Inledning

Inom ramen för Kungliga Krigsvetenskapsakademiens projekt Säkerhet i morgondagens Europa – svenska perspektiv (SES) har delprojekt Mark (DP Mark) uppgiften att analysera och beskriva hur markstridskrafter kan organiseras, inklusive rekryteras, utbildas, utrustas, övas och strida i en framtida försvarsmakt. I två föregående artiklar i början av juli respektive augusti redovisades två delar av en kommande slutrapport med en beskrivning av behovet av markstridsförmåga under grundberedskap, i ett läge med ”gråzonsproblematik”, vid ett väpnat angrepp och i internationella insatser bortom närområdet. Vidare pekade vi på hur markstridskrafterna kan ledas, organiseras och ”utgångsgrupperas”. Kort sagt gav vi en grund för överväganden om kravet på grundläggande försvarsförmåga för markstridskrafterna.[1]

De viktigaste slutsatserna är att om Försvarsmaktens markstridskrafter ska kunna utgöra ett verksamt bidrag till Sveriges grundläggande försvarsförmåga behöver de kunna hantera ett brett krisspektrum. De ska kunna verka under kriser och stödja samhället vid svåra påfrestningar i fred och i situationer kännetecknad av en ”gråzonsproblematik”. De ska kunna föra framgångsrik väpnad kamp mot en kvalificerad motståndare men också kunna delta i internationell krishantering för att värna svenska intressen. Markstridskrafternas struktur och utformning behöver vara anpassad till hela detta spektrum, inte enbart mot nästa generations högteknologiska, förstörande, krigföringskapacitet.

Tidsförhållandena, inte minst vid kriser som kan uppstå som en ”blixt från en klar himmel”, kräver att markstridskrafter finns gripbara med relevanta enheter i tillräcklig volym med lämplig beredskap under adekvat ledning i för oss strategiskt viktiga områden redan i fredstid – vi ska vara i förhand på marken. En viktig grund är att vi inte kan utesluta att vi kommer att bli strategiskt överraskade. Trots detta behöver vi redan tidigt i ett konfliktskede kunna uppnå och uthålligt bevara markoperativ kontroll, vilket innebär att nyckelterräng ska kunna försvaras och befolkning, objekt eller verksamhet skyddas samt markområden kunna tas, besättas och övervakas. För att kunna hantera en situation där ett väpnat angrepp sker med högt tempo eller överraskning krävs det att de enheter som inte finns gripbara i fredstid kan mobiliseras med korta tidsförhållanden.

Vi vill framhålla att det yttersta syftet är att öka Försvarsmaktens ”tröskeleffekt” att avhålla från militära äventyrligheter i Europas norra flank. Vi menar därför att en tillräcklig kvalificerad svensk markstridsförmåga, inte bara bidrar till Sveriges och Nordens  utan till hela Europas säkerhet.

Särskilt kräver förmågan att kunna återta terräng och då slå en kvalificerad motståndare, själv eller tillsammans med andra, kvalitetsutveckling, inte minst vad gäller eldkraft. Det krävs därför egna tekniksatsningar, men också förändrade taktiska och operativa doktriner, kompetenser, träningsmetoder m m. för att utveckla våra markstridskrafter att möta morgondagens utmaningar. I det följande utvecklas kraven på utbildning, träning och övning.

Hur bör markstridsförbanden utbildas, tränas och öva?

En lärande organisation

Krig karaktäriseras av kravet att kunna verka i en extrem situation med stora inneboende faktorer som osäkerhet och risk. Chefer och förband kan tvingas agera på ofullständiga, osammanhängande men även direkt motstridiga uppgifter. Den extrema kontexten medför även risken att skadas eller att dödas vilket tillför en nivå av upplevd stress till människor som saknar motstycke i det civila livet. Den extrema situationen kännetecknas även av att våra enheter kommer att möta en motståndare. Krigföring är en kamp mellan viljor och på samma sätt som vi kommer att försöka påtvinga motståndaren vår vilja så kommer denne att försöka påtvinga sin vilja på oss.

