Bloggen Försvar och Säkerhet har under det senaste året presenterat en rad intressanta texter om hur det står till med svensk uppdragstaktik i praktiken. Fokus har av naturliga skäl legat på stridens genomförande, huruvida den militäre chefen har och upplever sig ha ett rimligt fritt mandat att lösa tilldelad uppgift eller inte.
En närliggande frågeställning rör metod. En alltför stark tilltro till inövad metod kan i ogynnsamma fall leda till svagheter inte helt olika de som kan komma av alltför ambitiös detaljstyrning. Låt oss se på ett historiskt exempel:
I en tidigare text (från 2017) tog jag upp IRA:s eldöverfall medelst två vägbomber riktade mot brittiska fallskärmsjägare vid Narrow Water Castle utanför Warrenpoint, Nordirland, som ägde rum den 27 augusti 1979. Fallskärmsjägare av bedömt plutons styrka genomförde en fordonsmarsch på en landsväg nära den irländska gränsen då den första bomben slog ut en mindre lastbil och omedelbart dödade sex soldater. De överlevande vidtog åtgärder på platsen och begärde även förstärkning.
Genom att IRA hade kännedom om brittiskt tillvägagångssätt vid eldöverfall, kunde de förutse hur britterna skulle agera och man kunde därför designa sitt tvåbombsangrepp för största möjliga verkan. Bomb nummer två exploderade 32 minuter efter den första, just vid den enda byggnad på platsen där IRA helt korrekt hade förutsett att britterna skulle upprätta en tillfällig ledningsplats. Nu dödades ytterligare tolv soldater.
När man läser om Warrenpoint kan man dra vissa paralleller till vår egen uppfattning av motståndaren. I Försvarsmaktens handböcker kan läsaren få en bild av hur en framryckande fiende ser ut, vilka förband som han sätter in, hur många vägar han framrycker på, i vilken ordning förbanden kommer och deras inbördes marsch/tidsavstånd. Under övning kan vi således upptäcka täten på en framryckande motståndare och med utgångspunkt från detta dra någorlunda detaljerade slutsatser av vad som är på väg. Kanske. Detta är – borde vara – alldeles för bra för att vara sant.
Ett par omständigheter:
Hur är Försvarsmaktens förmåga att inte låta metod styra det egna agerandet mer än vad som är bra för överlevnaden?
”Gör allting rätt i fred”
Fredsmässiga övningar under de lagar som gäller i fred ställer höga krav på myndigheten Försvarsmakten i vissa avseenden. Allmänheten, lagstiftaren, media och markägare följer Försvarsmaktens förehavanden noga. Det kan finnas en inbyggd motsättning mellan att vi under övning ska agera korrekt i alla avseenden; inom ramen för fredstida säkerhetsföreskrifter, styrningar avseende övningsterräng, miljöregler och lagstiftning i övrigt å ena sidan och att agera självständigt och oförutsägbart i krig å den andra.
Metod sparar beslutskraft
Allt som regleras i reglementen eller Stående order är tänkt att ske utan att särskild detaljerad order behöver ges. Chefens beslutskraft kan koncentreras till de frågor som är unika för situationen. Men det ökar även risken att förbandet i vissa avseenden uppträder på liknande sätt som man övat, vilken eventuellt kan vara känt av motståndaren.
Metod kan ge förbandet bättre vila
Här tänker jag särskilt på Hemvärnet vid marsch eller omgruppering men det kan antagligen gälla även andra enheter. Exempelvis är gymnastiksalar eller idrottshallar enkla att använda och tiden från ankomst till ordnad vila blir kort. Dessutom torde fredsmässiga övningsförutsättningar styra hur gruppering och förläggning ser ut. Men metod riskerar även här att göra oss förutsägbara.
”Brigaden är den optimala organisationsformen för strid på marken. Därför är strävan att strida med brigad.” Arméreglemente Taktik 2013, sid 22
Det finns ingen anledning att betvivla den ackumulerade erfarenhet och kunskap som ligger bakom denna slutsats. För att nå full effekt av olika typer av vapensystem och understödjande funktioner krävs antagligen en viss massa, samtidigt som den massan inte bör vara alltför stor och otymplig. Samtidigt, att samla de förband som tillsammans utgör en brigad är en uppgift som kan innebära viss friktion givet vår utgångsgruppering vid varje given tidpunkt. Hur mycket övar vi – och hur bra är vi på – att med begränsade resurser och på kort tid skapa tillfälligt sammansatta förband? Som ser lite olika ut? Med olika förutsättningar för ledning? Varje gång?
Här kan man ta exemplet med den ryska Tactical Battalion Group, mer eller mindre att betrakta som en starkt reducerad brigad, som kan sättas samman snabbt utan att invänta inkallade förband och som kan se ut på ganska många olika sätt. Under denna nivå finns även Tactical Company Group, vilken antagligen är avsevärt smalare avseende förmågor än den högre nivån, men ändå rimligen inte liknar standardförbanden.
Vi kan även fundera över ett par saker som möjligen ingår i motståndarens bild av vår Försvarsmakt. Det svenska samhället är utifrån sett ytterst välorganiserat och strukturerat. Samhällets funktioner levererar till stor del det som beställts – låt vara att det finns undantag – och myndighetssfären kan sägas vara både effektiv och transparent. Till stor del skulle detta även kunna gälla bilden av Försvarsmakten. Välorganiserad och strukturerad. Gör rätt varje gång. Om motståndarens bedömning går i denna riktning så borde de vara väldigt intresserade av att studera vår metod som ett hjälpmedel i att försöka förstå hur vi kan tänkas agera i skarpa situationer.
Det bör betonas att – som nämnt ovan – metod är värdefullt, inte minst genom att det sparar chefens och förbandets krafter. Vi kan ju knappast vada genom varje enskilt vattendrag för att utnyttjande av broar skulle vara ”förutsägbart”. Vi förstår alla värdet av struktur och god ordning men låt oss inte glömma värdet av oberäknelighet.
Ett exempel på den inbyggda motsättningen som författaren har stött på vid mer än ett tillfälle gäller förflyttning av Hemvärn för att lösa en ny uppgift. Ska man eftersträva att få ut vapen och ögon i terrängen tidigt med därpå följande successiv styrketillväxt (uppgift) eller att förbandet genomför samlad förflyttning till den nya grupperingen (metod)? Avsikten här är inte att lyfta fram ett av två alternativ som det enda riktiga, då tidsförhållanden, hotbild, trafik och andra faktorer påverkar varje unik situation, men att peka på risken om man alltför okritiskt agerar utifrån metod.
Kanske borde vi tvinga på oss själva en ständigt pågående avvägning mellan metodens värde och förutsägbarhetens risk. Att återkommande och mer aktivt ifrågasätta när metod är att föredra eller inte. Människan är något av ett vanedjur så det kan bli en såväl emotionell som intellektuell utmaning med ständigt ifrågasättande men det kan vara värd besväret. Författarens egen erfarenhet – reservofficer i den ”gamla armén”, numera medlem av Hemvärnet – är i och för sig inte bred eller djup nog för att kunna ge en samlad bild av Försvarsmaktens förmåga att agera oförutsebart men slutsatsen från egen horisont blir ändå att vi nog inte riktigt är i mål ännu.
Det är som bekant angriparens privilegium att välja tid, plats och tillvägagångssätt för angreppet. Låt oss inte ge honom mer hjälp än så.