av Ingolf Kiesow

Våra politiker inser att osäkerheten i världen – både globalt och i vårt närområde – har ökat så att läget kräver både ett militärt försvar och ett civilt försvar. Å andra sidan tar det tid att återuppbygga försvaret efter en lång period av nedrustning, och under tiden blir andra delar av säkerhetspolitiken, de som handlar om ”mjuk makt” desto viktigare.

I regeringens proposition 2014 om en försvarspolitisk inriktning fram till 2020 sägs i inledningen följande:

Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att garantera landets oberoende och självständighet. Vi måste kunna värna vår suveränitet, svenska rättigheter och intressen, våra grundläggande värderingar samt skydda svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning.

För ett land med ett svagt försvar blir möjligheten att uppnå en sådan målsättning starkt beroende av den internationella miljön. Under det kalla kriget var läget förmånligt för Sverige. Västeuropa var förenat med USA och Canada i försvarsalliansen NATO, som grundades på gemensamma värderingar. Gemenskapen stärktes genom bildandet av EU, som styrdes av liknande värderingar. Sverige kunde också så småningom ansluta sig trots att den alliansfria politiken hade gjort en NATO-anslutning omöjlig. Vi har på senare tid till och med närmat oss NATO i flera avseenden.

Nu förändras läget – till det sämre. I USA röstade nära hälften av väljarna i presidentvalet på den protektionistiske, isolationistiske, invandrarfientlige och klimatförnekande Donald Trump.  England har efter en folkomröstning bestämt sig för att lämna EU. I Frankrike har en kandidat med samma profil som Trump stöd hos 25 procent av väljarkåren inför presidentvalet i april. I Holland har en annan partiledare med samma inriktning ett väljarstöd på mellan 18 och 21 procent inför valen den 15 mars. I Tyskland har ett sådant parti stöd hos mellan 15 och 18 procent av väljarkåren. Hos oss har Sverige-Demokraterna för närvarande ett väljarstöd på omkring 18 procent.

I USA har Bernie Sanders, som konkurrerade med Donald Trump under valkampanjen beskrivit det han tror vara de främsta skälen till det folkliga missnöje som skulle hjälpa honom till makten, men som i stället möjliggjorde Donald Trumps seger;

Genomsnittsamerikanen har till exempel enligt Sanders inte haft någon reallöneökning jämfört med läget för 42 år sedan. Att skiftningen i opinionen i Europa inte varit lika stark som i USA kan kanske delvis förklaras med att genomsnittseuropén i alla fall har kunnat se en viss reallöneökning under de senaste decennierna, även om den varit liten under lågkonjunkturen.

Ännu viktigare för att förklara skillnaden mellan Europa och USA ligger förmodligen i ojämlikhetens utveckling. I USA tar enligt Sanders idag den rikaste procenten av befolkningen hem 23 procent av alla inkomster, vilket är en tredubbling av andelen sedan 1970-talet. Den rikaste procenten av befolkningen äger också lika mycket som de nittio procent av befolkningen som tjänar minst.  Inkomster av kapital har vuxit snabbare än inkomst av lön och tillväxten av bruttonationalprodukten har gått till att göra de redan rika ännu rikare. Med undantag för England har de flesta länderna i Europa inte haft en utveckling av samma dimensioner, även om en tendens kan iakttas i flera EU-länder, bland dem Sverige.

För dagen verkar inte väljarstödet utvecklas så att någon av missnöjeskandidaterna vinner ett val, kan bilda regering och låter sitt land utträda ur EU. Därför kan sägas att de traditionella värderingarna fortsätter att vara vägledande inom EU, men att de numera skiljer sig från USA:s på följande punkter:

  • Internationell säkerhet (Militär satsning på att göra USA till ensam global hegemon, villkorat stöd till medlemsländerna i NATO, närmande till Ryssland);
  • Frihandel (Införande av importskatter, trotsande av WTO-reglerna, omförhandling av det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA och avbrytandet av förhandlingar om frihandelsområden i Stilla havet -TPP- och Atlanten – TTIP);
  • Klimatfrågan;
  • Solidaritet (Kraftig nedskärning av utvecklingsbiståndet och finansieringen av FN:s hjälpinsatser, inreseförbud för resenärer från vissa muslimska länder).

