ och marktaktisk doktrin bör formuleras.

---

Behovet av Markförband i dagens och morgondagens Försvarsmakt

Grunden är målen för vår säkerhet; att värna befolkningens liv och hälsa och samhällets funktionalitet, samt att upprätthålla grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.

Under grundberedskap

Försvarsmaktens viktigaste uppgift under fredsförhållanden vid frånvaro av kriser är att vara krigsavhållande genom att producera, vidmakthålla och för Sveriges befolkning och omvärlden demonstrera en grundläggande försvarsförmåga. Denna förmåga vilar i sin tur framför allt på;

1. Krigsförbandens och Försvarsmaktens samlade krigsduglighet. En potentiell angripare måste räkna med hårt motstånd från kvalificerade och krigsdugliga förband, särskilt i av oss prioriterade områden.
2. Samverkan och samarbete med andra länder, främst inom Norden, EU och med Nato. En angripare måste räkna med att andra staters väpnade styrkor kan komma till vår hjälp och/eller att vi kommer göra gemensam sak med våra samarbetspartners om dessa blir angripna.
3. Folkförankring och försvarsviljan samt att samhällets alla väsentliga delar är inställda på att fortsätta försvaret av Sverige så länge som det finns någon krigsduglighet kvar.

Den viktigaste verksamheten under fredsförhållanden handlar alltså om att utveckla militär förmåga som i sin tur beror på flera olika interagerande faktorer eller påverkansområden. Krigsförbanden måste kunna agera, och därför övats och tränats, enligt lämplig taktisk/operativ doktrin och ledningsprincip. De måste vara ändamålsenligt organiserade och disponera uppgiftsanpassad och väl fungerande materiel och utrustning men framför allt tillräcklig mängd personal med rätta kompetenser. Logistikkedjan måste fungera utan avbrott och många förband måste ha förutsättningar att agera tillsammans med andra länders/organisationers stödjande enheter, d v s vara tillräckligt interoperabla.

Samtliga påverkansområden enligt ovan måste stå i fokus under fredsförhållanden och ständigt prövas, värderas och utvecklas. En viktig aktivitet är förbands- och stabsövningar på alla nivåer (inklusive totalförsvarsövningar) såväl i ett nationellt som internationellt sammanhang. Även deltagande i internationella insatser är i sammanhanget värdefullt för att skapa, pröva och demonstrera  förmåga, även om det primära syftet med det internationella engagemanget inte är förmågeutveckling.

Ovanstående gäller självklart hela Försvarsmakten och för stridskrafter/förband i alla arenor. Markförbanden (inklusive hemvärnet) särskiljer sig dock genom att de engagerar relativt mycket människor. Engagemangets betydelse för försvarsviljan kan inte underskattas.

Samhällets beredskap, ledning och uthållighet vid kriser i fred bygger på samverkan mellan kommuner, regioner, länsstyrelser och myndigheter inom alla samhällssektorer. Om vårt fredstida samhälle drabbas av svåra påfrestningar bör Försvarsmakten ha  kompetens och utrustning för att leda och genomföra insatser som andra myndigheter har svårt att utföra på egen hand för att skydda människor, miljö och samhällsfunktioner.

Försvarsmaktens stöd till samhället vid svåra påfrestningar i fred regleras i lagar och förordningar. Det stöd som kan krävas kan handla om att hantera direkta eller indirekta konsekvenser av naturkatastrofer (t ex omfattande skogsbränder, stormar, höga vattenflöden och omfattande elavbrott), större olyckor, pandemier och andra hälsohot eller terrorhandlingar. [2]

Mer konkret kan Försvarsmaktens stöd t ex handla om att eftersöka försvunna personer, att delta i brandbekämpning, att undsätta och/eller evakuera människor i/från drabbade områden, att röja eller iordningsställa förbindelser, att genomföra sjuktransporter, att förstärka samhällets sjukvårdskapacitet, att understödja med röjning av explosiver och toxiska ämnen, att bevaka och/eller övervaka känsliga och skadade/hotade objekt eller områden samt att förstärka den civila ledningen. Men också att mer generellt bidra till samhällets uthållighet. Stödet kan dels innebära att bistå med faciliteter och materiel med eller utan militär personal som operatörer, dels genom insats av allt ifrån expertis och nyckelpersonal till hela eller delar av förbandsenheter.