Utbildning och träning syftar ytterst till att skapa dugliga förband som kan verka i denna extrema situation. Inget vapensystem är effektivt utan tränade och utbildade människor som nyttjar det. Ingen människa kan heller vinna ett krig ensam. Genom utbildning och träning skapas en sammanhållen enhet av individer vars samlade duglighet skapar kraften i våra förband.

Försvarsmakten och dess armé bör därför vinnlägga sig om att vara en lärande organisation som minst omfattar;

  1. förmågan att lära sig av det som skett (utvärdera sig),
  2. förmågan att tillföra organisationen kompetens,
  3. att avsätta tid för lärande och reflektion, och
  4. lyssna in forskningen[2].

Manöverkrigföring och uppdragstaktik bör utgöra grunden

För att markstridsförbanden med framgång ska kunna möta en kvalificerad motståndare i strid måste manöverkrigföringskonceptet utgöra grunden. Inte bara för operationer, taktik, stridsteknik och materielanskaffning utan även – och främst – för utbildning, träning och fostran av såväl enskilda officerare och soldater som förband. Manöverkrigföringens syfte är att använda styrka kombinerad med överrask­ning och vilseledning för att säkerställa ett mentalt övertag gentemot en motståndare och därigenom skapa en snabbare besluts­process än motstånda­rens. Målet för alla stridshandlingar är således mot­ståndarens stridsvilja snarare än hans fysiska förmåga.

Manöverkrigföring förutsätter uppdragstaktik[3]. Uppdragstaktik är en ledningsfilosofi, inte en metod. I grunden bygger den på stridens oförutsebarhet. Uppdragstaktik syftar till att hantera ett ständigt föränderligt läge. Chefer på alla nivåer förutsätts att agera utifrån händelseutvecklingen för att uppnå avsikten med striden, även om det krävs att den givna uppgiften frångås. Chefers i alla avseenden viktigaste roll är att vara genomförare, ständigt beredda att ta tillfällen i flykten eller parera motståndarens åtgärder.[4]

Pedagogikens helhetsbaserade lärande och uppdragstaktikens ledningsfilosofi bygger båda på att chefer och underställda ser och förstår en helhet. Inlärning av detaljer sker effektivast när mottagaren har en förståelse – ett ramverk – för varje del av den information som skall fogas in för att kunna omsättas i kunskaper och färdigheter. På samma sätt är uppdragstaktiken som ledningsfilosofi uppbyggd på att underställda förstår högre chefs vilja med striden, vilket gör det enklare för dem att fatta beslut på ett snabbt föränderligt slagfält.

Det ligger i sakens natur att överraskning inträffar och att den initialt tenderar att drabba den angripne.[5] Länder försöker vanligen undvika överraskning genom en väl utvecklad underrättelsetjänst. Underrättelsetjänsten har dessvärre ofta svårigheter att genomföra korrekta underrättelsebedömanden och därför bör vi tona ned betydelsen av det perfekta och förutseende bedömandet. Risken är överhängande att den som angrips kommer att överraskas och därför bör istället fokus vara på den egna organisationens förmåga till anpassning och flexibilitet. Överraskning och skydd mot överraskning bör således vara en dimensioneringsgrund vid utbildning, träning och organisering. Dessutom bör Försvarsmakten och markstridskrafterna doktrinärt byggas för att kunna hantera en strategisk överraskning och de inledande motgångar detta kan innebära[6].

God pedagogik och gott ledarskap räcker inte

I efterdyningarna av studentrevolten 1968 började armén i slutet av 1970-talet att förändra sitt ledarskap från ett hierarkiskt till ett mer demokratiskt med grund i ett etiskt förhållningssätt och en i grunden positiv människosyn. Parallellt utvecklades pedagogiken för utbildningen från ett hantverk till en konst. Ledarskapet skulle vara situationsanpassat och i ett nästa steg ett utvecklande ledarskap.[7] Ett helhetsbaserat lärande utgjorde den pedagogiska grunden för utbildning och fostran av såväl förband som enskilda officerare och soldater.[8] Försvarsmakten hade en pedagogisk och ledskapsmässig högkonjunktur från mitten av 1980-talet till början av 2000-talet.[9][10] Genom gott ledarskap och bra utbildning förbättrades andan och resultaten och genom vår ökade förmåga i stridsteknik och taktik blev vi farligare för en eventuell motståndare. En annan faktor till att värnplikten uppfattades alltmer positiv, var den fältnära utbildningen som bl a skapades 1979 då grundläggande krigsförbandsövning (GKÖ) infördes. Krigsförbandet stod tydligt i centrum och det blev än mer tydligt när krigsförbanden kaderorganiserades och då KB/PB-eleverna, krigsförbandens värnpliktiga pluton- och troppchefer åter genomförde fullständig förstegsutbildning under sin grundutbildning[11].

