av Lars Wedin
Inte bara närområdet
I Försvarsberedningens rapport år 2014 fastslogs att ”Sverige är ett av mest globaliserade länder”. Detta faktum gäller fortfarande. Den säkerhetspolitiska debatten, i den mån den förekommer, koncentrerar sig dock på närområdet och då särskilt Ryssland. Detta är naturligt eftersom ett angrepp från ett revanschsuget Ryssland är det säkerhetspolitiskt farligaste fallet. Men kanske inte det mest troliga givet utvecklingen i vår omvärld: EU är splittrat i spåren av populistiska och mer eller mindre neofascistiska regimer i Italien, Ungern och kanske Rumänien. I Lettland har just det ryssvänliga partiet Harmoni fått flest röster. Turkiet, tidigare en hörnpelare i Nato, har blivit en islamistisk diktatur. Det land som har lett den fria världen sedan andra världskriget har en president som kallar sina allierade i EU för fiender. Härtill kommer konflikten mellan Kina och USA om Sydkinesiska sjön, Kinas globala anspråk på ledarskap, konflikten inom islam mellan sunni och shia. Med mera.
Vi som sysslar med strategi behöver alltså inte vara arbetslösa.
Migration
Den så kallade massinvandringen är en grundorsak till att den politiska kartan i Europa nu färgas brun. Vi vet hur det gick förra gången! Detta är alltså en säkerhetspolitisk fråga.
Under 2018 har Sverige tagit emot 15 978 asylsökande t o m september. Detta motsvarar 0,15% av befolkningen. För hela Europa var motsvarande siffror 136 655 första halvåret 2018 vilket motsvarar 0,3 promille av den europeiska befolkningen. Knappast massinvandring! Man kan jämföra med den svenska migrationen till USA (mitten 1800-talet till 1920-talet): 1,5 miljoner! Med tanke på vår åldrande befolkning – 16% av Europas befolkning är under 15 år att jämföra med 41% i Afrika – borde immigration vara något positivt.
Nu är politik inte (bara) fakta utan framför allt en fråga om perceptioner. Europas befolkning upplever att det pågår en massinvandring. Perceptionen förstärks av bristande integration – ett problem med många bottnar; i varje fall i Sverige tillåter okunniga och/eller omdömeslösa samhällsföreträdare att militant islam får breda ut sig vilket ofrånkomligen skapar konflikter, som i sin tur utgör en grogrund för främlingsfientlighet.
Den svenska politiken att EUs medlemsstater solidariskt skall dela upp flyktingarna mellan sig är politiskt naiv. Det kommer inte att hända givet utvecklingen i medlemsstaterna.
Tanken att massdöden på Medelhavet eller koncentrationsläger på den nordafrikanska kusten skall avskräcka människor från att söka ett bättre liv är inte bara felaktig utan också moraliskt orimlig. Något annat måste till.
På omedelbar sikt borde Sverige stödja den enda humanitära organisation som fortfarande försöker rädda skeppsbrutna: SOS Méditerranée. Detta kan vi göra dels genom att åtminstone tillfälligt ta emot en del av de människor som deras fartyg plockar upp; det är inte rimligt att hävda att alla skall hamna i Italien eller Malta p g a Dublinöverenskommelsen som gjordes för en annan tid. Vidare borde Sverige bjuda in organisationens fartyg Aquarius att föra svensk flagg, hon riskerar nu att portas från Panamas fartygsregister och blir då oanvändbart om ingen stat hjälper till.
På längre sikt måste själva orsaken till emigrationen hanteras
Illegalt fiske, pirater och droger
De så kallade ekonomiska flyktingarna kommer i första hand från Afrika – de som flyr från krig och terror i Mellersta Östern lämnar vi utanför här.
Afrikas ekonomi har under senare år gått framåt. Enligt den afrikanska utvecklingsbanken ökade tillväxten i reala termer med 3,6% under 2017 och förväntas öka till 4,1% under 2018 och 2019. Men mycket återstår att göra. Området kring Guineabukten utgör en provkarta på viktiga problem.
Följande länder gränsar till Guineabukten: Liberia, Elfenbenskusten, Ghana, Togo, Benin, Nigeria, Kamerun, Ekvatorialguinea, Gabon, São Tomé och Príncipe, Kongo, Kongo-Kinshasa och Angola.[1] Områdets befolkning utgörs av 550 miljoner. De flesta är ekonomiskt beroende av verksamhet i havsområdet. 90% av områdets handel med omvärlden går via bukten. 70% av befolkningen är beroende av fisk för sin överlevnad. Regionen är rik på olja och producerar upp emot 5.5 miljoner fat per dag. Området har potential att vara ekonomiskt starkt men kriminalitet – illegalt fiske, piratverksamhet, väpnat rån, korruption – är ett ökande problem.
