Av Johan Wiktorin, avdelning I
I veckan kom så Försvarsmaktens underlag till regeringen (Här bil 1) inför inriktningsbeslutet 2015.
Försvarsmakten svarar givetvis på regeringens frågor, men våra försvarsbehov lyser med sin frånvaro. Det närmaste myndigheten kommer är:
”Relativt Försvarsmaktens nuvarande operativa förmåga (Låg – min värdering) sker en ökning av förmåga i perioden fram till 2020. Denna ökning är dock otillräcklig relativt den förmågeutveckling som sker i närområdet under samma period.”
Det blir lätt fokus i sådana här underlag på vilken försvarsmakt man vill få, men vi har den vi har. Den operativa värderingen är givetvis hemlig i sina detaljer och sammanställning, men vissa ledtrådar kan vi få. Så här, statsminister Löfvén, är dina ingångsvärden (mina fetmarkeringar):
”Försvarsmakten kan inom sju dagar efter beslut om mobilisering påbörja lösande av uppgifter med befintlig förmåga.”
”Efter särskilda beslut kan Försvarsmakten höja krigsdugligheten vid krigsförbanden inom tre respektive sex månader.”
”Huvuddelen av övriga arméförband organiseras som en andra brigad med något lägre krav på tillgänglighet och beredskap.”
”Som en del av den territoriella ledningen utvecklas med befintliga resurser en framskjuten ledningsfunktion avsedd för Gotland.”
Försvarsmakten lägger också en fem-stegs-lista (s. 9) för att uppnå de grundläggande operativa behoven, och det är lätt att det därför blir en diskussion om var strecket ska dras i den politiska diskussionen. Någon ekonomi redovisas inte, men den torde hamna kring 8 miljarder/år (Minst 6,5 Mdr underfinansiering 2009-beslutet + ytterligare 900 kontinuerligt anställda soldater och intensivare övningsverksamhet).
Inom denna ram ligger heller inte Försvarsberedningens förslag om extra 10 Gripen E, ubåt och annat. Som ni ser är vi uppe kring ökningar på 10 Mdr/år för en förstärkt territoriell integritet intagen kring 2020, men med uthållighetsbrister för högre konfliktnivåer liksom geografiska begränsningar. Och omvärlden fryser inte läget under tiden.
………………………
Hur de operativa spelen sett ut har jag ingen kunskap om, men jag noterar att vi tycks ha ett helt omvänt tänkande i förhållande till de olika arenornas karaktär.
Vi organiserar en anfallsbrigadstridsgrupp med låg operativ rörlighet när försvaret är det starkaste stridssättet och nyckelområdena är utspridda, samtidigt som vi väntar med att öka den offensiva förmågan hos sjö- och stridsflygförbanden. Kryssningsrobotar mot markmål svävar i luften liksom en extra ubåt. Nuvarande låga luftvärnsförmåga i flottan vidmakthålls och två korvetter är på väg att bli vedettbåtar, vilket minskar möjligheterna till offensivt uppträdande.
Hur Wisemans kollegor skulle kunna bedriva offensivt luftförsvar de närmaste fem-tio åren framgår inte, och inte heller hur de tillsammans med Skippers kamrater utan stora risker skulle kunna genomföra ytattackanfall med underljudsrobotar mot de nya fartyg som nu levereras till Östersjöflottan.
För att försvaret ska vara konfliktavhållande måste det ha en sådan styrka, sammansättning och utbildningsnivå att det är trovärdigt i omgivningens ögon.
………………
Det kan därför också vara värdefullt att gå tillbaka till den förra planen och jämföra utvecklingen. Så här tedde sig tillvaron i Försvarsmaktens underlag 30. januari 2009. Kommentarer i parentes.
”…arméförbanden stå för merparten av de 1 600 personer som ska kunna hållas insatta i internationella operationer…” (Klart uppgiven ambition numera)
”Den personliga utrustningen förbättras genom införsel av moderna soldatsystem.” (Ej infört än och nu är formuleringen ”…behov av en utökad anskaffning av personlig utrustning”.)
