Allt förändras, eller åtminstone nästan allt. I oktober 2021 skrev jag en essä med ovanstående rubrik i KKrVA:s blogg. Nu lever vi i en helt ny värld med förutsättningar som vi måste förhålla oss till, mentalt, politiskt och praktiskt.
Den renodlade ”makt” jag skrev om; ”möjlighet och förmåga att förändra andras beteenden med tvång”, i första hand genom våldsutövning används nu hänsynslöst av Putin och Ryssland i det fortsatta kriget mot Ukraina.
Politikens fortsättning med andra medel, som Carl von Clausewitz uttryckte det, har blivit konkret verklighet, till västerlandets förvåning. När Krim och östra Ukraina anfölls 2014 togs det, märkligt nog, inte riktigt på allvar. Nu däremot är kriget uppenbart för envar västlig politiker.
Min tes, hösten 2021, var att vi i Väst har svårt att ta till oss begreppet ”makts” fulla innebörd och därmed använda det analytiskt och rent praktiskt, inte minst för att förstå potentiella motståndare. Det vill säga de reala geopolitiska förutsättningarna för vårt försvar och de höga krav den insikten ställer.
Har vi nu dragit lärdom av två års krig och tagit till oss verkligheten samt börjat agera?
Vissa steg har tagits. Ukraina har fått stöd, inte hundraprocentigt men ändå ganska starkt. Vad gäller mer defensiva vapen som pansar- och luftvärn kom ett starkt stöd igång relativt omedelbart medan det tog längre tid för artilleri och fjärrstridsmedel. Flera länder är fortfarande försiktiga med långräckviddiga vapen. exempelvis missilsystemet Taurus. Stridsflyg har ännu inte levererats.
Västländernas upprustning har inletts, dock lite trevande i de flesta länder, Finland, Baltikum och Polen undantaget. Här i Sverige blev 2026 helt plötsligt 2028 när Finansdepartementet fick tag i planerna.
I de stora europeiska försvarsmakterna råder osäkerhet. I Storbritannien diskuteras försvarets inriktning, global närvaro kontra försvar i Europa, stridsvagnens vara eller inte vara, om Royal Marines skall finnas kvar, samt inte minst volymerna. En amerikansk general bedömde nyligen den brittiska armén som anorektisk. I Tyskland togs ett kvantumsteg med löfte om hundra miljarder Euro till försvaret, hittills utan annat än marginell effektuering. Frankrike sitter relativt nöjda i skydd av vedergällningsskölden och gör en moderat satsning även om president Macrons tal om Europas försvar pekar i positiv riktning.
Har Europa, med vacklande stöd från USA det är ju valår, kraft och förmåga att självt formera en reell och nödvändig maktbas, genom ett trovärdigt och robust försvar?
Kapacitetsmässigt och ekonomiskt har vi det, men mental och politisk brist på insikt, allvar eller vilja tycks fortfarande hindra oss,
Detta trots att det nu är det allvar. Ingen bör frestats att tro att Ryssland kommer att nöja sig med Ukraina om vi låter Putin vinna. Vi har två till fem år på oss att rusta enligt tyska och baltiska bedömare. Trots det blir våra diskussioner oftast semantiska, inte konkret om beredskapsreserver och nya korvetter.
Mentalt har tydligen inte kriget lärt oss särskilt mycket om makt, maktens förutsättningar eller maktutövning. Att vända Putin med diplomati, utan substantiella bakomliggande maktmedel, är utsiktslöst.
Vi i Väst behöver förstå att makt också är en inställning, krig är en kamp mellan viljor, som von Clausewitz skrev, vi måste visa viljestyrka och skaffa de nödvändiga militära maktmedlen för vårt försvar eller för att i allra bästa fall kunna vinna med diplomati, med hårda maktmedel som uppbackning för denna.