Veterandag i Sverige och Memorial Day i USA – alltid en anledning till reflexion över vad som varit, vad som presterats och vad som offrats. Men denna minnesdag just detta år, 2021, ger särskilt för USA:s del anledning till särskild eftertanke, bekymrad eftertanke förvisso. Det sammanhänger med att minnesdagen i år inträffade i ett läge då USA, och med USA även NATO och NATO-partners, som Sverige, beslutat ge upp den rekordlånga kampen i Afghanistan, den med över tiden varierande målsättningar i spännvidden mellan det ursprungliga interventionsmotivet (att beröva Al Qaida möjligheter att använda afghanskt territorium för angrepp mot USA och det samlade Väst) och det senare långt mer ambitiösa målet att besegra Taliban och skapa ett modernt och demokratiskt Afghanistan efter västligt typsnitt.
Bidens omöjliga arv efter Trump
Bakgrunden var ju att Bidens företrädare Trumps direktförhandlingar i Doha med Taliban/talibanerna förre året ledde till ett avtal som bl a stipulerade att USA (i praktiken USA/NATO) skulle ha lämnat Afghanistan senast den 1 maj 2021, dock under ett antal förutsättningar och villkor beträffande förväntade talibanska motprestationer, inkluderande att inte under genomförandetiden angripa utländska trupper. Problemet med avtalet var redan från början att Kabul-regimen inte deltog och inte omfattades på ett bindande och trovärdigt sätt. Avtalet satte varken punkt eller semikolon för omfattande stridigheter mellan framryckande talibanska styrkor och trängda (trots amerikanskt understöd) Kabulregimstyrkor. Detta var Trumps gåva till efterträdaren Biden, ett nära nog hopplöst svårt arv att förvalta. En rätt betydande del av Biden-administrationens första 100 dagar kom att behöva ägnas åt detta (förutom Iran-dilemmat).
Och utfallet av denna krishantering, lämna eller inte lämna, före eller efter deadline 1 maj, med eller utan framförhandlade villkor, blev alltså Bidens historiska beslut: Vi lämnar. Vi börjar lämna omedelbart, och lämnandet skall vara genomfört senast den 11 september, 20 årsdagen av ”Nine-Eleven”. Och vi lämnar villkorslöst (eftersom det är utsiktslöst att längre tro på en deal med talibanerna om en hedersam sorti som garanterar Kabul-regimens fortbestånd och trovärdig respekt för gjorda liberal-demokratiska landvinningar efter de 20 åren av krig, USA:s längsta). Det chansartade i tillkännagivandet understryks ytterligare av att den USA-föreslagna konferensen i Istanbul direkt mellan talibanerna och (den folkvalda) Kabulregimen aldrig blev av, i varje fall inte än, till följd av den talibanska positionen att vägra delta eftersom den amerikanska sidan inte hållit överenskommelsen om att ha lämnat per den första maj. Alltså fortsätter krigstillståndet, i varje fall mellan talibaner och Kabul – in i ovissheten. Och senaste månad har USA/NATO kraftigt påskyndat evakueringen av de utländska militära styrkorna, alltmedan en het debatt äger rum både om beslutets klokhet, givet de formidabla riskerna, och om huruvida och i vilken omfattning alla de afghaner som samarbetat med USA/NATO under åren måste evakueras och ges asyl, som skydd mot fruktad talibansk hämnd (jfr Vietnam på sin tid).
Men temat för denna text är de reflexioner som i samband Memorial Day kan göras och förvisso görs dels om det långvariga Afghanistan-krigets kostnader med olika mått mätt, mänskliga och materiella, de kostnader som nu låter sig beräknas och summeras, och dels huruvida och i vilken utsträckning dessa (astronomiska) kostnader står i rimlig proportion till vad som varaktigt uppnåtts genom den utdragna insatsen. När man nu lämnar, utan garantier från motparten i väsentliga avseenden, ligger det i sakens natur att detta sista – var resultatet värt offren? (en uppenbart smärtsam och kontroversiell fråga som likväl inte kan undgå att ställas) -kan mätas och värderas först när man vet om eventuella framsteg som eventuellt trots allt överlever det utländska uppbrottet.