Problemet var dock att vi enbart kopplat samman två av fyra grundfaktorer, pedagogik och ledarskap. Det gav ett bra resultat men resultatet skulle kunna varit ännu mycket bättre om de fyra faktorerna (manöverkrigföring, uppdragstaktik, ledarskap och pedagogik) hade hanterats i ett sammanhang.

Att lära av historien ger bättre förutsättningar att hantera nutid och framtid. Ett modernt krig kräver förband, chefer och soldater som kan, vill och vågar ta initiativ. När nu värnpliktsutbildningen återaktiveras och Försvarsmakten ska tillväxa är det viktigt att påbörja en ny resa för att utveckla utbildningsmetodik och ledarskap tillsammans med kraven på manöverkrigföring, uppdragstaktik och flexibilitet.

Taktisk problemlösning – en grund för uppdragstaktik

Uppdragstaktiken förutsätter en hög förmåga till taktisk problemlösning. För att taktisk problemlösning ska kunna användas som ett mått på kompetens att åstadkomma användbara resultat inom ramen för krigföring föreslår DP mark att en kvalitetsvärdering genomförs på minst sex nivåer. Taktisk kvalitet definieras övergripande som ett mått på organisatorisk prestation, en stridsenhets taktiska prestation i ett definierat tids- och rumsintervall. Taktisk kompetens bör förstås som mer personligt, och kan definieras som ett mått på taktikerns förmåga till taktik, d v s att fånga det taktiska spelrummet och därigenom bemästra ändamålsenlig problemlösning.

Den första kvalitetsnivån pekar på just på förmågan att fånga det taktiska spelrummet, d v s att förstå utrymmet för handling mellan sammanhang, tillgångar och ändamål i ett större perspektiv. Med andra ord mer sofistikerat förstå överlägsenhet och underlägsenhet och kunna utnyttja denna dynamik fördelaktigt. Spelrumsförståelse är applicerbart både för att allmänt diskutera taktik och ambitioner mellan aktörer och för att diskutera specifika situationer. En skev förståelse av spelrummet kan anses som ett grundläggande fel hos oskickliga taktiker. Därför bör taktisk utbildning innehålla en stor mängd analyser och diskussioner om spelrum, vilket också vidgar förståelsen för krigföring som helhet.

Taxonomi i Taktisk komptetens

Den andra kvalitetsnivån lyfter fram att förmågan att skapa taktisk ordning och systematik har ett värde i sig. Diskussionen bör fokusera på hur ordning och systematik bidrar eller motverkar framgång (jämför begreppet kampkraft). En taktisk enhet kan ha en formidabel ordning utan att för den skull vara produktiv mot ändamålet.  Men en god ordning ökar, åtminstone i teorin, det taktiska spelrummet och taktikern får större möjlighet att proaktivt tänka taktik. Den taktiska kompetensen visar sig här i ledarskapet samt förmågan att skapa ”ett bra förband” med hög ömsesidig tillit, om man följer principerna för uppdragstaktik.

