Detta inlägg är den avslutande delen i en uppsats, som i sin helhet finns i Sjöhistorisk årsbok 2022–2023 “Klart skepp! Svenska flottan i krig och fred under 500 år”. Det bedöms vara av aktuellt och allmänt intresse i dagens verklighet, då det nu på flera sätt visat sig att vår säkerhetspolitiska verklighet förtegs för den svenska allmänheten av regeringen!
Efterkrigstiden och kalla kriget
Med krigets avslutning återstod att öppna sjövägarna igen och att röja alla de tusentals minor som lagts ut under kriget. Sverige fick ganska omgående meddelande om att minröjningen skulle ske samordnat och under brittisk ledning. Orsaken till detta var att britterna ville hemlighålla sina flygfällda minors konstruktion, så vi fick främst koncentrera oss på tyska mineringar när vi hade tagit hem våra egna. Minröjningen krävde många minsvepares medverkan. År 1946 ingick 27 minsvepare i Västkustens och 18 i Öresunds marindistrikt, tidvis medbasering i danska hamnar då Skagerackspärren skulle röjas. De viktigaste säkrade lederna prickades ut särskilt och NEMEDRI-systemet (Northern European and Mediterranean Routing Instructions) gällde ända fram till 1974. Först då kan man hävda att Andra världskrigets sjökrig faktiskt var avslutat.
När de traditionella fiskeplatserna för Islandsfisket förklarats minfria kunde också fisket återupptas. Som stödfartyg fungerade inledningsvis hjälpkanonbåten Odin, men från 1951 till 1976, då detta fiske upphörde, verkade minsveparen Hanö som stödfartyg för sillfisket i Nordsjön och man hade både läkare och en enklare reparationsverkstad ombord. Dessutom byggde man bra relationer med våra fiskare.
Dessförinnan hade de flesta svenska ”krigsseglarna” – sjömän som tjänstgjort ute på världshaven – kommit hem. Den svenska regeringen var minst sagt osäker på hur man skulle hantera frågan om vad vår handelsflotta hade gjort under kriget – flera ansågs ju ha seglat för tyskarna. Inte förrän 1963 redovisade staten genom handelsdepartementet (!) krigsförlusterna i en utredning som behövdes för att skapa ett bättre försäkringssystem. Men inte heller här nämndes sjömännens stora insatser för landet under avspärrningstiderna. Vi förlorade en tredjedel av vår handelsflotta och nära tvåtusen sjömän under kriget om man ska tro Skatteverket, som noga bokförde sjöfolkets skatteskulder som ”underlåtenhet att betala statlig och kommunal inkomstskatt”. I Norge fick sjömännen medalj och erkännande i stället!
Vid krigsslutet 1945 fruktade många europeiska ledare en fortsatt sovjetisk framryckning västerut. Sverige var inget undantag från detta. Det fanns dock en aktör i Östersjön som den socialdemokratiska regeringen kunde samarbeta med och det var Storbritannien, som 1945 hade fått en Labourregering under Clement Attlee och som hade Tysklands nordligaste region, Schleswig-Holstein, ingående i sin ockupationszon. Överläggningarna innebar kanske inte så mycket, men man delade i alla fall upp Östersjön så att britterna i händelse av krig skulle bekämpa Sovjet söder om latituden genom Klaipeda och Sverige skulle uppträda norr om denna linje.
