Att Coronapandemin kommer att få säkerhetspolitiska konsekvenser är väl redan nu klart. Det kan tyckas aningen tidigt att ta upp detta ämne redan nu när vi ännu är i mitten av pandemins utbredning. Men i en artikel för Foreign Affairs (25 mars 2020) hävdar Kurt Campbell, Asienchef på State Department under Barack Obama, och Rush Doshi att Kinas respektive USA:s hantering av pandemin kan komma att påskynda det maktskifte i det internationella systemet många ser framför sig. Genom att Kina med drastiska metoder förefaller ha fått coronan under något slags kontroll har Trumpadministrationens sena uppvaknande lett till en valhänt hantering, vars effekter många fruktar. Den kinesiska modellen kan med vad som hänt ha vunnit mycken ytterligare terräng i tredje land, vilken förstärkts genom att Kina nu med det värsta kanske bakom sig sänder drabbade länder experter och olika slags nödvändig medicinsk utrustning. Samtidigt har USA under Donald Trump och hans ”America First”-paroll abdikerat rollen som det land som tar ledningen i samordnandet av internationella insatser.
Kurt Campbells och Rush Doshis artikel drar en ganska långtgående slutsats när de säger att USA nu kan befinna sig i samma sits som Storbritannien 1956 sedan USA då tvingat detta land och Frankrike att avveckla sitt Suezäventyr. Dessa båda länder hade ju tillsammans med Israel, och som ett svar på att Nassers Egypten tidigare samma år, nationaliserat kanalen intervenerat och landsatt trupp i kanalzonen. Sedan Washington tvingat ockupanterna att dra tillbaka sina styrkor ledde detta äventyr till en tydlig omorientering av deras säkerhetspolitik. Årtalet 1956 skulle då symbolisera ett definitivt slut på stormaktsrollen. För Frankrikes del innebar detta dels en satsning på uppbyggnaden (under franskt ledarskap) av en gemensam europeisk marknad, EEC – sedermera EU – dels utvecklandet av en oberoende kärnvapenkapacitet. För Storbritanniens del medförde Suezdebaclet först en slutsats som väglett alla senare inneboende på 10 Downing Street, med undantag kanske för den starkt Europaorienterade Edward Heath (1970-1974), nämligen att under inga omständigheter, råka i krakel med USA igen. Sådana gräl inom NATO-alliansen skulle kunna äventyra hela Europas säkerhet. Men Suez innebar också samtidigt att de första stegen mot en annan mera europeisk roll inte var så långt borta. Regeringen Macmillan ansökte ju 1961, fem år efter Suez, om medlemskap i EEC. Detta skulle dock inte, på grund av ett franskt veto, bli verklighet förrän 1973.
Suezäventyret skulle alltså med Kurt Campbells och Rush Doshis argumentation innebära det slutliga inseglet på att Storbritannien och Frankrike förvandlades från stormakter till regionala sådana. Det är naturligtvis pedagogiskt lockande att bygga ett resonemang på ett sådant årtal. Men det blir knappast korrekt historia. Författarna har med sin artikel gett sig in i en då och då återkommande och lockande debatt om stormakters nedgång och fall som naturligtvis på senare år handlat om Kinas snabba ekonomiska och militära utveckling och på motsvarande sätt USA:s relativt minskande specifika vikt. Denna har naturligtvis påskyndats av Donald Trumps uppenbara motvillighet att underordna sig multilaterala arrangemang. För trettiofem år sedan handlade debatten, vilket nu många säkert har glömt bort, om att Japan i ekonomiskt hänseende kunde vara på väg att gå om USA. Och under de första femton åren efter det kalla krigets slut kretsade diskussionen kring USA:s totala dominans till följd inte minst av Rysslands dramatiska nedgång, för att nu således handla om USA och Kina. Förutsägelserna har således skiftat åtskilligt.
De återkommande och fantasieggande diskussionerna bland historiker och statsvetare om varför stormakter, oftast imperier, växer sig starka för att sedan börja tappa mark och rent av falla samman, tenderar alltså att symboliseras av vissa årtal. Den vetenskapliga diskussion som kan sägas ha börjat för länge sedan med en klassiker, Edward Gibbons stora verk om det romerska imperiets nedgång och fall från 1776 som många refererar till men få (inte heller denne kolumnist) faktiskt läst och genom århundradena följts av mängder med andra böcker. Den engelske historikern Paul Kennedy, sedan många år verksam vid Yale University, svarar för det kanske fortfarande mest omtalade inlägget i debatten under de senaste 30 åren, det magnifika översiktsverket ”The Rise and Fall of the Great Powers” (1988). Hans bok föregicks av Robert Gilpins ”War and Change in International Politics” (1981).
