Det är viktigt att myndigheterna effektivt kan överföra sin kunskap till allmänheten för att få följsamhet och lydnad. Bild: Shutterstock.com
I arbetet med att skydda människor och samhälle i den pågående covid-19 pandemin diskuteras betydelsen av att myndigheter rekommenderar, vädjar eller förbjuder vissa beteenden och aktiviteter.
I mars 1979 inträffade den dittills allvarligaste olyckan i en kärnkraftanläggning i västvärlden – Three Mile Island, Harrisburg. Debatten om kärnkraftens vara eller inte vara tog fart och ledde i Sverige till folkomröstning. Men den innebar dessutom att samhällets beredskap för kriser och katastrofer samt befolkningsskyddet kom i fokus. Kort uttryckt vändes det på alla stenar. Det mesta skärskådades. Grunder för tidigare beredskapsplanläggning analyserades och uppdaterades. Studier inleddes av myndigheters och andra organisationers förmåga att mobilisera, men också av hur människor reagerar och följer myndigheters rekommendationer och påbud.
Givetvis studerades skyddsåtgärderna i Harrisburg men också åtgärder vid andra stora nödlägen, akuta och långdragna samt med statiska och dynamiska förlopp. En nära samverkan inleddes bland annat mellan dåvarande rikspolisstyrelsen, kärnkraftlänen och den Katastrofforskningsgrupp som fanns vid Uppsala universitet. Det ledde fram till en helt ny syn på hur exempelvis stora utrymningssituationer och andra skyddsåtgärder bör hanteras för att få önskad effekt. Vi skrev handböcker och föreskrifter. Slutsatserna har varit vägledande sen dess.
Tidigare planering hade utgått från att myndigheter och andra ansvariga organisationer skulle bestämma nästan allting och till detaljnivå – ”det var bara att beordra!”. Våra studier visade på vikten att utgå från befolkningens egna tankar, beslut och självständiga agerande. I vårt samhälle följer människor inte viljelöst alla order. Långt ifrån alla förbud efterlevs.
Myndigheter har vanligen bättre kunskaper om risker som kan föreligga i en akut situation och bättre överblick över läget än enskilda privatpersoner. Samtidigt är människor i olika mån beredda att ta risker. Det viktiga är därför att myndigheterna effektivt kan överföra sin kunskap till allmänheten för att få följsamhet och lydnad. Människor reagerar lättare på de hot som är synliga, som de kan uppfattas med sina sinnen, och som de känner igen. Men de behöver övertygas om det nödvändiga i skyddsåtgärderna, de behöver en definitionsperiod. Och en rimlig förberedelseperiod. Det hjälper de enskilda personerna att fatta bästa möjliga beslut och bete sig rätt. Ofta förankrar den enskilde sitt hörsammande i familjen, hos vänner och andra närstående och lyssnar till flera källor innan de bestämmer sig.
Studierna visade att uteblivna och genomförda utrymningar är resultatet av enskilda människors och gruppers eget beslutsfattande. För att en allmän skyddsåtgärd ska komma till stånd krävs alltså att myndighetsbeslut följs av enskilda människors eget beslutsfattande. En myndighets rekommendation eller order uppfattas därvid som olika grader av allvar. Skyddsåtgärder som straffsanktioneras uppfattas vanligen som mer allvarliga, förutsatt att sanktionera hävdas.
Kollektiva och samhälleliga risker vägs mot risken att själv drabbas, vilket också kan leda till spontana skyddsåtgärder, till och med av mytologisk art. Självfallet innebär skyddsåtgärder svårigheter som oftast blir större ju längre det normala levnadssättet tvingas avbrytas.
Nu är vi mitt uppe i en mycket allvarlig viruspandemi. Viruset syns inte, endast dess mest fatala följder. Vi saknar ännu botande mediciner och hjälpande vaccin. Nu är det bara ett rätt beteende som kan ändra förloppet på pandemin, fastslog häromdagen läkaren Deborah Birx, Vita Husets koordinator för Coronainsatserna.