Den tredje kvalitetsnivån sätter fokus på förmågan att fatta beslut, att kunna bestämma sig och konstruera stridsplaner som utnyttjar lämpliga multiplikatorer. En taktisk lösning kan vridas och vändas mot olika kriterier för att synliggöra utvalda poänger om kvalitet. I träning av taktiska exempel är inte det centrala att den studerandes lösning följer lärarens, utan att beslutet är transparant välgrundat med en rimlig potential att lösa det konstruerade taktiska problemet. Har den studerande förstått spelrummet, däri tydliggjort det taktiska problemet och gjort en lösning som spelar på de bedömda premisserna har den studerande kommit en bra bit på väg i sitt taktiska lärande. Vi menar att det är en gammal villfarelse att alla måste tänka lika i genomförande, d v s att handlingsmönstret skall ses som lösningen, en likformig sanning även som utformning. Handlingsmönster är en grund för problemlösning, inte problemlösningen i sig.  Uppdragstaktik är en ordning som bygger på intellektuell självständighet och ansvarsglädje, vilket också måste genomsyra och tränas i den taktiska utbildningen.

Den fjärde kvalitetsnivån riktar in sig på frågan om taktiken är proaktiv mot händelseutvecklingen, på kompetensen i stridsledningen. Ett populärt sätt att värdera taktiska prestationer under utbildning är att besvara frågan om uppgiften löstes och syftet med verksamheten uppfylldes. Detta är inte helt tillfyllest för en bredare kvalitativ diskussion om taktik. Vi menar att en viktig del av taktisk utbildning är lära sig att stå för sina åsikter, att göra sig gällande. Taktik är inte bara att lösa förlagda uppgifter, utan också att bedöma rimligheten och möjligheten att fullfölja, både genom att ”gasa och bromsa”; öka ambition efter tillfälle, avbryta, och ta ny uppgift efter sammanhanget. Den taktiska kompetensen, i termer av självförtroende och självständighet, som krävs för att klara detta måste vara ett väsentligt föremål för den taktiska utbildningen att utveckla.

Den femte kvalitets- och kompetensnivån fokuserar på innovation och kritiskt tänkande kring handlingsmönstren i sig, d v s det som ofta benämns taktikutveckling. Vi definierade krigföring som att använda tillgängliga medel, stora och små, bra och dåliga, för att uppfylla ett förelagt syfte. Den populära ansatsen att förstå krigföring i termer av militära generationer, d v s som krigsvetenskapliga framsteg och än mer sofistikerade dueller, leder tanken fel. Krigsförberedelser och krigsmaterielanskaffning är en fråga om finanser och därför politik, sålunda inte en ren fråga om militär optimering. Taktikern, och strategen, kan inte drömma sig bort till bättre förutsättningar utan måste ”gräva där de står”. En viktig taktisk kompetens är då innovationsförmåga för att kunna optimera det taktiska spelrummet efter verkliga betingelser. Träning på att föreslå substantiella modifieringar av ordning och handlingsmönster bör vara en självklar del av avancerad taktisk utbildning.

Vi menar att den sjätte och centrala kvalitetsaspekten av taktik är ändamålsenlighet i ett större perspektiv. Sålunda är omdömen om handlingsmönster och så vidare underordnade slutlig funktionalitet. Ändamålsenlighet skall förstås som en funktionell stege från taktik till politik. Diskussioner om taktisk kvalitet och kompetens i demokratisk militär utbildning måste innehålla en tydlig etikkomponent, d v s synliggöra ”rätt och fel”. Dock, precis som definitionen av taktik måste förstås under begreppet krigföring så måste diskussionen om ändamålsenlighet föras brett mot dynamiken i krigföring. Det är onekligen så att taktiker på olika nivåer kan lösa förelagda uppgifter på ett bra sätt utan att gagna det övergripande syftet och strategin. Diskussionen om taktisk kvalitet och kompetens landar till slut i hur vi förstår krigföring[12].

Utvecklingen och framtiden

Behovet av att träna och utbilda våra förband är inget nytt. Detta är något som har skett så länge krigföringen funnits och diskussioner om hur man bäst selekterar, utbildar och tränar militära chefer är en tidlös diskussion. Även om den tekniska utvecklingen inte har fundamentalt ändrat hur vi bäst tränar och utbildar människor så har den förändrat den konfliktmiljö vi verkar i. Den mänskliga perceptionen att ta till sig information har inte förändrats, däremot är det nu möjligt att nå en större målgrupp, via flera kanaler med högre hastighet. Detta medför att istället för att besluta på ofullständig information kommer en chef ofta att behöva sålla genom ett överflöd av information. Det betyder också att gränsen mellan det civila samhället och den militära konflikten kommer att suddas ut ytterligare.