Risken för kriser och dess konsekvenser bedöms de senare åren ha ökat. Den ökade risken beror dels på mer och mer tydliga konsekvenser av klimatförändringar, dels som följd av ökat flyktingtryck mot Europa med tillhörande migrationsproblem, dels genom pandemier med spridning av tidigare okända virus och dels som en konsekvens av ett mer, av vissa grupperingar, frekvent utnyttjande av terrorvapnet.

Oaktat orsaken till en kris kan konsekvenserna beröra såväl den enskilda människans livsnödvändiga behov som hela samhällets förmåga. Effekterna kan vara direkt att hänföra till en inträffad händelse, t ex en naturkatastrof eller olycka, eller utgöra indirekta effekter, t ex våldsamma upplopp till följd av resursbrist eller antagonism mot andra befolkningsgrupper. Med stor sannolikhet torde de av Försvarsmaktens resurser som mest verksamt kan stödja samhället vid ovan skisserade kriser vara markförband, även om helikoptrar och flygplan för t ex brandbekämpning och transporter vid vissa krisfall kan vara av avgörande betydelse.

Även om Försvarsmakten i en kris i djupaste fred, ur ett legalt perspektiv bedriver stöd till samhället, bör inledningsvis Försvarsmakten förhålla sig till den som om det vore inledningen av en upptrappning mot ett väpnat angrepp. Försvarsmaktens bör ledas och agera i ett kontinuum; grundberedskap – kris – krig enligt denna bild:

För att effektivt kunna stödja samhället i grundberedskap måste Försvarsmakten disponera markförband som har hög beredskap, d v s finns gripbara redan i fred lokalt/regionalt. Kravet på våldsanvändning är lågt (kriser i samband med terrorattentat och våldsamma upplopp behandlas under avsnittet ”gråzonsskede”) men kravet på uthållighet får inte underskattas. Exempel på lämpliga resurser för att stödja samhället vid fredskriser är enheter för transporter (även sjuktransport), fältsjukhus, röjning och fältarbeten, samt för att hantera explosiver och CBRN-skydd [3]. Arbetskraft, utöver anställd personal och hemvärn, kan utgöras av inneliggande grundutbildningskullar.

”Gråzonsproblematiken”

Bakom begreppen ”gråzon” och ”gråzonsproblematik” ligger insikten om att dagens hot mot Sveriges intressen, handlingsfrihet, förmågor och agerande är komplexa och diffusa med en otydlig gränsdragning mellan fred, kriser och krig. Det kan många gånger vara svårt att avgöra om det är medvetna handlingar som ligger bakom händelser som påverkar vår säkerhet i vid bemärkelse. Exempel på sådana medvetna handlingar är hot och påtryckningar mot beslutsfattare, spridning av desinformation, sabotage, iscensättande av tillsynes oförklarliga olyckor, illegal underrättelseverksamhet, terrorhandlingar, infiltration, stöd till ytterlighetsrörelser, manipulering av marknaden, cyberattacker eller påverkansoperationer. [4]

(Bild ur Militärstrategisk doktrin 2016) [5]

Det primära syftet behöver inte vara den eventuella fysiska effekten i sig, utan att destabilisera vår samhällsstruktur genom att skapa motsättningar mellan befolkningsgrupper, misstroende mot landets ledning, förvirring, rädsla, oro och panik vilket i sin tur kan leda till ökade ordningsstörningar – en effekt som kommer sätta en redan hårt ansatt poliskår under ännu hårdare press. I ”gråzons­problematikens” natur ligger att det är svårt att avgöra om det som inträffar är ”krig” eller inte. Därför måste vi räkna med att beslut om höjd beredskap, mobilisering och om att sätta landet på krigsfot kommer att fattas sent, om det alls fattas innan tydliga tecken på militärt angrepp. Det är därför framför allt polisen som kommer bära ansvaret för att hantera effekten av medvetna, antagonistiska handlingar. Redan idag har Försvarsmakten legala möjligheter att stödja polisen vid bekämpning av terrorism, men dessa möjligheter skulle behöva utökas att omfatta även andra händelser ”som kraftigt avviker från det normala”, och då, under polisens befäl, svara för t ex bevakning och att biträda med särskild kompetens, t ex specialenheter för röjning av explosiva föremål. [6]