Sverige fick också köpa brittiska jaktflygplan; sammanlagt nästan 700 flygplan – vårt luftförsvar var ju fortfarande svagt. Britterna var även drivande när det gällde att bygga upp ett säkerhetspolitiskt samarbete mot en eventuell sovjetisk framstöt i Europa, vilket resulterade i WEU (Western European Union). De ansåg dessutom att de socialdemokratiskt styrda staterna i norr, Sverige, Norge och Danmark, borde ingå en motsvarande allians med Storbritannien, vilket vi historiskt känner som de skandinaviska försvarsförhandlingarna. Men 1948 års Berlinkris medförde istället att Atlantpakten bildades. Norge och Danmark blev genast medlemmar medan Sverige ställde sig utanför av hänsyn till Finland, där ju en sovjetisk närvaro fortfarande fanns. Det gällde alltså att inte störa i onödan. Vi hade dessutom fortfarande brittiskt stöd att lita till om det skulle ske en oroande utveckling för oss, och det var enligt Erlanders uppfattning enbart en fråga om timmar eller något dygn innan vi öppet skulle gå in i Natoalliansen.
I mars 1950 beslöt regeringen att förberedelser för mineringar i Öresund under krigsförhållanden skulle planeras direkt mellan svenska militära chefer och deras danska motsvarigheter. Detta innebar i förlängningen att de så kallade ”taktiska diskussionerna” under stor sekretess växte till att omfatta marinchefer, flygvapenchefer och även försvarsstabschefer, och, som man kan förstå, med försvarsministerns tysta medgivande. Vi fick därmed en operativ kanal till och från Nato via danskarna och redan 1956 fick det allierade strategiska flyget en sambands- och stridsledningsplats i Sverige, när kryssaren Gotland – med en nyinstallerad luftspaningsradar – förlades avrustad vid Lilla Billingen vid Nya Varvet i Göteborg.
I början ställdes vi offentligen utanför Nato-samarbetet av amerikanarna, som ju alltid vill ha klara besked av andra stater: ”Är de med oss – eller mot oss?” Men så, delvis eftersom vår ambassadör i Washington, Erik Boheman, hade varit skolkamrat med den amerikanske utrikesministern, fick statsminister Erlander stöd från president Truman vid ett hemligt besök i Washington i februari 1952. Vi fick alltså en Natooption redan då. Förhållandet medförde också att vi kunde anskaffa modern försvarsmateriel och komponenter även från USA så att vårt försvar kunde moderniseras.
Tidigare hade USA satt i gång ett hjälpprogram för en återuppbyggnad av det krigshärjade Europa, den så kallade Marshallhjälpen. Det politiska syftet med den var ytterst att förhindra en sovjetisk expansion – det pågick redan kommunistiskt ledda uppror på flera håll. Även Sverige fick stöd av Marshallhjälpen via det nya organet OEEC, där den svenske förhandlingschefen Dag Hammarskjöld varit mycket framgångsrik. Vi fick alltså amerikanskt stöd för den upprustning av vårt näringsliv, vår industri och vår sjöfart som nu skedde. Vår industri, som ju inte skadats under kriget, var tidigt klar att leverera varor och material till det sönderbombade Europa och det är nog huvudsakligen detta som lade grunden till vår välståndsutveckling under 1950- och 60-talen. Detta skedde alltså till stor del på grund av att vi fungerade som ett ”hemligt västland”. Erlander skaffade sig 1951 dessutom ett särskilt konsultativt statsråd för att vidmakthålla och utveckla våra dolda kontakter med västsidan, och Dag Hammarskjöld arrangerade också ett möte med president Eisenhower.
I april 1950 sköts ett amerikanskt signalspaningsflygplan ner av sovjetisk jakt på fritt hav utanför Klaipeda och i januari 1952 anfölls ytterligare ett signalspaningsflygplan över södra Östersjön. Detta innebar att president Truman förbjöd fortsatta sådana flygningar. Men nu kunde det svenska flygvapnet överta uppgiften, för redan i november 1951 hade man inlett en svensk signalspaning med tre DC-3: or baserade på Bromma. Den trettonde flygningen skedde den 13 juni, då vår DC-3:a sköts ner över fritt hav, strax öster om Gotska Sandön. Tre dagar senare sköts sjöräddningsflygplanet också ner, vilket i Sverige blev känt som Catalina-affären. Det var ju lättare att förklara varför ett sjöräddningsflygplan blev nerskjutet än att avslöja att vi hade ett hemligt samarbete med amerikanarna! Flera fartyg ur kustflottan deltog i efterspaningarna av DC-3:an redan från fredagen trots att det var semesterperiod från den åtföljande måndagen.