Att ”America First” är det slagord som oftast dominerar i tal och twittranden från USA:s nye president liksom att det inom EU växer fram missnöjespartier, som är både protektionistiska och främlingsfientliga ger näring åt auktoritetstroende kritiker av ”Väst” och dess grundvärderingar i en stor del av den övriga världen. I Ryssland citeras i en artikel nyligen i Dagens Nyheter en statsvetare och ideolog, som anges ha inflytande hos både presidenten och folket i Ryssland, nämligen Alexander Dugin.  Han får frågan ”Varför skulle det vara fel att stå upp för mänskliga rättigheter?” och han svarar:

– Därför att det är en västlig, anglosaxisk ideologi som betraktar människan som en individ. Den har ingen förståelse för att i andra civilisationer, låt oss säga Kina, islam och Ryssland, är människan något annat än individen, eftersom individen där endast är en del av en familj, kanske en stam, kanske en kyrka eller ett trossamfund. Man kan inte tvinga på sådana samhällen ett system som är djupt främmande för deras natur.

I Kina intensifieras en kampanj i media, som har pågått länge och som kan illustreras med följande försvar av ”The Great Fire Wall”, som är ett av den kinesiska regimens instrument för att kontrollera informationsflödet via Internet. Det fanns i en  artikel i ”Global Times”, som står kommunistpartiets ledning nära:

Isn’t this what the West advocates when it is at odds with emerging countries over Internet management? Why don’t they uphold those propositions any more? … The Internet may restructure the values of Western society. The Western spiritual world based on the understanding of the elites may be shaken,  leading to uncertain results. Problems and conflicts caused by globalization and informationization have been unleashed in the Internet era, but the Western democratic system appears to be unable to address them.

Det finns inte rum för tvivel om att ”Västs” så kallade universella värderingar är under attack igen på ett sätt som påminner om det kalla kriget. En viktig skillnad är att många av våra värderingar inte längre delas av USA:s regering. Därmed undergrävs också förtroendet för NATO som försvarare av gemensamma värden. Desto större anledning finns det för en kraftsamling inom EU för att vårda det som finns kvar och värja sig mot påtryckningar från exempelvis rysk lögnpropaganda och ”små gröna män” i grannländerna till Ryssland.

Inom EU är det å andra sidan ett problem att medlemsländerna Polen och Ungern handlar i strid med de värderingar som omfattas i de övriga medlemsländerna ifråga om behandling av flyktingar och frågor om yttrandefrihet och domstolarnas oberoende. Kina utnyttjar situationen och gör ansträngningar att vinna inflytande i dessa länder (liksom i England och Grekland) genom förmånliga krediter och investeringar. Kina vill därvid göra bilaterala avtal på ett sätt som skulle strida mot EU:s krav på en gemensam politik. Ryssland försöker trots sina begränsade ekonomiska resurser att göra detsamma i Ungern. Kinas och Rysslands lockelser kan betyda mycket i medlemsländer, som redan funnit skäl att öppet trotsa övriga EU i viktiga frågor.

Den 1 mars lade EU-kommissionen fram en vitbok om EU:s framtid, där man ger EU-rådet fem tänkbara alternativ att tänka över. Av uttalanden av kommissionens ordförande Jean-Claude Junckers att döma anser kommissionen att alternativet ”ett Europa med två hastigheter” är att föredra. Det innebär till exempel att länder som Polen och Ungern kan fortsätta med en invandringspolitik som strider mot EU:s riktlinjer i utbyte mot vissa inskränkningar i rätten att delta i utformningen av en gemensam politik på det aktuella området. För att ta ett annat exempel skulle Sverige och Finland kunna fortsätta att driva en alliansfri försvarspolitik även om övriga EU skulle gå in i en mera formell militär samverkan än vad som är fallet idag. EU skulle tolerera avvikelser på begränsade områden och kunna gå vidare i integrering som ” en allians av de villiga”.

En sådan ordning antas ge kommissionen möjlighet att i högre grad än idag påverka arbetet, och detta har redan lett till opposition i flera medlemsländer, som inte vill medverka till en fortsatt integrering.

Det ligger i Sveriges intresse att inte finnas bland dessa nationer. Vårt läge vid Östersjön är utsatt. Innan vi har fått ett tillräckligt militärt försvar och civilförsvar behöver vi ett starkt EU, som kan utöva ”mjuk makt” i frågor som angår oss. Det skulle bli något lättare att ” värna vår suveränitet, svenska rättigheter och intressen, våra grundläggande värderingar samt skydda svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning”.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.