Medborgare är inte längre beroende av myndigheter eller media för att tillgodogöra sig information i en konflikt, utan kan i många fall få information (mer eller mindre sanningsriktig) direkt från människor i konfliktområdet. På samma sätt som personal vid fronten kommer att ha en god uppfattning om läget på hemmafronten kommer civilbefolkningen att ha en god uppfattning om konfliktens utveckling. I vissa moderna konflikter har bekämpningar gått att följa i realtid via krigsmakternas egna sociala medier. Dessa möjligheter gör även att risken för fientlig underrättelseinhämtning och utnyttjande av eget förbands personal ökar markant, men även möjligheterna att med snabba händelseförlopp bilda opinion för eller propagera emot en konflikt.

Sammantaget betyder detta att chefer utöver att kunna leda förband behöver kunna hantera en större mängd information, verka för att bibehålla egen opinion och på samma gång vara vaksamma för underrättelseinhämtning och fientlig propaganda samtidigt.

På en individuell nivå gör utbildning och träning att vi utvecklar kunskaper, färdigheter och förmågor som krävs för att kunna utföra vår tjänst. Individer måste inte bara ha en god färdighet inom sina respektive områden utan framförallt kunna tillämpa denna kunskap. Vi vet att en skarp stridssituation aldrig kommer att se ut som scenariot för stridsskjutningen. Men genom att öva in individuella färdigheter och att tillämpa dessa under varierande kontexter ökar vi vår samlade förmåga att kunna hantera kommande situationer.

På en gruppnivå skapar utbildning och träning sammanhållning och positiv kåranda. Ju mer extrema situationer vi ställs inför desto mer avgörande blir denna. När soldater ombeds ranka sina rädslor inför strid kommer rädslan att skadas eller dödas relativt långt ner. Däremot kommer rädslan för social uteslutning, att svika kamraterna och att stämplas som feg oftast högst upp. I de mest extrema situationerna blir människor mer beroende av individer runt omkring dem och mer benägen att värdera social samvaro. Sammanhållning uppstår till stor del genom gemensam träning och utbildning, att ha genomgått samma vedermödor och att ha skapat en gemensam referensram.

På en organisatorisk nivå skapar träning och utbildning en organisationskultur som bland annat styr hur man kommer att lösa uppgifter i strid. Att exempelvis kunna genomföra effektiv manöverkrigföring är beroende av att uppdragstaktik som ledningsfilosofi. Denna måste dock grundas i både pedagogiken som används vid utbildning och ledarskapet under övning. Att en plutonchef skall kunna handla i chefens anda är beroende av att denne förstår brigadens stridsplan. Men detta understryker vikten av att en fänrik i fredstid är fullt bekväm i, och även uppmuntras, att ifrågasätta överstens stridsplan. Enheter fungerar bäst när de har en officerskår som förstår en gemensam helhet och vågar diskutera denna. De friktioner och konflikter som uppstår under utbildning och träning är därmed alltid en god investering som kommer göra förbandet mer effektivt i strid.

Att skapa en organisationskultur som uppmuntrar de kvalitéer vi önskar se hos blivande kollegor handlar inte främst om att dessa skall genomgå någon särskild utbildning eller klara ett givet kompetensprov. Det handlar långt mer om en fostran in i ett system där individuellt lärande kopplas ihop med kollektivt- och organisatoriskt lärande som gör att kunskapen formaliseras och institutionaliseras på den organisatoriska nivån. När detta sker kan enstaka individers förslag, men även deras misstag, göra att organisationen som helhet har möjlighet att bli bättre.

Metoder

Det kommer aldrig vara möjligt för oss att återskapa den komplexitet och de risker som återfinns i en skarp stridssituation. Detta faktum får inte hindra oss att försöka skapa så realistiska övningar och träningstillfällen som möjligt inom etiska gränser.