Paul Kennedys volym, som behandlar makroförändringar i det internationella systemet sedan 1500-talet, blev trots omfånget och ämnet något av en bestseller. Man sökte i USA efter Vietnamkriget och oljekriserna på 1970-talet en förklaring till att det gått så snett. Kennedys huvudtes är att alla stormakter förr eller senare tycks råka ut för vad han kallar ”imperial overstretch”, att man med sin expansiva utrikespolitik med tiden tar på sig både ekonomiska och militära bördor som man inte i längden kan bära. Följden blir budgetunderskott, inflation, försvagad valuta m m Till sist kan dessutom de militära företagen bli så förlustbringande att folkopinionen stegrar sig. Nedgångens väg är då beträdd.
Den ekonomiska och militära utvecklingen löper parallellt. En ekonomiskt framgångsrik stat vill oftast förr eller senare utrusta sig med ett starkt försvar. Om detta inte sker blir denna stormakts globala inflytande ändå begränsat. Detta är ju fallet med EU och Japan, fast det senare landet numera har en rätt imponerande s k självförsvarsstyrka. På motsvarande sätt kan en militär stormakt inte utsträcka sin intressesfär utan en solid ekonomisk bas. Ryssland är ju ett exempel på en stormakt där kongruensen mellan ekonomisk och militär styrka är svag – även om höga oljepriser tidvis varit en välsignelse för de styrande i Moskva.
Paul Kennedy betonar att stormakters uppgång och fall naturligtvis är en process som sällan kan bindas till vissa årtal. Det (väst)romerska rikets fall fick vi lära oss i skolan ägde rum 476 då västgoterna erövrade Rom och det östromerska rikets 1453 då turkarna erövrade Konstantinopel. Men Romarriket hade ju redan länge varit utsatt för olika allvarliga attacker mot dess integritet. Och 1453 var det inte mycket kvar av det östromerska riket som en gång liksom de västromerska varit både stort och mäktigt. Men inte ens 1918, som innebar upplösningen av två imperier, Österrike-Ungern och Det ottomanska riket, kom så plötsligt som man kan tro. Det fyrahundra år gamla Turkiet hade ju länge, under nästan hela 1800-talet, kallats för Europas sjuke man och successivt reducerats i omfång och närmat sig bankrutten. Österrike-Ungern var sedan länge en fragil stormakt där de centrifugala krafterna hölls tillbaka av den gamle kejsarens legitimitet och regimens relativa tolerans – som dock inte höll för världskrigets slitningar.
På samma sätt pågick ju Storbritanniens nedgång under mycken lång tid från imperiets zenit kring 1870, innan Tysklands och USA:s uppgång tagit riktig fart. Men det skulle dröja minst ett halvsekel innan nedgången tydligt märktes. De engelske historikern Corelli Barnett beskriver i ”The Collapse of British Power” (1972) inte minst den mentalitetsförändring som skedde under 1920- och 1930-talen efter den dyrbara segern i första världskriget och som innebar ett slags mental ”retrenchment” och en ganska utbredd, kristet inspirerad kvasipacifism. Winston Churchill, som i hela sitt liv var en sann imperialist – som ättling till den store Marlborough föll detta sig naturligt – ville aldrig riktigt kännas vid nedgången. Hans hela ledarskap under andra världskriget vittnar om att han uppfattade sitt eget land som en världsmakt och att världen även efter kriget skulle styras av ”The Big Three”. Men i den krigstida brevväxling mellan Churchill, Roosevelt och Stalin som publicerades häromåret (”The Kremlin Letters”, 2018) kan man notera att den brittiske premiärministern ändå, kanske mest undermedvetet, insåg att USA och Sovjet vuxit ifrån Storbritannien. Det är han som tar initiativet till toppmöten där hans personliga närvaro och energi i någon mån kunde kompensera de två andra allierades ökade relativa styrka. Det är ganska uppenbart att Roosevelt och Stalin blev alltmera medvetna om sakernas tillstånd. Den senare hade större respekt för den amerikanske presidenten än för den brittiske regeringschefen. Hur obalanserad maktställningen mellan de tre staterna egentligen hade blivit blev uppenbart inte minst 1946 då den beryktade nationalekonomen John Maynard Keynes måste söka hjälp i Washington för att rädda det av skulder och kriget kvaddade pundet och den mycket svaga valutareserven.