Konsekvenserna av antagonistiska ”gråzonshandlingar” berör till övervägande del markdomänen och den enskilda människan. Viktiga motmedel är t ex väl fungerande underrättelsetjänst och ett effektivt cyberförsvar, ett relevant psykologiskt försvar inklusive trovärdiga informationskanaler samt, inte minst viktigt, en robust samhällsstruktur. Men då det gäller att hantera effekterna av helt eller delvis lyckat antagonistiskt ”gråzonsangrepp” är  det framför allt  markförband som på ett adekvat sätt kan stödja polisen.

För att effektivt kunna stödja samhället (framför allt polisen) vid antagonistiska ”gråzonshändelser” måste Försvarsmakten disponera förband som har hög beredskap och finns gripbara redan i grundberedskap, men också enheter som snabbt ska kunna tillföras. Kravet på våldsanvändning är måttligt men behovet kan inte uteslutas. Eventuell våldsanvändning måste kunna graderas och ske inom fredsmässiga restriktioner.  Kravet på uthållighet kan komma att vara stort, då vi måste räkna med ett utdraget ”gråzonsskede”. Exempel på lämpliga enheter för att stödja polisen vid ”gråzonshändelser” är specialförband, säkerhets- och militärpolisförband, CBRN-skyddsenheter mm och då förband med i huvudsak kontinuerligt tjänstgörande personal. För att t ex möta eventuella behov av uthållig övervakning kan också andra gripbara förband samt hemvärn och förband under senare delen av en värnpliktscykel användas.

Vid väpnat angrepp [7]

Ett inte helt osannolikt scenario där Sverige skulle kunna bli indragen i krigshandlingar är kopplat till rysk expansion i Baltikum. Vid en eventuell rysk militär operation riktad mot de baltiska staterna finns stora och lätt insedda operativa fördelar för Ryssland att tidigt ta markoperativ kontroll [8] över delar av svenskt territorium för att där gruppera långräckviddiga vapensystem, främst luftvärn och sjömålsbekämpande system, i syfte att i Östersjöregionen förhindra eller i hög grad försvåra för Nato och/eller USA att militärt stödja de baltiska länderna samt att på Nordkalotten hota den ryska andraslagsförmågan på Kolahalvön.

En rysk angripares möjligheter till kvalitativ lägesuppfattning i nära realtid i kombination med allt mer kostnadseffektiva vapensystem (t ex kryssningsrobotar och ballistiska missiler) som kan leverera precisionsverkan även på långa avstånd medför att våra fasta anläggningar, fast infrastruktur och statiska förband kommer att vara mycket sårbara redan under ett förbekämpningsskede. Detta kan bland annat innebära att beroende av enstaka system för en viss uppgift kan vara en allvarlig svaghet och att vår möjlighet att ta emot hjälp minskar.

Samtidigt innebär vapenutvecklingen att om vi och/eller efter ett väpnat angrepp eventuella allierade disponerar ett vid tillfället fungerande skalförsvar (jmf begreppet ”anti-access förmåga” [9]), framför allt genom sjö- och luftstridskrafter, blir större överskeppningsföretag eller luftlandsättningar riktade mot Sverige mycket riskfyllda då de knappast går att dölja och därför erbjuder tacksamma mål för bekämpning. Eventuella operationer mot Sverige måste genomföras på ett sätt som minimerar risken för att bli bekämpad under tilltransportfasen av svenska eller andra länders stridskrafter. Att inleda operationen med en massiv förbekämpning med långräckviddiga precisionsvapen är då ett alternativ, men skedet kan inte tillåtas ta för lång tid med hänsyn till risken för motåtgärder från Nato. Ett annat alternativ är att inleda operationen med någon form av kuppartat angrepp av små markstridsenheter (t ex via ”trojanska hästar”). Ett tredje alternativ är mer eller mindre dolda åtgärder under ett utdraget ”gråzonsskede”, men även då måste angriparen ta hänsyn till risken för förlorad överraskningseffekt. Mest sannolikt är en kombination av samtliga dessa alternativ och vi kan inte utesluta att en angripare lyckas med sin ambition att slå ett hål i vårt skalförsvar, åtminstone inledningsvis och  delvis.