En stor del i detta åstadkoms genom dubbelsidiga övningar. Eftersom strid betyder att du kommer att möta en motståndare som även denne har en vilja blir läroeffekten alltid störst om du möter en motpart med en egen stridsplan där era viljor får mötas i terrängen och möjligheten till anpassning och omfall får prövas. Fredsmässiga begränsningar och att inte alla övningar syftar primärt till chefsträning gör att vi aldrig kommer att kunna uppnå fullt realistiska övningar, men vi skall alltid sträva att så långt som möjligt eftersträva en hög grad av tillämpning.

Dubbelsidiga övningar är inte avgränsade till förband i terrängen. Andra bra möjligheter är krigsspel eller att spela på planen inom ramen för planeringsverksamhet. Att spela mot en dynamisk motståndare förhindrar grupptänkande och att fredsmässiga regler blir för tongivande i vårt tänkande.

Fostra alltså officerare och soldater till att kunna vilseleda, överraska och att flexibelt anpassa sig till läget genom att utveckla metodiken för dubbelsidiga övningar.

Att utbilda och träna individer för extrema miljöer kommer alltid vara en utmaning till vilket det sannolikt inte finns en optimal lösning. Men vi vet att lösningen kommer vara beroende av en fostran som genomsyrar alla aspekter från den pedagogik som denna är utbildad med och det ledarskap som utövats över dem tidigare vilka i sin tur i stor grad kommer att påverka i vilken utsträckning de använder sig av uppdragstaktik som ledningsfilosofi.

Övningar i en internationell kontext

När vi utbildar, tränar och övar våra chefer och förband måste det ske mot bakgrunden att vi ska kunna verka tillsammans med andra länders militära enheter. Interoperabilitet är i hög grad en fråga om förståelse för alla inblandade länders specifika problem och sätt att tänka. Därför bör en för (minst) de nordiska länderna gemensam och regelbundet återkommande operativ kurs genomföras vid någon av ländernas försvarshögskola. Syftet med en sådan kurs skulle vara att ge deltagarna en god inblick i de geografiska, operativa och strategiska faktorer som påverkar ett gemensamt försvar av det nordiska området.

Chefer och stabsmedlemmar, särskilt på brigadnivå och högre nivåer, måste ha kunskap om, och kunna inordnas i, annan nations ledningssystem inklusive denna nations principer för krigföring. Vikten av övning och träning, särskilt i en nordisk kontext, kan därför inte nog understrykas.

Totalförsvars- och Försvarsmaktsövningar, men också arméövningar där förband från fler nationer deltar är en viktig faktor. Under dessa övningar bör i möjligaste mån multinationella förband på divisions- och brigadnivå eftersträvas samt kritiska nationsöverskridande funktionskedjor, t ex flygunderstöd mot markmål, ledning av indirekt eld och luftrumssamordning, frekvent prövas. För markstridsfunktionens luftvärnsförband är det av särskild vikt att delta i multinationella luftförsvarsövningar.

Sammanfattning

Förmågan till manöverkrigföring med uppdragstaktik vilar på ett utvecklande ledarskap och helhetsbaserad lärande i en lärande organisation där flexibilitet hela tiden stimuleras. Problemlösning med dess sex kvalitetsnivåer skapar en ändamålsenlig kompetens för det moderna slagfältet. Dubbelsidiga övningar, både i form av teoretiska taktiska spel och fälttjänstövningar, fostrar våra officerare och soldater till att kunna vilseleda, överraska och att flexibelt anpassa sig till läget.

Fostran av våra officerare och soldater skall präglas av en stark vilja att skapa kreativa lösningar. För att nå dit är det också en viktig slutsats att förvaltningen i Försvarsmakten och allt dagligt arbete vid staber och förband ska bygga på samma grund av ledarskap i en lärande organisation som beskrivs ovan. Detta kräver att all verksamhet till sina metoder och arbetsformer stödjer detta. Dessa arbetsformer bör utgå ifrån att den som är satt att lösa en uppgift ska tilldelas resurser och vara ansvarig för att dessa är användbara och i gott skick samt att ansvar ska vara tydligt och därmed lätt att utvärdera och utkräva.