Hur har då historiskt stormakter på nedgång hanterat förändringen? Och hur har de uppåtstigande rivalerna i sin tur agerat visavis den försvagade parten? Om detta kan man läsa i en elegant studie av Joshua Shifrinson, ”Falling Titans, Rising Rivals” (2018). Grundfrågan i boken, som koncentrerar sig på främst Storbritanniens succesiva nedgång, men också mera översiktligt berör andra historiska fall, är om de uppåtgående rivalerna agerar med rovdjursinstinkt för att kapa åt sig fördelar på den försvagade stormaktens bekostnad eller om man försöker stötta upp sin svagare allierade. USA, som hade alla både militära och ekonomiska kort på hand, agerade ibland ganska brutalt mot Storbritannien under de första åren efter kriget. Men allteftersom motsättningarna med Sovjet skärptes insåg man ändå att även labourregeringen i London kunde bli en värdefull allierad. Och Clement Attlee skulle ju också visa sig bli allt annat än en representant för labourpartiets pacifistiska ådra, utan en lojal allierad.
På motsvarande sätt hyste Stalin, trots sin uppenbara aversion mot västliga socialdemokrater, inledningsvis åren efter kriget vissa förhoppningar om att Storbritannien skulle kunna bli ett möjligt europeiskt kort i rivaliteten med USA. Därför behandlade han ett slag de brittiska socialdemokraterna nästan med silkesvantar.
Om vi återvänder till Kurt Campbells och Rush Doshis fråga om coronapandemin kan innebära USA:s 1956, kan man ju konstatera att det är oomtvistligt att Kinas internationella position under inte minst de senaste tio åren kraftigt förstärkts både ekonomiskt och militärt. Alla de indikatorer som Paul Kennedy använder i sin bok för att illustrera förhållandet mellan olika stormakter, ekonomisk tillväxt, militärutgifter, stålproduktion m m, visar tydligt att Kina är på stark uppgång. Somliga debattörer i USA påpekar emellertid med rätta att USA trots allt fortfarande är det internationella samfundets ledande aktör med överlägsna militära och ekonomiska resurser och därtill ett stort mått av mjuk makt. Men hur hanterar en nedåtgående men ändå stark stormakt som USA denna situation? Det s a s normala förfarandet är att använda den förändrade situationen som en mobiliseringsfaktor, för att få politiskt stöd för ökade militärutgifter. Det gör Donald Trump konsekvent. Men han använder sig inte av en annan kompensationsmekanism, nämligen att satsa på sina allierade som ju i en sådan situation kan bli än viktigare. Visserligen kan de som Jakub Grygiel och Wess Mitchell – ett slag Europachef i State Department under Trumpadministrationen – i ”The Unquiet Frontier” (2016) riskera att dra in den större staten i kriser och fientligheter (”entrapment”). Men det politiska och militära värdet av väl placerade allierade kan inte övervärderas. Stormakten kan inte vara närvarande överallt. Det insåg även Tyskland 1914 när man bestämde sig för att bistå det mycket svagare Österrike-Ungern, liksom England och Ryssland vid samma tid stöttade Frankrike.
Men detta tycker inte Donald Trump som ser allierade mest som en ekonomisk och säkerhetsmässig börda, något som begränsar supermaktens rörelsefrihet i onödan. Han har ju i åratal innan han gav sig in i politiken i helsidesannonser i ledande tidningar och intervjuer kritiserat USA:s allierade som han anser mest ha skinnat supermakten. Som president har han följdriktigt ofta publikt uttalat kritik mot NATO-medlemmarna, ja enligt ibland förekommande uppgifter ifrågasatt nyttan av NATO-alliansen.
I en uppmärksammad bok häromåret, ”Destined for War” (2017) visade veteranen Graham Allison hur historiska maktskiften som Campbell och Doshi skriver om sällan kunnat ske utan krig. Sovjetunionens upplösning gick i det stora hela fredligt till. Men både Allison och andra analytiker som t ex Christopher Layne, som liknat förhållandet mellan USA och Kina vid det mellan Storbritannien och Tyskland decenniet före första världskriget, oroas av risken för direkta fientligheter mellan de två supermakterna. De pekar på konfliktytor i Sydkinesiska sjön och kring Taiwan där en incident kan innebära en klar risk för upptrappning.
Till slut har man nog ändå skäl att tro att Kina hyser respekt för USA, vars relativa maktposition inte är densamma som 1945 eller 1990, men som likafullt har mycket starka militära och ekonomiska kort på hand. Kina kommer sannolikt att provocera eller testa USA på olika sätt, ibland i form av reaktioner på amerikanska åtgärder, men hålla sig på behörigt avstånd från risker för öppna fientligheter. Kostnaderna för dylika provokationer kan, som Grygiel och Mitchell skriver, vara små men vinsten god om den mer eller mindre perifera allierade inte får det stöd hos sin beskyddare man hoppats på. Så kan uppåtgående stormakten ändå visa tredje land vad man kan åstadkomma utan att tillgripa öppet våld. På så vis kan maktförskjutningen också ske i små steg. Med den attityd till USA:s allierade som Trump har ökar sannolikt Kinas svängrum för dylika operationer.