Den bredare reflexionen över 20 års antiterrorkamp: cost-benefit
För att för ett ögonblick parkera det särskilt aktuella fallet Afghanistan och vidga perspektivet till hela perioden av USA:s och USA-allierades 20-åriga kamp, USA:s ”War on terror” efter ”9/11”, så är det tydligt att Biden-administrationen – i hög grad fullföljande företrädaren Trumps linje i den delen – verkligen helhjärtat vill sätta punkt för denna 20-åriga epok i amerikansk historia. Det framgår på strategisk nivå i de inriktande dokument som förordar omsvängning av strategin från världsomspännande ” war on terror”, eller ”COIN/Counter-insurgency”, till nivån av militärpolitisk tävling med och gard mot de geopolitiska huvudmotståndarna, Kina och Ryssland. Det framgår av indikationer på att ledande kretsar i USA nu dragit slutsatsen (eller betvivlar) att ”the war on terror” knappast är ”winnable” i någon begriplig mening med hittills valda militära våldsmedel. Och det framgår av besluten att lämna Afghanistan och sluta kriget i Jemen – m fl beslut av liknande innebörd.
Årets Memorial Day i kombination med den nu forcerade evakueringen av Afghanistan – NATO:s första betydande out-of-area operation, den som Lord Robertson när det begav sig karakteriserade som ”make-or-break” för NATO, i den tidens kontext – föranleder alltså en bredare reflexion över hela 20-årsperioden med fokus på ”war on terror”: kostnader, resultat, nettonytta, och kanske även kontrafaktiska resonemang om hur alternativen skulle ha sett ut. Vi ska här också konstatera att denna period av USA-ledda anti-terroroperationer också varit en period där i accelererande grad den stora scenbilden förändrats, med försvagad multilateralism till följd av tilltagande multipolaritet och likaledes tilltagande geopolitisk (och geoekonomisk och geoteknologisk) rivalitet och spänning, med bäring inte minst på vårt svenska och nordiska närområde.
Olika siffror förekommer förvisso när analytiker i dagarna försöker summera vad kriget mot terrorn, främst då fallen Irak och Afghanistan, kostat, med olika mått mätt. Det rent siffermässiga kan inte undgå att präglas av allehanda politiska hänsyn och intressen. Enligt en aktuell källa (Julia Gledhill i Defence One) kan omfattningen summeras så här. Sedan 2001 har USA deltagit i strid, med stridande förband, i åtminstone 24 länder, och i anti-terror aktiviteter i 85 länder, 44 % av världen i stort. Kriget mot terrorn har dödat mer än 800 000 människor, inklusive 335 000 civila, tvingat 37 miljoner människor på flykt i och från Afghanistan, Irak, Syrien, Pakistan, Jemen, Somalia, Libyen, Filippinerna och Nigeria m fl afrikanska stater. Krigen har kostat de amerikanska skattebetalarna sammanlagt över 6,4 biljoner (”trillion”) dollar. Och, apropå Memorial Day 2021, tusentals dödade och tiotusentals skadade amerikanska soldater (och därtill en mängd civilanställda men militärt operativa ”contractors”).
Detta om kostnader för det 20-åriga kriget mot terrorn. Har kriget varit framgångsrikt, t o m segerrikt? Har terrorhotet minskat eller t o m nästan försvunnit till följd av denna kolossala, och kolossalt kostsamma, insats över hela världen (nästan)? Frågan är, givet den begripliga politiseringen, om och när pålitliga svar kommer att finnas på detta. Visst, IS i Syrien och Irak har tappat sitt kalifat och det mesta av sin operativa förmåga. Och möjligen vågar man tala om ett minskat jihadistterrorhot i både Europa och USA (där i stället högerextremismen som vi sett har brett ut sig som primärt hot). Men inget tyder på att jihadismen som en av flera terroraktörer skulle ha försvunnit eller ens väsentligt reducerats i sin potential. Julia Gledhill, t ex, hävdar i sin utvärdering i Defence One att antalet terrorattacker globalt sett ökat med en faktor 5 sedan 11 september 2001, och att antalet av State Department registrerade terrorgrupper ökat med 105 grupper under samma tid. Siffror som dessa ger naturligtvis upphov till tvivel på att kriget mot terrorn varit värt kostnaderna, att detta krig överhuvudtaget varit framgångsrikt.