Fiske är traditionellt av stor betydelse och hantverksmässigt. Men det industriella fisket ökar starkt – från kanske 250 fartyg på 1990-talet till mellan 700 och 1000 per år idag. Området hotas nu av utfiskning med svält som resultat. 40% av fångsten är IUU (Illegal, Unreported and Unregulated), vilket innebär en direkt förlust om 1,3 miljarder $. Det finns naturligtvis stora skillnader: Kina tar 81% av fisket i Guinea. Fångsterna från industrifisket exporteras till länder utanför regionen. Industrifisket innebär också överfiskning och förstörda havsbottnar och därmed minskade fångster på sikt.
Guineabukten har fått en central roll i droghandeln mellan Latinamerika och Europa. Narkotikan förs till området per båt och omlastas sedan för transport genom Sahel, Sahara och vidare över Medelhavet.
Ett tredje stort problem är pirater och organiserad brottslighet (pirater finns definitionsmässigt bara utanför territorialhaven, innanför är samma brottslingar organiserat kriminella). Nigeria är särskilt utsatt; piraterna anfaller oljelastade fartyg, kidnappar besättningarna och stjäl oljan.
Allt som allt medför dessa problem fattigdom, instabilitet, korruption, kriminalitet och i förlängningen destabilisering av staterna. Problemen utgör också en grogrund för terrorism.
Den globala uppvärmningen utgör ett överlagrat problem. Avseende fiske leder utvecklingen till att havet blir varmare. En konsekvens härav är att fisken antingen går djupare, och därmed blir svårare att fånga, eller vandrar mot kallare hav. Resultatet blir hungersnöd.
En grundläggande orsak till problemen är att staterna i området inte har tillräckliga resurser för att övervaka, och ingripa på, sina territorialhav och ekonomiska zoner. Vidare är den regionala samordningen av övervakningen svagt utvecklad.
Sammantaget: befolkningen, speciellt den unga, har motiv att ge sig av i förhoppningen om en bättre framtid i Europa.
Några tankar om svenska åtgärder
Sverige är ett medelhavsland! Tack vare EU och Schengen gränsar faktiskt Sverige politiskt till Medelhavet. Det är dags att vi engagerar oss för denna stora kontinent.
För det första bör Sverige driva på för att EUs fokus skall vridas från att förhindra flyktingar att komma till Europa till att göra det möjligt för de unga afrikanerna att få ett vettigt liv i sina hemländer. Av naturliga skäl diskuteras här bara säkerhetsfrågor.
Sverige och övriga europeiska länder bör arbeta vidare för att stabilisera Sahel-området som idag är ett fäste för terrorism och kriminalitet – inte minst smuggling av allt från cigaretter till människor. Mot denna bakgrund är den svenska inriktningen att lämna FN-insatsen i Mali helt fel. Visst den kostar 800 – 900 miljoner kronor men den svenska biståndsbudgeten är på 43 miljarder!
Det är förstås möjligt att vi skulle få mer effekt genom att lämna FN-insatsen och i stället (eller både och!) stödja den franska insatsen Barkhane.
Det finns mycket annat att göra inom säkerhetsområdet. Sverige, dess Försvarsmakt och Kustbevakning borde kunna stödja La charte de Lomé sur la sécurité maritime [Lomé-stadgan för maritim säkerhet[2]] och säkerhetssamarbetet inom G5 Sahel.[3] Över huvud taget borde Försvarsmakten med sin erfarenhet av fredsfrämjande operationer, men med avsaknad av kolonial belastning, kunna involvera sig mer i samarbete med de afrikanska kollegorna.
Men Sverige har också andra viktiga kompetenser att erbjuda. Vi har varit aktiva i utformningen av EUs maritima övervakningssystem MARSUR [Maritime Surveillance Project] och SUCBAS [Sea Surveillance Co-operation Baltic Sea]. Vi har en liten marin, specialiserad på kustnära operationer, vilket är vad flertalet av de aktuella staterna behöver; vi borde därför ha mer relevant kunskap än de europeiska stormaktsmarinerna. Vår Kustbevakning skulle säkerligen kunna bidra med utbildning inom områdena fiskeövervakning, miljöskydd och räddningstjänst. Vi har vidare en industriell bas inom områdena fartygskonstruktion och övervakningssystem.
Att stödja maritim övervakning i Västafrika är att stödja Europeisk – och svensk säkerhet.
Författaren är kommendör, ledamot av KKrVA, ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet och redaktör för dess tidskrift, Tidskrift i Sjöväsendet, samt korresponderande ledamot av Académie de marine.
Noter
[1] Det finns flera definitioner. Detta är den mest inkluderande och den som används av afrikanerna själva.
[2] https://afrique.latribune.fr/politique/2017-01-31/charte-de-lome-sur-la-securite-maritime-le-nombre-de-signataires-passe-a-30.html
[3] http://www.g5sahel.org/images/Docs/SDS_G5S_VF.pdf