Vad är makt, varför har vi européer så svårt att diskutera och hantera makt? Vika slutsatser kan man dra och vilka konsekvenser leder det till?
Succesivt har vi i väst fått allt svårare att diskutera och hantera makt, detta trots att makt har ett tidlöst inflytande på oss och att maktbasen för väst succesivt eroderar i takt med bl a världsekonomins förändringar och utvecklingen av nya maktcentra. Dessa nya centra synes ha ett mycket mindre problematiskt förhållande till makt-begreppet, vilket också påverkar den geo-politiska balansen i världen.
Denna obalans kring begreppet makt behöver väst komma till rätta med för att kunna navigera i den nya, multipolära värld som håller på att utvecklas. Begreppet bör renodlas och avledande begrepp, som ”mjuk makt, soft-power” o s v måste skiljas bort från det centrala i begreppet makt, så att detta blir tydligt och därmed mer hanterbart.
Om makt
Makt innebär möjligheten och förmågan att förändra andras beteenden med tvång. Det innebär att makt i första hand baseras på våldsutövning i olika former. Även i länder där lagen styr så vilar lagen ytterst på statens förmåga att med våld, eller hot om våld, upprätthålla lagen.
Mellan stater är det på motsvarande sätt mellanstatlig politik, politikens kommunikation genom ex vis diplomati, men till slut. – politikens fortsättning med andra medel, (von Clausewitz). Således krig eller hot om krig, för att påtvinga andra sin vilja.
Avledande begrepp som ”mjuk makt” handlar om förmåga till påverkan, i och för sig viktigt och en dito förutsättning för exempelvis ekonomisk framgång och ideellt inflytande. Samma gäller begreppen feministisk- eller humanitär (stor)makt. Viktiga begrepp och ambitioner, visst, men det handlar inte om makt.
För att kunna utöva och projicera, makt måste det finnas en makt-bas som innehåller en kritisk massa relativt omgivningen, samt vilja och förmåga att använda den. I slutändan handlar det inte minst om militär makt, egen och tillsammans med allierade/ partners.
Idag kan ingen part ha en egentlig maktbas utan kärnvapen, men det räcker inte. Storbritannien och Frankrike har starkt begränsade maktbaser då de saknar tillräckliga konventionella stöd- och uppföljningsfunktioner, som ”kängor på marken”. Indien och Iran, har förutsättning att skaffa sig maktbaser och har ambitionen att bli stormakter, men är inte där ännu. Trots Indiens kärnvapen och en stora försvarsmakt, saknar landet förmåga till bred geografisk projicering av sin ”makt”. Idag har endast USA, Kina och Ryssland reella maktbaser med global förmåga, detta trots Rysslands begränsade ekonomi, vilken är på Italiens nivå.
Men ekonomi betyder inte så mycket i detta sammanhang. Ekonomisk styrka och inflytande, innebär inte makt, Tyskland som är en av världens starkaste ekonomier har ingen reell maktbas. Tyskland har rikedom, teknik och visst kulturellt inflytande, men är säkerhetspolitiskt starkt beroende av Nato/ USA samt av Ryssland, för sin energiförsörjning.
Västs dilemma
I skyddet av, ”Pax Americana”, de år då USA haft makthegemoni, den ”eviga fredans” år från 1992 till uppvaknandet, först 2008 i samband med kriget i Georgien och slutligen 2014 med annekteringen av Krim. Under dessa cirka 15 år har väst låtit sig förledas att tro att ”mjuk makt” verkligen är makt. Det stora problemet är att genomslaget politiskt varit så stort att vi inrättat oss, inte minst militärt efter denna missuppfattning.
Nu när vi vaknat ur slummern har vi svårt att ta till oss att de nya maktspelarna, ett vitalt och starkt Kina och ett återupprustat Ryssland, ser på makt på ett annat och mer traditionellt sätt än vi.
Vi skyggar för själva begreppet makt. Länder som Kina och Ryssland använder sin makt hänsynslöst i en pågående flerdimensionell konflikt. ”Fred är krig”, är den tolkning som kan göras av den ryska strategin som innehåller allt från propaganda, spioneri, nättroll och hot om användandet av militär makt. Även Kina är totalt maktfullkomligt med allt från hotfulla uttalanden från ambassadörer till kidnapping av andra länders medborgare i tredje land.
Vi vill inte bortse från USA som nu riktar fokus allt mer mot Asien. Dock behöver vi i Europa ta ansvar för oss själva och vår säkerhet, inte minst i förhållande till ett maktorienterat och expanderande Ryssland.
För att kunna göra det är en grundförutsättning att vi accepterar begreppet makt i sin reella betydelse. Själva idén att vi med exempelvis diplomati skall kunna påverka och vända expansionistiska autokrater är felaktig och farlig om vi inte kan backa upp diplomatin med reell makt. Alternativet kan vara den tyska modellen, som de tycks nyttja mot Ryssland. Använda ekonomin att köpa oss fria, en modell som inte fungerar i längden för en aktör som vill vara fri. Vi ser redan vilka krav till anpassning och accept som Kina ställer på oss.
Kan Europa formera en reell maktbas?
Ja, rent kapacitetsmässigt kan vi, men mentalt och politiskt är det sannolikt helt omöjligt och skulle vi vilja ta riskerna som kan identifieras med detta. Ett starkt Europa/EU-försvar med global förmåga, nukleärt och med stor konventionell kapacitet, vill någon ha det, med eller utan Storbritannien? En reell världsmakt i nivå med USA och Kina, är högst osannolikt, närmast uteslutet. Den franska ambitionen om ett starkt EU-försvar är en återvändsgränd, inte minst p g a eksisterande mentalitet hos de europeiska väljarna och därmed hos politikerna.
Det som återstår och som är ”mentalt” gångbart är ett rustat Nato, där även Tyskland tar ekonomiskt och militärt ansvar. Det förutsätter att vi i Europa ser på makt med öppna ögon och accepterar att autokraternas syn gäller så länge de har reell makt. Att vi är realister och inte fragmenterar Nato med lokala initiativ.
”Makt sitter i spjutstångs ände”, som våra förfäder sa. Detta gäller fortfarande, något vi behöver inse.