Bidens gigantiska risktagande: cost-benefit-risk
Tillbaka till Afghanistan och Bidens gigantiska risktagande. Även de i USA som i grunden har förståelse för det oundvikliga i Bidens beslut (läs t ex Bruce Riedels betraktelse i Brookings, 27.4, ”Biden´s Afghan gamble”) och godtar hans argument uttrycker stark oro för konsekvenserna i olika avseenden: att Kabul-regimen förr eller senare kommer att falla, att inbördeskrig ska återuppstå, att talibanerna efter ett segertåg ska omintetgöra det mått av frihet (särskilt för kvinnor) och modernitet som ändå uppnåtts, att Afghanistan åter ska bli en bas för jihadistiska attacker mot USA och Väst, etc, etc.
Denna närmast existentiella oro över vad som ska ske, en oro som kraftigt problematiserar varje påstående om Afghanistan-insatsen som en nettoframgångssaga, ska sedan vägas mot ”kostnaderna” av 20 års krigföring. Här finns numera mer solida siffror av mer officiell natur. I det följande refereras en källa (Isabel Debre i Washington Post 30.4, ”Counting the costs of America´s war in Afghanistan”) som bygger sin summering på tillgänglig offentlig statistik.
Afghanerna själva har förstås fått betala det största priset, åtminstone dryga 47 000 civila dödsoffer, varav bara under det senaste året med Doha-förhandlingar 72 journalister och 444 biståndsarbetare. Antalet dödade afghanska soldater hålls hemligt av Kabul-regimen men har av Costs of War uppskattats till uppemot 69 000. De 20 årens krig har tvingat 2,7 miljoner afghaner (av totalt 36 miljoner) att fly utomlands, till grannländer och till Europa – och Turkiet, samtidigt som 4 miljoner blivit internflyktingar.
Och för USA:s del: 2 442 döda och knappt 21 000 skadade soldater, och över 3 800 dödade ”private security contractors”. Övriga NATO har förlorat totalt 1 144 soldater.
Och de ekonomiska kostnaderna, utöver de militära och, faktiskt, moraliska (apropå den klassiska och nu aktuella frågan om ”det rättfärdiga kriget”): den officiella siffran tycks vara 2.26 biljoner (”trillion”) dollar för enbart de militära operationerna, i för USA ovanligt hög grad lånefinansierat varför enbart räntekostnaderna för dessa lån nu stigit till 530 miljarder dollar (!). Det handlar alltså om gigantiska tal, men så är också 20 år en lång tid, America´s longest war. Det måste bringas till ett slut, någon gång. Men att lämna, mitt i pågående konflikt, utan villkor, utan garantier om de trots allt samtidigt betydande socio-ekonomiska landvinningarnas överlevnad i efterbörden av den Vietnam- och Kambodjaliknande snabbevakueringen, är – och det inser Biden, Blinken och de andra naturligtvis – att riskera ett eftermäle om Amerikas förlorade krig, ytterligare ett.
Toppmöten och skadebegränsningsvånda
Så nu, när vi står inför en juni månad med idel toppmöten, G 7, NATO, EU förutom bl a det bilaterala mellan Biden och Putin, diskuteras inte utan viss nervös frenesi allehanda skademinimerande åtgärder i en svår situation utan enkla lösningar: hur och i vilken utsträckning ska de som samarbetat med USA och NATO kunna evakueras och ges asyl främst i USA, hur ska den militanta jihadismen i Afghanistan kunna fjärrbekämpas utan militärt fotfäste i landet, utom räckhåll för hangarfartyg och andra stridsmedel, och i vilken mån är det möjligt och försvarligt att trots allt fortsätta stödja den trots allt folkvalda regimen i Kabul i sin försvarskamp mot anstormande talibanstyrkor, med vittring på total seger och åtföljande ointresse av kompromisser?
Så visst finns viktiga och svåra tankar att tänka på årets Memorial Day. Vad hade alternativet till de 20 åren av ”war on terror” kunnat vara? Att svara på det genom att hävda att de 20 årens krig likväl, trots allt som varit och är tungt och svårt och ovisst, varit oundvikligt, att alternativen nog hade varit värre, och att USA:s bördor och offer har varit en omistlig del i åtminstone västvärlden säkerhet, är väl att samtidigt erkänna att internationell fred och säkerhet är ett vanvettigt svårt (och spännande) ämne. Tacket till fallna amerikaner förblir genuint, även om offrens ändamål nu måste underkastas ärliga reflexioner.
