Photo: Wikimedia Commons
”Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel” i syfte att tvinga igenom den egna viljan. De politiska målen är överordnande och ska styra kriget och hur det förs. Det är Carl von Clausewitz klassiska svar på frågan: Vad är kriget?
Men i dessa dagar måste man dessutom ställa frågan: Var är kriget?
I det nya kriget är det svårt att dra gränsen mellan krig och fred.
Förmågan att skada, hotet att göra det och/eller att faktiskt göra detta är inte heller bara knuten till traditionellt militära medel. Inte minst är detta något som illustreras i samband med rysk hybridkrigföring med gröna gubbar, cyberattacker och desinformationskampanjer och ryssar i förskingringen som trojanska hästar.
Att även folkförflyttning kan användas som vapen illustreras av Putins folkarmé. Men det är inget nytt påhitt.
Folk som vapen
Sedan den internationella flyktingkonventionen trädde i kraft 1951 har folkförflyttning vid åtminstone 75 olika tillfällen används som vapen av statliga och icke-statliga organisationer. Syftena har varit politiska, militära eller ekonomiska, konstaterar Kelly M Greenhill i artikeln Demographic Bombing (Foreign Affairs, Dec 17, 2015).
Greenhill tar upp historiska exempel från Uganda (1972) Haiti (1994) och Jugoslavien (1999). Castro använde också flitigt folk som vapen, liksom Muammar Gadafi på sin tid. En av de nu två konkurrerande libyska regeringarna har också hotat med samma medel. Och folk som vapen funkar. Syftena uppfylldes helt eller nästan helt i 50 procent av fallen och i ytterligare 25 procent nåddes delmål.
Det typiska målet för ”angreppet” är en liberal demokrati (70 procent) eller en grupp där en eller flera liberala demokratier ingår (11 procent). Korstryck är den enkla förklaringen till varför liberala demokratier är särskilt sårbara:
”On the one hand, such states generally have made normative and legal commitments to protect those fleeing violence and persecution. On the other, as recent events in Europe and the United States make clear, some segments of democratic polities are strenuously opposed to accepting displaced people, whether for rational economic, political, or cultural reasons or for irrational, xenophobic ones.
Because targets cannot simultaneously embrace a given group of migrants and reject them, the incentives to concede to coercers’ demands and make the problem disappear can be compelling.”
Ett aktuellt exempel är Turkiet och EU. I juli 2015 varnade Turkiet för risken att en våg av människor skulle välla in över Europa över den turkiska gränsen. Från turkisk sida beklagade man samtidigt att EU:s ekonomiska stöd var alltför litet. Vi vet resultatet. I november 2015 klagade president Erdogan över för få euro och hotade igen att översvämma EU.
I EU:s avtal med Turkiet från den 18 mars ingår bland annat en stödpott på 6 miljarder euro, visumfrihet för turkar in i EU och återupptagande av medlemskapsförhandlingar. Turkiet erkänns också som ett ”säkert” land. I gengäld ska Turkiet återta i stort sett alla migranter som tar båt från Turkiet mot den grekiska övärlden. EU ska i sin tur ta emot motsvande antal flyktingar från Syrien – från Turkiet.
Avtalet är en politisk triumf för det alltmer auktoritära Turkiet – och ytterligare ett bevis på att hot går hem.
Som för att understryka den nya styrkerelationen gick Erdogan före förhandlingslösningen till fysisk attack mot en tidning som inte strök regimen medhårs. Efter ingripandet har tidningen bytt politisk riktning. Från EU:s huvudstäder, ja, i alla fall några, hörs det vaga invändningar men mer blir det inte.
Dessutom är det synnerligen osäkert om planen verkligen ska fungera. De osäkra korten finns inte bara i EU när det gäller fördelning av flyktingar mellan olika medlemsstater, utan frågetecknen finns också när det gäller Turkiets vilja att hålla överenskommelsen. Att Erdogan kan gasa eller bromsa gör fortsatt folk till ett potent vapen.