”Ambitionsnivån för stridsledningssystem på bataljonsnivå, stridsledningssystem för bataljon (SLB), med tillhörande system sänks och ett färre antal förband utrustas med systemet.” (I årets underlag inleds integreringen av dessa i bedömt tre bataljoner)
”Ubåt typ Gotland genomgår halvtidsmodifiering. Ubåt typ Södermanland ersätts då den når full livslängd av nästa generation ubåt (NGU).” (Många halvtidsmodifieringar blir det i planerna, för nu ska den göras efter 2020. I årets underlag föreslås byggnationen av NGU inledas och införandet efter 2020)
”Korvetter, vedettbåtar och alla bevakningsbåtar vidmakthålls.” (Korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö blir vedettbåtar, bevakningsbåtarna har redan utgått)
”Förmåga att påverka mål på marken begränsas då ny bomb, Small Diameter Bomb (SDB), inte anskaffas och bombkapsel 90 avvecklas. Ersättningsvapen för att möta det operativa behovet utreds.” (SDB anskaffades, men robot för markmål ryms som sagt inte ens i äskanderamen.)
”Stridsflygdivisionerna reduceras och omstruktureras personellt med en minskad uthållighet som en direkt konsekvens.” (Nu heter det ”Stridsflygdivisionerna omorganiseras för att med bibehållen förmåga reduceras i antal som en anpassning till införandet av JAS 39E.” Detta innebär ett bevarande av fredsbaser (en div/flottilj) på bekostnad av operativ handlingsfrihet.)
Till detta kommer brister under flera år i övningsintensitet och komplexitet liksom en reparationskö på 1000 fordon enligt GD FMV. Vi får hoppas att dessa fordonsbrister, som motsvarar kring 10 bataljoner, är uttagna i de oövade förbandsenheterna.
…………………………
Om riskerna i omvärlden ökar, vilket är min bedömning att så kommer ske fortare än vad samhället befarar, så kommer de operativa behoven att öka ytterligare. Ju större klyftan blir mellan behoven och förmågan, desto farligare lever vi. Vi behöver en ansiktslyftning av försvarsmågan, och den kan bara ske om vi lyfter oss själva i håret.
Den beska smaken av dålig kvalitet varar mycket längre än det låga prisets sötma
Som vanligt är Johans analys tydlig och nedslående. Som komplettering vill jag oxå berätta att skyddet mot kränkande ubåtar varken berörs eller förbättras. Statsministerns , försvarsministerns och ÖB allvarsord efter ubåtsjakten i Stockholms skärgård ekar tomt. Vi kan således konstatera att ryssarna har upprättat HUV, herravälde under vattnet, i svenska vatten vår kust runt. Våra motåtgärder är ringa och förbättras inte. Särskilt allvarligt är bristen på övningar. För 100 miljoner i närtid skulle vår förmåga förbättras högst avsevärt för att kunna sänka den första ubåten!
Sänka en ubåt?
Missade Göran Frisk måhända överbefälhavarens uttalande i statsradions sändning av nyhetsmagasinet Studio Ett den 14 november?
Ca 1 t 13 min 33 s in på sändningen, utvecklar han varför ingen vapeninsats verkställdes under oktober månads underrättelseoperation: ”Ambitionen är att få dem till ytan, för i grund och botten ska de förhöras och de ska avvisas – så är regelverket. Det måste vi också agera efter med våra fartygsenheter. Det innebär att under den här operationen så har det inte funnits förutsättningar att gå till vapenmakt.”
Efter att studioreportern begärt ett klargörande av vad ”inte förutsättningar” innebär, fortsätter överbefälhavaren:
”Därför du måste säkerställa ett antal saker för att kunna gå till vapenverkan på ett sådant sätt att du kan tvinga upp vederbörande men inte i första dörr ha – ja, jag uttrycker mig i vardagsbruk: målträff – så vi därmed bringar dem om livet. De ska upp till ytan. I det här arbetet, hos fartygschefen, så gör man ju hela tiden noggranna bedömningar vilka förutsättningar jag har, och de förutsättningarna har inte förelegat under operationen, så man kunde gå till vapenmakt.”
