Under många år har man i Europa sett det täta samarbetet mellan Frankrike och Tyskland som motorn i den europeiska integrationen. Dessa två länder, som är så olika varandra, men som också inser att deras intressen kompletterar varandra, har genom sina kompromisser skapat förutsättningar för ett ständigt pågående samarbete inom EU och för en närmare integration. Samarbetet har långt ifrån alltid varit problemfritt, men man har alltid lyckats reparera de sprickor som visat sig och därefter gått vidare.
Under det senaste halvåret har dock ett alltmer besvärande missljud hörts från den fransk-tyska motorn. Ett exempel är att det traditionella årliga ministermöte, inom ramen för det så kallade Aachen-samarbetet, som skulle ha avhållits i slutet av oktober 2022 i Paris, i stället blev uppskjutet till januari 2023.
Nyheten ledde givetvis till en viss uppståndelse och president Macron sökte därför bemöta de mest alarmistiska tongångarna om relationens framtid. Likt förbundskansler Scholz, förklarade han därför att vissa tyska ministrar inte var tillgängliga i oktober (av logistiska skäl som Scholz hade uttryckt det) och att Frankrike därför föredrog att vänta med mötet till senare. Samtidigt framgick klart att situationen var allvarligare än så när Macron försäkrade de närvarande journalisterna att han arbetade hårt med att reparera den ansträngda relationen till Tyskland och bevara enigheten inom EU.
Oenighet på en rad områden
Den direkta anledningen till att skjuta upp mötet var att Frankrike och Tyskland inte hade kunnat enas om vad som skulle stå i den gemensamma deklarationen, i vilken vikten av det bilaterala samarbetet skulle beskrivas. Så sent som någon vecka innan mötesdagen argumenterade man över formuleringarna innan man gav upp. Från fransk sida har man vid flera tillfällen hänvisat till att oenigheterna gällde ”ekonomi, energi och försvar”.
Bakom dessa uttryck ligger flera olika problemområden och händelser som, framför allt i oktober 2022, dominerade relationerna mellan de två länderna. Generellt var irritationen störst på den franska sidan. Ett speciellt irritationsämne för Frankrike (liksom för en rad andra länder i Europa) var det faktum att Tyskland just hade bestämt att ge de tyska hushållen och företagen 200 miljarder euro för att hjälpa dem ur den prekära ekonomiska situationen. Att detta skedde utan att konsultera andra länder och att det ägde rum under en period då Tyskland starkt anbefallde budgetdisciplin inom EU var speciellt irriterande för fransmännen. Samtidigt var Tyskland emot idén att sätta ett tak på priset för den gas som importerades från Ryssland, något som de flesta länder i EU önskade. Argumentet var att detta skulle driva upp konsumtionen.
På energiområdet har de två länderna sedan länge valt helt olika vägar. Tyskland har sedan länge förlitat sig på rysk gas och olja, särskilt sedan man, som en reaktion på kärnkraftshaveriet i Fukushima år 2011, bestämt att stänga ner samtliga tyska kärnkraftverk. Frankrike har i stället satsat helt på kärnkraft, något som tyskarna givetvis är kritiska emot. Robert Habeck, vice-kansler och energiminister, som tillhör de Gröna, har kritiserat vad han ser som en misslyckad fransk kärnkraftspolitik, vilket innebär ett hot mot de båda ländernas energiförsörjning. Bakgrunden till hans uttalande är att över hälften av de franska kärnkraftverken under hösten har stått stilla, antingen på grund av skador eller underhållsarbeten.
Vidare har förbundskansler Scholz och president Macron, också offentligt, visat sin oenighet beträffande ett gasledningsprojekt, den s k Midcat-ledningen. Tanken är att förbinda spanska och portugisiska terminaler för flytande gas från USA, via den iberiska halvön och Frankrike, med norra Europa. Framför allt har Spanien och Frankrike varit i heta diskussioner kring projektet, medan Tyskland har gett diplomatiskt stöd till Spanien. Tanken är att projektet ska kunna ge ett tillskott av icke-rysk gas, och senare kunna användas för grön vätgas. President Macron vill i stället enbart satsa på nukleär energi, vilken också skulle kunna användas för produktion av vätgas och har därför motarbetat detta projekt.
Även inom försvarsområdet finns det sedan länge gott om problem. I botten ligger de skilda synsätt som de båda länderna har på utvecklingen av ett europeiskt försvar, i vilket de franska ambitionerna inte delas av Tyskland. Från franskt håll ser man också den tyska fokuseringen på ett försvar riktat mot hoten österifrån som något som sker på bekostnad av de fransk-tyska projekten med tanke på att den nya fokuseringen innebär att man i Berlin också investerar i amerikanska vapen. Ett exempel på ett sådant projekt är den anti-missilsköld, European Sky Shield Initiative, som under tysk ledning utvecklas av 14 Natoländer samt Finland, de flesta i norra och östra Europa. I denna ingår inte Frankrike, som har utvecklat ett eget system.