Putins folkarmé
I diskussion kring Rysslands krigföring i Syrien är en av de bevekelsegrunder som lyfts fram just detta med folk som vapen. Senator John McCain är en av dem som menar att Ryssland vill fördjupa flyktingkrisen i syfte att skada EU och Nato.
Nato:s högsta befälhavare general Philip Breedlove har dragit samma slutsats.
Judy Demsey vid tankesmedjan Carnegie har satt frågan i relation till Angela Merkel och möjligheten att försvaga EU (Putin Uses the Refugee Crisis to weaken Merkel 8/2 2016):
”As the war in Syria continues relentlessly, Merkel is coming under siege from all sides, no thanks to Putin and no thanks to her EU counterparts. Putin’s continuing support to keep Assad in power has a direct correlation with Merkel’s weakening support at home.
The longer the war in Syria endures, the weaker it could make Merkel. This has consequences for the rest of the EU. A weakened Merkel means a weakened, more divided Europe. The bloc will be in no shape to deal with the ever-mounting security challenges it faces…”
Framgångarna för högerpopulistiska Alternative für Deutschland i delstatsvalen i Baden-Württemberg, Rheinland-Pfalz och Sachsen-Anhalt, är alltså en valvinst för Putin. Att AfD – liksom partifränder i andra medlemsländer – dessutom vill upplösa EU är en extra bonus.
Den tyska säkerhetstjänsten har för sin del varnat för att Ryssland försöker att destabilisera Tyskland med hjälp av flykting- och migrationskrisen. Man har också pekat på risken för att de 2 miljoner ryssar som finns i Tyskland ska användas i det syftet. Ett exempel är de demonstrationer utanför Merkels kansli som ägde rum efter den fabricerade våldtäktshistorien om en 13-årig rysk flicka i Berlin, som också eldades på av påståenden från utrikesminister Lavrov om att de myndigheterna tystat ned saken.
Det kan tilläggas att utan Angela Merkel är det mycket möjligt att EU:s Ukrainasanktioner mot Ryssland redan skulle vara upphävda. Så visst finns det ett ryskt intresse att försvaga Merkel.
ON and OFF
I höstas ändrade ryska myndigheter praxis för gränsövergången Storskog i Nordnorge från stängd till öppen. Flyktingar- och migranter strömmade till. Sedan hände samma sak i Finland. I båda fallen skylldes det i Oslo och Helsingfors på ekonomiska brottslingar – trots att det rör sig om FSB-kontrollerade områden. I Finland har dock perspektivet ändrats.
Försvarsminister Jussi Niinistö (Sannfinländarna) har varnat för att situationen skulle kunna bli mycket värre – från hundratusentals till en miljon som vill lämna Ryssland med destination Finland och Europa. Att saken togs på största allvar illustreras av att försvarsministern utlovade stöd från försvarsmakten om gränsbevakningen skulle behöva det.
Förhandlingar om att vidmakthålla ingångna avtal ledde först inte någon vart. Från rysk sida slog man ifrån sig – och i samband med den säkerhetspolitiska konferensen i München slog premiärminister Medvedev fast att ”vi följer bara reglerna” och varnade också för terrorism. Men Ryssland ville gärna förhandla.
Sedan uppmanade Putin FSB att skärpa kontrollen. Gränsen ”stängdes” igen (som också skett i Storskog).
Numera beskriver försvarsminister Niinistö omslaget i den ryska politiken som en del av rysk hybridkrigföring (även om han samtidigt och motsägelsefullt sagt att Finland inte är mål för det).
I en intervju i YLE 14/2 pekar Antti Paronen vid Försvarshögskolan i Helsingfors på att flykting- och migration kan utnyttjas som medel för politiska påtryckningar och militära hot. Han knyter frågan till hybridkrigföringens ”grå fas”. Som ett sätt att testa administrativ förmåga, beslutsfattande och folkliga stämningar.
Till saken hör risken för att Ryssland blir mer attraktivt som transitland om EU:s avtal med Turkiet håller tätt. Estland och Lettland förebygger för sin del stängsel mot rysk hybridkrigföring med folk som vapen. Putin spelar på hela klaviaturen.
Claes Arvidsson är författare och fri skribent samt ledamot av KKrVA.