Med den inställningen förefaller en sänkning av främmande ubåt på svenskt territorium förbli en utopi…
http://www.nyteknik.se/nyheter/fordon_motor/fartyg/article3871674.ece
Låter som ett märkligt uttalande. ÖB vet att regelverket (IKFN) är glasklart:
– Främmande ubåt på territorialhavet ska avvisas.
– Främmande ubåt i uläge på svenskt inre vatten ska hindras fortsätta sin verksamhet, om nödvändigt med vapenmakt utan föregående varning.
Reglerna tillägger att detta ska göras ÄVEN om det innebär risk för att ubåten sänks. Intar den ytläge kvarhålls den och ”avvisas” inte.
Herravälde är att ta i, det skulle innebära att de seglade där helt obehindrat. Överlägsenhet, dock, eftersom de gör det ostraffat. Men där spelar ju ROE in till deras förmån. Kanske dags att ändra på det?
In amongst all this, they have appeared to ”forget” (or chose to ignore) the home guard. This I find very odd as the home guard represents a well under utilised resource and a key component in building up a credible defence. Just look at what other countries manage to do such as the Army Reserve in the UK. It will take a bit of planning, re-equipping and upgrading of fitness and training but they can convert the home guard in to a cost effective defence force. Combine it with GSS/T and you have a force not only for territorial defence but for abroad as well.
Yet, FM still seams to treat Hv like a poor country cousin.
I couldn’t agree more to isenhand statements.Swedish Homeguard has absolutly potential to grow and increase capacity cost effective in a very short time widespread in Swedish territory.
There exists proposals how to design implement organize and finance such a move.
The problem is the attitude among senior officers in Swedish HQ for a long time.
Captain Jan-olov Holm Swedish Homeguard -my personal opinion
Våra försvarsbehov lyser med sin frånvaro.Precis. IO2014 är inte tillräckligt och de inser de flesta.
Det är en ytterst märklig myndighet vi har i försvarsmakten som inte likt
andra myndigheter kan beskriva behoven och meddela kostnaden o tidplanen för den.
Genom sin under lång tid dokumenterade oförmåga till det så diskvalificerar de sig
i nuvarande befattningar.
Jag upprepar det jag sagt tidigare på denna plats.
Dags att utkräva ansvar
Dags att personalomsätta och tillsätta befattninghavare med stark vilja och drivkraft att återbygga vårt försvar av Sverige och förtroende inom landet och utom landet.
Kn Jan-Olov Holm Hemvärnsbefäl
Du har rätt, Jan-Olov, men detta är också en olycklig konsekvens av att vi haft fred i 200+ år; Försvarsmakten har vare sig tillåtits eller tillåtit sig att formulera sina behov, eller sin strategi för att lösa uppgiften. Styrande för uppgift och organisation har hela tiden varit resursramen. Även större materielköp har beslutats utanför FM, vilket gjort att ”arvet” i stor omfattning styrt organisationen.
Karriärsystemet har dessutom styrt våra generaler och amiraler att vara förvaltare isf krigare, och gett oss en alltmer svällande administrativ del (som dessutom har mage att kalla sig ”krigsförband”).
Inte sedan 1947 har det gjorts en genomgripande studie över hotbild, uppdrag och uppgiftens lösande. Men det är tankeväckande att lösningen idag måste vara den samma som då, dvs att föra en strategisk fördröjningsstrid syftande till att hålla hamnarna i väster (Göteborg och Trondheim) öppna för införsel av hjälp utifrån.