En stor förändring kom att ske mot slutet av 1950-talet; nu handlade det om svenska atomvapen. Den som fick samla det socialdemokratiska partiet kring ett gemensamt kärnkrafts- och kärnvapenprogram var Dag Hammarskjölds efterträdare som Erlanders säkerhetspolitiska rådgivare, Olof Palme. När man så småningom kommit till vägs ände och kärnvapenprogrammet försvunnit från dagordningen arrangerades ett nytt besök för Erlander i Washington. Denna gång, 1961, var det president Kennedy som stod som värd i Vita huset och som tack för att Sverige avstod från att framställa egna atomvapen och därigenom bidrog till att begränsa kärnvapenspridningen, fick vi istället skydd av samma kärnvapenparaply som Natostaterna. Att denna garanti var svår att göra officiell framgår av att detta omnämns först 1966 av dåvarande statssekreteraren i försvarsdepartementet, Karl Fritjofsson i en årsredovisning inom Kungl. Krigsvetenskapsakademin, men det passerade tämligen obemärkt i det svenska samhället och i media.
Kärnvapenkapprustningen mellan USA och Sovjetunionen gick i mitten av 1960-talet in i en förskräckande fas, då den sovjetiska ledningen beslöt att kriget mot väst – inkluderande Sverige och Österrike – skulle inledas med ett osannolikt stort kärnvapenangrepp mot större städer och militära baser. Efter detta angrepp skulle en markoffensiv inledas på bred front av hela Warszawapakten, som ju egentligen inte var en pakt, utan tillskapad 1955 som ett sätt att ställa öststaternas krigsmakter under sovjetisk militär ledning. I de då aktuella planeringsunderlagen verkar denna domedagsinriktning inte ha varit känd eller i alla fall inte styrande för hur det svenska försvaret borde byggas upp. Ibland får man intrycket att förhållandet var så svårt att hantera att det lämnades därhän.
Anslagen till försvaret kunde nu begränsas, vilket var riskfritt om man såg det lite krasst med svenska ögon. Skulle något hända oss, skulle de amerikanska kärnvapnen verka avskräckande. Försvarsstabens planering för hur det framtida försvaret skulle se ut var omfattande och ledde till vad som kallades ett invasionsförsvar som kunde stå emot ett begränsat sovjetiskt angrepp stött av kärnvapen; den så kallade marginaldoktrinen. Hur man mot bakgrund av detta samtidigt kunde hävda att vi i händelse av en stormaktskonflikt skulle vara neutrala är minst sagt egendomligt.
Från slutet av 1950-talet skulle dessutom den västtyska marinen kunna baseras i Sverige, med torpedbåtsförband i Matviksfjärden och ubåtar i Gryts skärgård. Att förändringar också i vår dolda säkerhetspolitik var på gång blev tydligt då den avrustade kryssaren Gotland skulle skrotas och marinchefen förbjöds att förlägga en ersättare som sambands- och stridsledningscentral för västs strategiska flyg i Göteborg. Kryssaren Göta Lejon rustades därför istället för att utbilda sin krigsbesättning, vilket var ett argument i linje med VU-60-systemet som ju mest handlade om ”förbandsproduktion” – ett svenskt nyskapat ord och som i sin förlängning också betydde att flottans fartygschefer inte längre hade ett eget tydligt ansvar för sitt fartygs utbildning och beredskap. Dessförinnan hade gällt, att tre månader efter besättningsbyte skulle enklare stridsuppgifter kunna lösas och efter sex månader skulle fartyget vara fullt stridsberett och det var fartygschefens ansvar att så skedde. Nu blev arméns bemanningsmodell istället påtvingad flottan och det var inte heller längre ”Första linjen” som skulle vara rustad och omedelbart insatsberedd, som det hade varit tidigare, utan ett mer eller mindre konstruerat krigsförbandsbehov.