Därför bör vi i vår försvarsplanering räkna med risken att en angripare kan lyckas med att tidigt föra över markstridsförband till svensk mark och ta kontroll över en begränsad del av svenskt territorium.

Väl på svensk mark är angriparens förband rörliga med stor eldkraft som dessutom kan understödjas av vapensystem som befinner sig på stort avstånd från platsen där förbandet uppträder. Särskilt i relation till Sveriges yta leder begränsad tillgång på förband, såväl hos oss som hos en angripare, till en operativ och taktisk miljö där det inte kommer att finnas några fasta fronter. Istället kan vi förvänta oss fritt opererande stridsgrupper som uppträder över stora ytor. Dessa stridsgrupper kan utgöras av någon eller några bataljoner som framrycker på några kilometers bred och djup och som använder obemannade luftfarkoster, s k Unmanned Aerial Vehicle (UAV) i tät och flanker för att upptäcka motståndarens aktiviteter och identifiera alternativa framryckningsvägar. Förbindelserna bakåt kommer inte vara specifikt bundna till vissa vägar eller stråk. En angripare kommer därför ha goda möjligheter att tränga in på djupet och hota för oss vital infrastruktur som exempelvis underhållsområden, flygfält och hamnar.

Om vi har en förmåga att allvarligt hota sådana styrkor som en angripare tidigt kan sätta in för att ta kontroll över ett för honom vitalt markområde måste angriparen räkna med att han måste slå en kvalificerad motståndare på marken eller försvara tagen terräng mot anfall. Enbart de resurser han kan sätta in överraskande eller under begränsad tid, medan våra sjö- och/eller luftmålssystem av olika skäl inte kan komma  till verkan snabbt nog, kommer då inte vara tillräckliga för att uppnå de operativa målen. Behov av mer styrkor för att möta ett hot på marken leder till större, mer tidskrävande och sårbara luft- och sjötransporter vilka i sin tur kräver mera skydd. Operationen blir än mer komplicerad särskilt som hotet från olika, och inte bara svenska, ”anti-accessystem” efter hand ökar samtidigt som han kämpar mot klockan – målet är ju att tidigt kunna hindra Nato att operera på och över Östersjön.

Om vi däremot inte har förmågan att påverka en angripare när han väl finns på svensk mark är hans förutsättningar goda för att uppnå sina operativa mål men också för att med markstridsförband angripa och ta kontroll över svenska basområden, nödvändiga för våra egna, eller med oss allierade, marina enheter och flygstridskrafter men också basområden som är nödvändiga för att vi över huvud taget ska kunna ”ta emot hjälp”. Svensk oförmåga att genomföra strid mot en rörlig, kvalificerad, motståndare på marken för att försvara och återta terräng skulle därför innebära betydande luckor i Försvarsmaktens krigföringsförmåga, något som i sin tur skulle kunna äventyra Natos/USA förmåga att agera till stöd för de baltiska staterna.

Vi måste därför disponera en armé med en grundläggande försvarsförmåga som inte bara kan skydda vitala objekt eller agera mot olika typer av kuppföretag, utan markstridsförbanden måste också ha förmågan att med framgång genomföra anfallsstrid mot en kvalificerad motståndare. En sådan förmåga bidrar kraftigt dels till att övriga system, egna som eventuella allierades, kan komma till avgörande verkan, dels till att vi får förutsättningar att ”ta emot hjälp”. Sammantaget bidrar förmågan till Försvarsmaktens ”tröskeleffekt” som syftar till  att avhålla Ryssland från militära äventyrligheter i Europas norra flank. Därför bidrar ytterst en tillräcklig kvalificerad svensk markstridsfunktion (armé), inte bara till Sveriges utan till hela Europas säkerhet.