Inte heller jag förstår riktigt arméns satsningar. Man ökar antalet stridsvagnar markant vilket kommer innebära att det behövs ytterligare en ansenlig mängd pengar för att uppgradera dem (REMO). Jag förstår inte varför vi fokuserar på brigadstrukturen. För en relativt underlägsen armé, vilket vi alltid kommer vara, är det min uppfattning att brigad knappast är det optimala för krigföring i nationella sammanhang. Jag skulle vilja se djupare analyser i detta ämne där jag tycker man prioriterar fel i tänkt IO18.
Jag förordar att fokus läggs på ett antal bataljonsstridsgrupper och mindre funktionsklossar som är användbara och efterfrågade för insatser utanför landet (vilket vi kommer fortsätta med men med sänkt ambition) och kan utgöra grunden för ett rörligt nationellt försvar.
Dessa analyser är redan gjorda. Antalet operativa stridsvagnar har dessutom minskat, från 160 (+120 strv 121) till dagens 42 (+14 förrådsställda utan utbildade besättningar). Snarare borde utvecklingen gå mot en fast brigadstruktur, med återigen en brigad/utbildningsplattform Pa/Mek. Till detta erforderligt understöd, OCH nga fristående bataljoner, för att möjliggöra strid i flera riktningar samtidigt (och mer än en vecka).
Din slutsats att den operativa handlingsfriheten nedgår för att förslaget förordar tre stridsflygdivisioner framför dagens fyra stämmer inte. En division innehåller inte ett fixt antal flygplan eller ett fixt personalantal i sig utan är vad vi väljer. I IO14 är personalantalet lågt per division- således den tidigare slutsatsen lägre uthållighet.
I det nu liggande förslaget utökas personalinnehållet väsentligt- alltså får vi högre uthållighet. Om du med operativ handlingsfrihet avser möjligheterna att verka med delad division så nedgår den inte jämfört med dagens organisation.
Att 60fpl är mindre än både 70 och 100fpl är dock självklart – det avseendet minskar såklart operativ handlingsfrihet.
Försvarets underlag till Regeringskansliet inför den kommande försvarspolitiska inriktningspropositionen bjöd i många stycken en märklig läsupplevelse. Just frånvaron av ambition avseende utveckling ubåtsjaktförmågan, särskilt den luftburna ubåtsjaktförmågan, får nog ändå anses utgöra det i särklass mest aparta inslaget i skrivelsen.
Det förefaller som konungariket inom överskådlig framtid fortsatt kommer vara en lättkränkt stat…
@Dalle. Den åtgärden som görs för att öka det personella innehållet i Org 18, dvs krigsplacering i divisionerna, kan man göra redan idag och har inget med antalet divisioner att göra. Varför har man för övrigt inte redan gjort det??
1. Vilket mervärde tillför flottiljnivån när det bara finns en div/flottilj? Varför har alla andra inte (utom Finland) infört detta system?
2. I incidentberedskapen vid hög flygverksamhet kolliderar behoven av jaktroll med andra profiler (Utbildning/spaning som exempel)
3. Försvårar spridning, då divisionen måste delas. Minskat tempo i spridning = högre risk, i synnerhet om vi inte har egna kvalificerade markmålsvapen.
4. Det högre antalet plan per division i Org 18 kombinerat med brister i basfunktionerna innebär ett sämre flygutnyttjande per individ
Därför står jag fast vid min uppfattning att den operativa handlingsfriheten minskar vid jämförelse samma antal fpl och personal.
Håller fullständigt med att vi tidigare borde ha krigsplacerat fler. Men nu gjorde vi ju inte det – bättre sent än aldrig. Och varför vi inte redan gjort det är jag inte rätt man att svara på – jag nöjer mig med att det blir gjort i och med IO18.
Att utöka ration ff:fpl är viktigt för att skapa uthållighet och för att bättre över tiden kunna nyttja de flygplan vi har i kris och krig.
Åtgärden att minska till tre divisioner är ett steg för att öka personalinnehållet per division, både i fred och i krig. I fred – vilket vi majoriteten av tiden lever i – är det viktigt med mer personalstarka divisioner givet andelen personal som är uppbunden av annan verksamhet. I dagens IO14 är det på sina håll och kanter mycket tomt i ordersalen i den dagliga verksamheten.