De chefer som ska leda förbanden i krig måste också ges ansvaret för förbandets utbildning, beredskap och vidmakthållande. Ett tydligt ansvar för personal och materiel innebär också en mental fokusförskjutning från ”produktion” och fredsverksamhet till krigets krav. En så liten skillnad som möjligt bör råda mellan krig och fred och kaderorganisationen utgöra grundprincip. Grundorganisationen utgör basen för de krigsförband som är det centrala för verksamheten. Förbandens chefer bör ges ett entydigt ansvar för utbildning, vidmakthållande och beredskap, i gråzon och höjd beredskap. Krigsförbandscheferna bör åläggas att årligen värdera sina förband och redovisa läget för materiel och personal till sina chefer. Krigsförbandschefer bör känna att det inte är någon annan som har ansvaret för det egna förbandets krigsduglighet och beredskap samt för den budget som avdelats. För att ta sitt ansvar måste krigsförbandscheferna frekvent samla sina underlydande chefer, både kontinuerligt- och tidvis tjänstgörande, för att gå igenom personal- och materielläget, se över mobiliserings- och krigsplanläggning samt diskutera utbildning och taktik.  Resultaten av dessa samlingar rapporteras vid motsvarande möten med nästa högre nivå.  En positiv effekt av att ansvaret förs ut i organisationen bedöms vara att det skapas kreativitet, arbetsglädje och reflektionskultur – en lärande organisation.

Avslutning

I denna artikel har DP Mark pekat på hur markstridskrafterna kan utbildas, tränas och övas för att leva upp till kravet på att innehålla en grundläggande försvarsförmåga. Den slutliga rapporten kommer sedan också att beskriva delprojektets syn på armétaktikens grunder samt hur markstridskrafterna bör utvecklas materiellt samt personal- och logistikförsörjas. Sammantaget utgör hela rapporten en beskrivning av grunden för en markoperativ och marktaktisk doktrin.

Anders Carell är brigadgeneral, David Bergman är major och doktorand, Anders Emanuelson och Jan Mörtberg är överste, Anders Palmgren är överste och filosofie doktor och Henrik Sjövall är överstelöjtnant. Samtliga är ledamöter av KKrVA.
Foto: Försvarsmakten.

[1] En första redovisning av grundläggande försvarsförmåga för markstridskrafterna redovisades av Avdelning I vid sammankomster i Akademien 7 december 2016, publicerat på hemsidan www.kkrva.se i ett referat 2016-12-19.

[2] Jeffrey K Liker The Toyota Way, 2004

[3] Ola Palmqvist Uppdragstaktik; en svensk papperstiger? KKrVA:s blogg 2020

[4] Uppdragstaktiks innebörd och konsekvenser är föremål för diskussion på KKrVA:s blogg och behandlas av Palmgren et al, Auftragstaktik och uppdragstaktik i Thunholm et al, Militära arbetsmetoder – en lärobok i krigsvetenskap, Malmö 2018, s 49ff och i Ahlgren et al, Uppdragstaktik på svenska, Stockholm 2016

[5] Se bl a den israeliske brigadgeneralen Meir Finkel, akademiker och militär tänkare ”On Flexibility, 2011.

[6] Andreas Ziegenfeldt, Målbild, hotbild eller självbild. 2019.

[7] Larsson, Lundin, Zander: Ledarskapsmodellen – konsten att matcha individuella och organisatoriska förutsättningar, Studentlitteratur Lund 2017

[8] Försvarsmakten, Pedagogiska grunder 2006, Stockholm 2006. En ny utgåva är planerad under våren 2021.

[9] Denna utveckling från 1970-talet är beskriven av Jan Mörtberg i Former och metoder för värnpliktsutbildning under 100 år i Plikt, Politik och Praktik – Värnpliktsförsvaret under 100 år, Meddelanden från Krigsarkivet XXII, Stockholm 2002, s 115ff.

[10] Årsberättelse i avdelning 1, 2000. 1990-talets omvälvningar för Armén-lärdomar för framtiden.

[11] Ibid. Svea Livgardes historia 1977-2000, bok 1 kapitel Gardet gick i täten.

[12] Anders Palmgren. Taktik. Spelrum, problem och lösningar. 2017.