För att effektivt kunna möta ett väpnat angrepp på marken, måste Försvarsmakten utöver lokalförsvarsförband, hemvärn och specialiserade förband disponera allsidigt sammansatta markstridsförband på brigad- och divisionsnivå samt förmåga att i ett senare skede kunna leda flera divisioner, egna och tillförda från andra länder för att uppnå tillräcklig styrkeöverlägsenhet för att slå en kvalificerad motståndare. Vissa av de i brigaderna ingående bataljonsförbanden ska kunna nyttjas för snabb insats utanför svenskt territorium. Generellt är kraven höga på reaktionsförmåga för förbandens lednings-, underrättelse-, verkans- och rörelsefunktioner, d v s förbanden ska helt eller delvis kunna finnas gripbara redan under grundberedskap i ”rätt” operationsområde. Reaktionskravet på kompletterande enheter för att erhålla tillräcklig uthållighet kan sättas lägre (något/några dygn) och kan tillåtas tillväxa efter mobilisering. Kravet på koordinerad våldsanvändning är mycket stort. Kravet på uthållighet kan komma att vara relativt stort, månad-månader.

Internationella insatser bortom närområdet

Även om den nationella försvarsförmågan genom de senaste försvarspolitiska inriktningsbesluten återigen aktualiserats så kommer konflikter i efterdyningarna av klimatförändringar, sönderfallande stater, folkvandringar, pandemier och terrorism också att ställa stora krav på vår säkerhets- och försvarspolitik i den internationella dimensionen, i samarbete med andra stater och i olika internationella organisationer. Vi kan inte bortse från att deltagande i internationella insatser, och därigenom visa att Sverige är en nyttig och resursgivande partner i det europeiska samarbetet, är av avgörande betydelse då det gäller att trovärdiggöra den svenska solidariska säkerhetspolitiken (”ge och ta emot hjälp”). Vårt deltagande i internationella insatser bortom närområdet kan betraktas såväl i ett traditionellt öst-västperspektiv som i en nord-syddimension.

En försiktig bedömning är att de krav som låg till grund för försvarsbeslutet 2004 om att det militära försvaret samtidigt och uthålligt skulle kunna genomföra två större (bataljonstorlek) och tre mindre internationella insatser inte minskat, snarare tvärtom.

Det övergripande syftet med internationell insats är ofta att skapa och/eller bevara fred, begränsa konflikten geografiskt och att försöka lindra nöden för de inblandade människorna. För att man ska kunna genomföra sina intentioner om fred, lag och ordning och ett trovärdigt demokratiskt statsskick krävs bl a att polis- och rättsapparaten skyddas, vilket i sin tur kräver kontroll över landområden och de befolkningsgrupper som lever där. I detta avseende är ett förlitande enbart på militära bekämpningsfunktioner dysfunktionellt och kan t o m motverka insatsens syfte. Implementera fred handlar inte om att förstöra infrastruktur och livsbetingelser utan att skilja de stridande parterna åt, etablera fungerande samhällsfunktioner, införa rudiment av lag och ordning och vinna ”hearts and minds”. Därför är det framför allt markförband som kan göra skillnad  vid internationella insatser.

För att effektivt kunna bidra till internationella insatser över längre tid (internationella insatser av ”snabbinsatskaraktär” behandlas under avsnittet ”väpnat angrepp”) kan Försvarsmakten nyttja tillfälligt sammansatta förband (”stridsgrupper”) med låga krav på reaktionsförmåga, d v s kan rekryteras och utbildas i relativt lång tid innan insats. Kravet på våldsanvändning är måttligt men behovet kan inte uteslutas. Eventuell våldsanvändning måste kunna graderas och ske inom antagna ROE [10]. Kravet på insatsens uthållighet kan komma att vara stort, flera år, och måste då lösas med ett rotationsförfarande.

Slutsatser

För att Försvarsmaktens markstridsfunktion ska kunna utgöra ett verksamt bidrag till Sveriges grundläggande försvarsförmåga måste den kunna hantera ett brett krisspektrum. Den ska kunna verka både i nationellt försvar, från stöd till samhället vid svåra påfrestningar i fred och i en ”gråzonsproblematik” till framgångsrik väpnad kamp mot en kvalificerad motståndare, men också kunna delta i internationell krishantering för att värna svenska  intressen.