I krig handlar det ytterst om antal ff/fpl för att kunna skapa uthållighet. Huruvida det är tre eller fyra divisioner dessa organiseras i är egalt.
1) Mervärdet flottiljnivån tillför är för våra divisioner stort. Våra divisioner – till skillnad mot rätt många andra länders lösningar är ganska små. Våra divisioner innehåller inte mycket annat än flygförare och MSE till skillnad från rätt många andra lösningar där även tekniska- och underhållsdelar också tillhör divisionerna. Varför inte andra har infört det kan jag inte svara på – annat än att jag misstänker att de flesta länder, precis som vi, väljer den organisationslösning som man tror passar bäst för egen verksamhet.
2) Att incidentberedskapen tar resurser håller jag med om – men de resurserna är totalt de samma oaktat hur många divisioner vi väljer att organisera samma antal ff och samma antal flygplan i. Däremot ökar möjligheten att genomföra annan verksamhet – till exempel utbildning – ju mer personal som finns på plats per division. Det talar starkt för mer personalstarka divisioner jämfört med idag då andelen som är anspråktagna per division är lägre ju större divisionerna är.
3) Att spridning skulle försvåras bara för att vi väljer att organisera divisionerna i ett färre antal håller jag inte alls med om och förstår inte riktigt vad du menar.
Till syvende og sist har vi ett visst antal förare och ett visst antal flygplan. Man kan kalla det hur många divisioner som helst utan att detta faktum förändras.
De utmaningar som finns med spridning är de samma oaktat antal divisioner allt annat lika och jag förstår inte riktigt varför spridning skulle gå i minskat tempo bara för att vi kallar det tre divisioner istället för fyra divisioner.
4) Att nyttjandegraden minskar i och med att vi kallar det tre divisioner istället för fyra förstår jag inte alls. Att det däremot finns brister i basfunktionerna håller jag med om – men de är de samma oaktat hur många divisioner vi organiserar oss i.
Slutligen reflekterar jag över faktumet att debatten och synpunkterna på IO18 fastnar i resonemang kring hur många divisioner vi väljer att organisera ett fixt antal resurser i. 3 låter så klart mindre än fyra. Däremot klarar personalstarkare divisioner bättre av att lösa freds – och krisuppgifter och förmågan att lösa uppgifter i krig påverkas ej av antalet divisioner givet samma total numerär.
En hel del av de utmaningar vårt Flygvapen står inför framgår inte i det öppna underlaget och lämpar sig inte att resonera om här.
Däremot kan man utan att avslöja hemligheter konstatera att inga av dessa utmaningar bättre möts med fyra divisioner jämfört med tre givet samma totala numerär och resurser i övrigt.
@Der Alte Schwede. Jag lutar åt Simplicios tolkning. Jag hade missat det inslaget och om man börjar lyssna vid 1:13:10, så är det åtminstone inte så tydligt: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/460201?programid=1637
Har också lyssnat. Beklämmande otydligt. Antingen kan ÖB inte IKFN eller så vill han inte tillämpa IKFN. Lite väl Wallströmskt för min smak.
@Andreas.
1. Varför bygger man då inte flottiljfunktionaliteten i divisionen då? Då slipper vi ju en ledningsnivå.
2. Som jag skrev, är det inte icke-beslutet att idag inte krigsplacera personal som jag diskuterar. FM kan med ett pennstreck öka antalet personer vid divisionerna redan på måndag.
3. Därför att man skulle få sprida sig med halvdivisioner istället, medan 2div-flottiljer kan gå ut med intakt division, medan den andra fortsätter med DCA eller andra uppdragsprofiler.
4. Om vi har brister i basfunktionerna, så blir det mindre flygtid/individ med högre antal individer/division.
1:I det ursprungliga FV-förslaget bestod flottiljen av ett krigsförband innehållande alla delar. Så blev det inte i det fortsatta arbetet. Det finns för och nackdelar med alla förslag.