För marinens del resulterade studierna i att Marinplan 60 presenterades där en omfattande förändring till mindre, men flera och slagkraftiga enheter föreslogs, helt i enlighet med 1958 års försvarsbeslut. Marinen och förslaget motarbetades på flera sätt. Lågvattenmärket var när man på sina håll i försvarsgrensstriderna hånade marinchefen, Stig H:son-Ericson, som “Finsomfan:son-Ericson”. I marinplanen betonades enaktiv ”fleet-in-being”-strategi, men planen fick föga inverkan på kommande försvarsbeslut, som inte baserades på någon känd strategi utan mest styrdes av regeringens ekonomiska politik och kallades för invasionsförsvar.
I ett sådant försvar skulle försvarsgrenarna operera mer eller mindre tillsammans och samtidigt sättas in mot en första överskeppningsomgång, vilket förstås drabbade marinens anslag mest, då det ju troligen inte skulle kunna bli någon överskeppning alls om det fanns en försvarande marin. Hotbilden diskuterades, förhandlades och blev en grund för vår ekonomiska försvarsplanering och hölls inte alls särskilt hemligt – inte ens för Sovjetunionen. Försvarets inriktning blev nu mera en formell politisk fråga i Sverige och de ”satsningar” som gjordes handlade allt mer om lokaliseringspolitik och sysselsättningsfrågor. Ett totalförsvar skulle försvara landet och medborgarna vid en invasion och den sammanfattningen har inte några erkända strategiska grunder, utan var mest en budgetkonstruktion, som antagligen såg bra ut på pappret. Detta innebar också att försvarsgrenarnas del av försvarsbudgeten låstes till procenttal, vilket väl om något visar vad som styrde försvarets utveckling under det kalla kriget och den avspänningsperiod som sedan följde; inte någon strategi utan anslagets storlek. Inte ens marinchefens förslag om att bygga om de sex återstående jagarna till fregatter rönte någon framgång utan avvisades av försvarsdepartementet med den ganska märkliga motiveringen ”Ubåtsjakt ska ske med andra medel än militära!”.
USA och Sovjetunionen hade nu själva insett att man hade en stor överkapacitet vad avsåg kärnvapnen och inledde med SALT 1- (Strategic Arms Limitation Talks) förhandlingarna som utmynnade i ABM-avtalet 1972 – vilket skulle begränsa användningen av antiballistiska missiler – och SALT 2-förhandlingarna 1979 som skulle begränsa utvecklingen av kärnvapen. Natos dubbelbeslut 1979 hejdade en vidare utplaceringen av markbaserade medeldistansrobotar typ SS-20 och i anslutning till INF-avtalet (Intermediate-range Nuclear Forces) 1987 överenskom Sovjet och USA att avskaffa medel- och kortdistansrobotar och att kärnvapen fortsättningsvis inte skulle vara baserade på övervattensfartyg. De amerikanska förslagen vid alla nedrustningsförhandlingar var förstås kända i den sovjetiska marinen, som gjorde förberedelser av flera olika slag för att formellt kunna följa nedrustningsavtalets texter. Redan hösten 1976 ombaserades därför en division Golf II-ubåtar till Östersjömarinen, bestyckade med kärnvapenrobotar typ SSN-5 ”Sark”. I oktober 1981 gick ubåten S363 – mer känd som U 137 – på grund på Gåsefjärden, strax öster om Karlskrona. Att en kärnvapenbestyckad ubåtgått på grund var förstås illa, men incidenten kunde avvecklas efter att statsminister Fälldin uttryckt att vi skulle ”hålla gränsen”. I förlängningen innebar detta att flottans fartyg i större utsträckning hölls rustade, att ubåtsskyddsnät lades ut i vissa skärgårdspassager samt att vakt- och bevakningstjänsten skärptes. Ubåtskränkningarna fortsatte ändå trots att försvarsbeslutet 1982 bedömde att Sovjetunionen kommit på andra tankar efter föregående års incident. Men då hade man kanske ännu inte förstått den strategiska bakgrunden – Sovjetunionen saknade medeldistansrobotar och kunde inte basera kortdistansrobotar på övervattensfartyg. Därför skulle det stora inledande kärnvapenslaget mot Sverige och Norge till stor del ske med ubåtsbaserade kärnvapen.