Tidsförhållandena, inte minst vid kriser som kan uppstå som en ”blixt från en klar himmel”, kräver att markstridsfunktionen finns gripbar med relevanta enheter  i tillräcklig volym med lämplig beredskap under adekvat ledning i för oss strategiskt viktiga områden redan i fredstid. Detta är också en förutsättning för att redan tidigt i ett konfliktskede kunna uppnå och uthålligt bevara markoperativ kontroll vilket innebär att markområden ska kunna tas, besättas och övervakas, nyckelterräng försvaras och befolkning, objekt eller verksamhet skyddas. För att kunna hantera en situation där ett väpnat angrepp sker med högt tempo eller överraskning krävs det att de enheter som inte finns gripbara i fredstid kan mobiliseras med korta tidsförhållanden.

Utöver detta innebär kravet på förmåga att kunna återta terräng och då slå en kvalificerad motståndare, själv eller tillsammans med andra, behov av kvalitetsutveckling, inte minst vad gäller eldkraft.

Arméns struktur och utformning måste vara anpassad till hela detta spektrum, inte enbart mot nästa generations högteknologiska, förstörande, krigföringskapacitet.

Det krävs därför egna tekniksatsningar men också förändrade taktiska och operativa doktriner, kompetenser, träningsmetoder m m för att utveckla vår markstridsförmåga att möta morgondagens utmaningar.

Denna artikel har visat på de slutsatser DP Mark hittills har dragit avseende behovet av markstridsförband i dagens och morgondagens Försvarsmakt. I en nästa artikel återkommer DP Mark med en redovisning om hur markstridskrafterna bör ledas, organiseras och ”utgångsgrupperas”. I den slutliga rapporten kommer sedan delprojektets ge sin syn på hur markstridskrafterna bör utvecklas materiellt, personal- och logistikförsörjas, utbildas, övas och tränas, erhålla tillräcklig interoperabilitet samt hur en markoperativ och marktaktisk doktrin bör formuleras.

Anders Carell är brigadgeneral, Jan Mörtberg, Anders Emanuelson och Johan Johan René är överste, Henrik Sjövall är överstelöjtnant och David Bergman är major och doktorand. Samtliga är ledamöter av KKrVA.

---

[1] Indelningen av påverkansområdena baseras på den indelning som brittiska Ministry of Defence använder sig av; Training, Equipment, Personnel, Information, Concepts and Doctrine, Organisation, Infrastructure, Logistics (TEPID-OIL), med tillägget Interoperability. Indelningen benämns Defence Lines of Development (DLoDs).
[2] Nationell säkerhetsstrategi, Regeringskansliet (Statsrådsberedningen), januari 2017
[3] CBRN engelsk akronym för kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära stridsmedel.
[4] Se t ex MSB, Så skapar vi motståndskraft, MSB-hemsida: https://www.msb.se/contentassets/468ce28c38f44204820a60fd0d5783d7/sa-skapar-vi-motstandskraft.pdf/
[5] Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin (MSD16)
[6] Se t ex https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/6jvmqo/polisen-vill-ha-forsvarets-stod-vid-grazonslage
[7] Texten till stor del inspirerad av, och hämtad från, Karlis Neretnieks
[8] ”Markherravälde” innebär att man äger oinskränkt möjlighet att genomföra militär och civil verksamhet på marken samtidigt som man förnekar en motståndare att göra detsamma. Om det handlar om att i ett begränsat område och under begränsad tid säkerställa egen handlingsfrihet och samtidigt förneka andra samma möjlighet talar man istället om ”Markoperativ kontroll”.
Markherravälde eller Markoperativ kontroll och den handlingsfrihet detta medger är en förutsättning för att förband skall kunna verka i området under erforderlig tid och med bibehållen förmåga. (Försvarsmaktens arméreglemente taktik, 2013)
[9] Med ”Anti-access system” avses vapen och sensorer för att bekämpa mål på havet, t ex sjömålsrobotar, såväl landbaserade som burna av olika plattformar som flygplan, fartyg, helikoptrar och drönare, och i luften. Vapen mot luftmål kan vara markbaserade eller bäras av flygplan och fartyg. Många av dessa system har idag räckvidder på flera hundra kilometer. Ubåtar med torpeder, minor och sjömålsrobotar är här en unik kategori genom sin uthållighet och förmåga att uppträda dolt.
[10] Rules of Engagement