2: Att krigsplacera alla ff är ett beslut, och inte ett icke-beslut. Det låter sig dessvärre inte – eller kanske dess bättre beroende på vem man frågar – ändra i krigsförband utan att politiskt sanktionera detta. Jag är nöjd med att det om än sent i alla fall sker.
Att utöka antalet personer på divisionerna i fredstid kan till viss del lösas med ”ett pennstreck” som du skriver – men inte utan att vår förmåga att utbilda oss själva, utveckla, vidmakthålla och leda flygstridskrafter nedgår. Att i fred jobba i något större – om än färre divisioner – borgar bättre för verksamhet i fred och kris och påverkar inte uthållighet i krig.
3: Det spelar ingen som helst roll. Uteffekten beror enkom i just detta avseende på antal ff och antal flygplan. Vid 2div/flottilj och vid 1div/flottilj är summan densamma just nu och följaktningsvis förmågan att verka densamma. Om vi kallar det hel eller halv division påverkar inget.
4: Om antalet flygförare är detsamma och antalet flygtimmar detsamma påverkas inte antalet flygtimmar per ff av hur många divisioner man organiserar dessa i.
Att det finns brister i basfunktionen – och kanske framför allt brister i tilldelad ekonomi för flygtid är en annan sak – men det påverkas på intet sätt av hur många divisioner vi delar kakan på.
Jag tror inte att ÖB vill tillämpa IKFN ända fram till ”smällen”. Det blir för mycket bråk och debatt om någon ”utlänning” skulle dödas. Jag tror inte att någon regering, oberoenmde av färg (utom möjligen en ren SD-regering) skulle stöda ett ÖB-beslut att ”sänka ubåt”.
”På min tid” hade en division 8 fpl på linjen och (tönkt) 20 fpl totalt att rotera (och i krig förbruka). Idag slåss man normalt rotevis eller i 2-3 rotar i ”förband”. Av 70 fpl har vi som bäst ett 40-tal på linjen. På 7 div à 6 fpl (=42) har vi då 7 x 4 = 28 fpl ytterligare i rotation. Flottiljen behövs knappast för ”stridens förande”, däremot behövs kanske 2 fredsbaser = flottiljer för service och utbildning i fredstid. Vi behöver kanske 10 krigsbaser med basorganisation för stridens förande, varav en på Gotland. Eftersom JAS är JAS blir resten ett lednings- och samordningspriblem. Slimma!
IKFN är å andra sidan ingen lista på tips till ÖB, som han kan följa om han vill eller inte. Att antyda att det skulle vara fascistiskt att värna den territoriella integriteten får mig att ana att även här har en förtäckt putinpropagandist tagit sig in, som vi redan sett i andra diskussionsfora. выявленный, товарищ!
Hela resonemanget om man ska sänka eller inte sänka en ubåt är fel från början till slut. På inre vatten vapeninsats utan förgående varning. – På territorialhavet vapeninsats efter varning. Under den onda tiden opererade våra ubåtar ihop med ubåtsjaktstyrkan varvid endast Taktiske ledaren till sjöss ombord hade eldtillstånd förutsatt att han hade direktsamband med samverkande svensk ubåt.