Utvecklingen i öst innebar successivt att det gamla “Östblocket” vittrade sönder och i december 1991 upplöstes Sovjetunionen. Kvar blev “bara” Ryssland och resterna som sammanfördes under beteckningen Oberoende Staters Samvälde, OSS. Men de baltiska staterna blev självständiga, Tyskland återförenades och Finland uttalade tidigt att deras avtal om Vänskap, Samarbete och Bistånd, VSB-pakten, hade upphört att gälla. Men i Sverige reagerade man inte alls lika snabbt. Vi kunde vid det tillfället öppet ha blivit medlemmar av Nato, men så blev det alltså inte. Vi blev istället år 1995, efter en mycket jämn folkomröstning, medlemmar i EU, men försvaret hölls fortfarande utanför och någon integrerad EU-ledning existerade inte. Om förvirringen var stor inom säkerhetspolitiken, så var den inte mindre inom Försvarsmakten. Nu hade plötsligt planeringsfienden försvunnit och hur skulle man då arbeta för försvarets framtid? Inledningsvis antog man för enkelhetens skull att den sovjetiska kollapsen bara var tillfällig, men med försvarsbeslutet år 2000 lämnade vi den så kallade invasionsförsvarsinriktningen. Vi skulle nu ha ett insatsförsvar och det kostade endast 1,5 procent av vår BNP. Vid det tillfället omfattade flottan endast 12 ytstridsfartyg och 5 ubåtar, medan kustartilleriet hade utgått och ett rörligt skärgårdsförsvar utefter hela vår kust skulle ske genom en amfibiebataljon.
Vad är försvarets uppgift framöver?
Sett över tid är det intressant att notera att det svenska försvarets uppbyggnad och verksamhet under 1900-talet egentligen aldrig styrts av någon uttalad eller erkänd strategi. Det har istället mest handlat om ekonomi, lokaliseringspolitik och om anslagens storlek. Om vi skulle fortsätta den modellen borde för övrigt Natos tvåprocentsmål vara en självklarhet. Märkligt nog har vi inte haft någon svensk marin strategi över huvud taget, trots att vi i princip är en önation och är beroende av vår utrikeshandel. Tanken att försvaret i första hand ska vara fredsbevarande avvisas fortfarande – kanske för att termen använts för internationella uppgifter? Men visst är det i grunden försvarets uppgift: att verka för att freden fortbestår och att konfliktanledningar hindras från att eskalera. Det är kvintessensen för vårt försvar. Dessa tankegångar närmade vi oss inför 2009 års försvarsbeslut. Senare kompromisser om försvarets ekonomi har dock dessvärre inneburit en återgång till ett ”budgetförsvar” av föråldrad typ. Vår kommande Nato-anslutning kommer dessutom ställa andra krav på vårt försvar än uppgifter i vårt eget närområde. Vi ska då kunna bistå andra Nato-medlemmar på ett solidariskt sätt för att ytterst kunna försvara fred och säkerhet för hela alliansen.
Vi har alltså fortfarande en lång väg att vandra innan vi har ett modernt och klokt sammansatt försvar, där samhällets och medborgarnas säkerhet styr inriktningen – inte några mer eller mindre konstruerade hotbilder!
