Författarens uppmaning till regeringen är att handling krävs. Foto: shutterstock.com

Den svenska regeringen har formulerat ett högtidligt mål med den svenska solidaritetsförklaringen från 2013: Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.

Sverige förlitar sig alltså på att EU:s medlemsländer ska visa solidaritet med varandra i kriser och svåra situationer. Denna förhoppning har också kommit till uttryck i den svenska flyktingpolitiken. Och alla vet hur resultatet ser ut idag.

Vi har nu också under Coronakrisen fått några exempel på hur solidariteten mellan länderna fungerar i praktiken. Det har bl a varit dragkamp om attraktiv medicinsk utrustning mellan olika länder, och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har tvingats att be Italien om ursäkt för att man inte kunde hjälpa till i tid.

Och när chefen för den finska Försörjningsberedskapscentralen får frågan om Finland skulle kunna tänka sig att bistå Sverige med sjukvårdsartiklar svarar denne: Vi är förhindrade enligt finsk lag. Det visar sig alltså att den av Sverige förväntade solidariteten har kraftiga begränsningar.

Vår solidaritetsförklaring blir rejält tilltufsad då den möter en bister verklighet.

Den svenska förkärleken för förhoppningar kommer också till tydligt uttryck i regeringens Nationell säkerhetsstrategi (2017). Här finns flera skrivningar om vad som bör göras och vad som måste fungera, men det är väldigt sparsamt med idéer om hur det skall gå till och vem som är ansvarig för att åtgärder vidtas.

Ett aktuellt exempel i denna strategi är avsittet om hälsohot. Under rubriken ”Åtgärder” sägs: I Sverige krävs nödvändiga och övade beredskapsplaner och resurser för hantering av olika typer av hälsohot såsom influensapandemier.

Vi sitter nu med facit i hand och kan konstatera att det har funnits allvarliga brister när det gäller sjukvårdsartiklar som hade behövts för att bekämpa spridningen av pandemin. Hur det är med övade beredskapsplaner kan man också fundera över. Förklaringen är att det inte har funnits ett politiskt intresse för dessa frågor, kanske för att sådana satsningar inte ger politiska poäng eller är av massmedialt intresse. Det är ju dessutom dyrt att bygga upp beredskap.

Det har alltså varit mycket prat, men väldigt lite verkstad.

Coronakrisen har nu visat på grava underlåtenhetssynder vad avser svensk krisberedskap och åtgärder för att stärka den nationella säkerheten.

Sveriges säkerhet kan inte bygga på retorik. Nu har statsministern möjlighet att lämna de högtidliga deklarationerna och visa handlingskraft med konkreta åtgärder. Han kan göra något som ger verklig effekt för Sveriges nationella säkerhet. Detta kan komma till uttryck i den totalförsvarsproposition som regeringen har aviserat till hösten.

Herr Statsminister! Sätt dig ner med Peter Hultqvist, Mikael Damberg och Magdalena Andersson. Se till att den svenska nationella säkerheten får de resurser som svenska medborgare har rätt att kräva. 

Författaren är ledamot av KKrVA och har tidigare bl a varit avdelningschef vid Försvarshögskolan.