Att ingen vapeninsats skedde under ubåtsjaktoperationen i oktober hade ingenting med tolkning av IKFN i Hkv eller ombord att göra. Den enkla sanningen är att de s.k. incidentvapnen är skrotade. Ett sådant system var ELMA-systemet som var ett kastarsystem med 400m räckvidd. ELMA-granaten hade riktad sprängverkan som gjorde ett hål i ubåten som innebar att vatten strömmade in. Då hade fartygschefen några minuter på sig att blåsa tankarna och inta ytläge, och ge upp eller göra motstånd i ytläge. Dagens vapen är torped 45 som är trådstyrd men förutsätter att kontakthållande enhet har kontakt med ubåten så torpeden kan styras mot målet. I slutet av banan kan torpeden själv få kontakt med hjälp av sin målsökare. Den är olämplig att använda i skärgårdar. Det andra vapnet är sjunkbomb m/33 som förutsätter att fällande fartyg passerar över ubåten när det fäller sjunkbomberna. Eftersom ryssarna har kränkt svenska vatten sedan Andra Världskriget utan att någon sänkts eller tvingats till ytan är ryssarna inte rädda för de svenska ubåtsjägarna eftersom vapnen är alldeles för okvalificerade. Snabbaste åtgärden för att höja risken för inkräktaren är att återinföra ELMA-Systemet på all ubåtsjagande enheter. TILLFÄLLET KOMMER SOM EN SNIGEL OCH FÖRSVINNER SOM EN BLIXT. Ska vi någonsin kunna SÄNKA ELLER TVINGA UPP DEN FÖRSTA UBÅTEN måste ubåtsjaktvapnen förbättras avsevärt !
Är Brigad rätt? Ja, det kan man fråga sig.
FM arbetar idag med inriktningen 2 st brigader. En brigad i Norrbotten och en i södra Sverige (Skaraborg). I Skåne utbildas en MekBat och en Lätt MekBat. Att tillföra en MekBat + funktionsförband till Norrbotten är väl en operation av samma dignitet som att tillföra adekvata förmågor till Gotland. Jag har aldrig förstått detta. Det enda rimliga avseende sammanhållna markstridskrafter (fn) torde vara att upprätta 3st brigader (minor) i Norrbotten, Skaraborg och Skåne. Dessa Brig(minor) kommer då att omfatta 2 st MekBat/Brig. Dessutom måste funktionsförband i någon omfattning utbildas och fredsgrupperas i Norrbotten.
Betr. Stridsflygdivisioner.
Idag är väl en division 4×4+2=18 flpl. Vilket är det optimala förhållandet ff/flpl? 2/1 ? 3/1?
Brigad är rätt, eftersom det är den taktiska ledningsnivå vi har råd med, och kan organisera. Utvecklingen bör gå mot en fast brigadstruktur, med återigen en brigad/utbildningsplattform Pa/Mek. Till detta erforderligt understöd, OCH nga fristående bataljoner, för att möjliggöra strid i flera riktningar samtidigt (och gärna längre än en vecka).
Jag trodde att jag var väldigt tydlig avseende Brigad/plattform: 1 st Brig i vardera Norrbotten, Skaraborg och Skåne. Den fattige får alltid laga efter läge; alltså blir det (fn) endast 2 st MekBat/Brig. Det viktigaste är att börja bygga sammanhållna brigadförband, även om de i början är svaga. Efterhand behövs ju både ett antal fristående manöverbataljoner som fler brigader. LG bör bygga en ”Stockholmsbrigad” dessutom exv. en 2. Echelongens brigader utgångsgrupperade i exv. någonstans mellan Östersund och Bottenhavet samt i Södermanland eller Östergötland. Dessa kan då fungera som reserv i olika riktningar. Det viktiga är att vi börjar bygga sammanhållna förbandsstrukturer.
@ Claes Henriksson
Du påstår att analyserna redan är gjorda. Du får gärna upplysa mig för jag uppfattar att det är allt annat än analyserat.
Att vi som liten nation ska genomföra markstrid mot en vida överlägsen fiende på ett konventionellt sätt tycker jag är rena dumheter. Om vi någonsin hamnar i ett läge då motståndaren befinner sig på svensk mark kommer vi vara förbekämpade och endast små enheter kommer finnas kvar för att göra motstånd. Brigaduppträdande har aldrig varit ”rätt” för en underlägsen part.
Här är en som ifrågasätter svensk doktrin för markoperationer. Han är inte ensam.
http://cgsc.contentdm.oclc.org/cdm/singleitem/collection/p4013coll2/id/3131/rec/1