Ett stort gemensamt problem är projektet för att utveckla stridsflygplanet Future Combat Air System (FCAS). I detta samarbetsprojekt mellan det franska Dassault Aviation och det europeiska Airbus, har ett stort problem gällt Dassaults tvekan att låta Airbus ta del av fransk teknologi.
Krishantering
Den akuta krisen mellan Frankrike och Tyskland avtog efter en tid. Från båda sidor ville man tona ner misshälligheterna och en rad bilaterala högnivåmöten arrangerades för att skapa ett bättre samtalsklimat och finna lösningar på problemen. Redan till den 26 oktober hade president Macron inviterat förbundskansler Scholz på lunch, vilken dock inte blev helt lyckad. Anledningen var att man från tysk sida hade aviserat en gemensam presskonferens, vilket är vanligt vid dessa möten, men denna hade stoppats av fransmännen. Att göra avsteg från en sådan ses som ett tecken på att diskussionerna kommer att innehålla svåra ämnen och hård kritik, och för Scholz, som hade rest från Berlin med ett stort pressuppbåd, måste det franska förbudet ha kommit som en obehaglig överraskning.
Anledningen till denna händelse låg med stor sannolikhet i de nyheter som just då publicerades kring förbundskansler Scholz’ Kinapolitik. Inte bara hade han beslutat att besöka Kina på egen hand och vid en tidpunkt som väckt kritik i Europa. Dessutom hade det i just dessa dagar blivit känt att förbundskanslern (trots stark kritik i Tyskland, även inom den egna regeringen) ställt sig positiv till att sälja en del av en av de fyra containerterminalerna i Hamburg till ett kinesiskt företag. President Macron har avstått från att direkt kritisera detta avtal, men har ifrågasatt klokheten i att låta Kina investera i viktig europeisk infrastruktur och hävdat att Europa tidigare har varit naivt i sin attityd mot kinesiska köp.
Två speciella händelser var direkt bidragande till att den akuta krisen lade sig. En av dem var att EU-länderna efter hårda förhandlingar lyckades ena sig om en temporär mekanism för att sätta ett tak på gaspriset. Den andra var att Frankrike och Tyskland, efter stark politisk press, lyckades med att förhandla fram en kompromiss för att få Dassault Aviation att arbeta vidare med det framtida europeiska stridsflygplanet.
När man nu enats om en ny mötestidpunkt, den 22 januari 2023, är den exakta tidpunkten säkert vald på grund av sin symbolik. Denna dag år 1963 slöts Elyséefördraget mellan de två länderna, som innebar ett nära samarbete på en rad viktiga områden. Fördraget slöts mellan de två statsmännen, Konrad Adenauer och Charles de Gaulle. Dagen kommer också att markeras med stora festligheter i Paris där mötet kommer att äga rum.
Framtiden
Det senaste halvårets händelser är i hög grad typiskt för det fransk-tyska samarbetet: de två länderna är i många avseenden beroende av samarbetet med varandra, även om inget av dem tvekar att gå sin egen väg i frågor som är tillräckligt viktiga för dem. Under 2022 har det framför allt varit Tyskland som, i betydligt större grad än tidigare, tagit beslut på egen hand och därvid fått kritik av Frankrike liksom av andra länder. Tidigare har det oftare varit Frankrike som haft den rollen. Samtidigt anser båda att de blir starkare när de agerar gemensamt och när det, som under hösten 2022, hörts missljud i den fransk-tyska motorn försöker man från båda håll att reparera den.
Den stora skillnaden i dagens situation, jämfört med tidigare, är att Frankrike och Tyskland inte länge har det starka inflytande i Europa som de tidigare haft. Bådas rykte är skadat av den nära ekonomiska och politiska relation till Ryssland som de vidmakthållit också under perioder då detta framför allt tjänat president Putins intressen. Priset för att, framför allt, Tyskland hävdat och genomfört en politik som gått ut på att genom beroende kunna förändra Ryssland (Wandel durch Handel), betalas nu av hela Europa. Deras försök att förhandla fram lösningar med Ryssland har också varit helt misslyckade.
Ytterligare problem i relation till en del andra länder i Europa är att även efter 10 månaders krig i Ukraina har Tysklands och Frankrikes politik haft svårt att göra en total förändring: den historiska omvändning av den tyska politiken, Zeitenwende, som Olaf Scholz deklarerade redan den 27 februari 2022, har ifrågasatts av länder som sett Tysklands tvekan att stödja Ukraina med vapen. Emmanuel Macrons förslag i december och tidigare om förhandlingar, i vilka han betonar att Ryssland inte får förödmjukas och att landet måste få ”säkerhetsgarantier”, har kritiserats mycket skarpt, framför allt i ett antal länder i östra Europa. Dessa länder, som länge varnat för beroendet av Ryssland, har genom attacken mot Ukraina visat sig ha rätt. Om Tyskland och Frankrike tänker sig att en kompromissbaserad fred med Ryssland kan återskapa ett fredligt Europa för framtiden, ser dessa länder i stället att en sådan lösning enbart skulle tjäna som en paus för Ryssland för att kunna återfå sin militära kapacitet och sikta på nya mål. För dem finns idag inget behov av ett fransk-tyskt ledarskap.