War is a terrifying gamble conducted within a thick, horrifying and paralysing fog of uncertainties.
Bleddyn E. Bowen, War in Space[1]
War is no mere mathematicl calculation, but an activity carried out in dark, or at best, in a feeble twilight… seeking exakt analytical solutions does not fit the nonlinear reality of the problems posed by war.
Clausewitz, citerad i Bleddyn E. Bowen, War in Space[2]
Det växande stödet
Den 23 april, efter månader av velande och debatt, röstade äntligen den amerikanska kongressen och därefter senaten igenom en variant av det stödpaket som President Biden förordat och senaten tidigare röstat igenom.
Paketet, värt $60,8 miljarder inkluderar över $23 miljarder bara för att ersätta amerikansk materiel som donerats till Ukraina.
Precis innan senaten röstade igenom paketet kunde majoritetsledaren Chuck Schumer summera det hela med ”äntligen, äntligen, äntligen… i natt, må Vladimir Putin ångra dagen han ifrågasatte amerikansk beslutsamhet”.[3]
Det amerikanska stödpaketet är minst sagt välbehövligt. När Biden signerade propositionen för stödpaketet påpekade han att ”nu måste vi handla snabbt, vilket vi gör… jag kommer tillse att leveranserna startar omedelbart”.[4] Bara dagar senare hade vissa leveranser nått Ukraina, inklusive luftvärns- och pansarvärnsrobotar och 155 mm granater. Även robotar från Spanien för Patriotsystemet hade levererats.[5] Dessa leveranser täcker en del av Ukrainas omedelbara behov, vilket enligt västerländska tjänstemän består i huvudsak av artilleri-, luftvärns-, och andra typer av ammunition.
En viktig detalj i det stödpaket som röstades igenom var kravet på att skicka Army Tactical Missile System (ATACMS) till Ukraina.[6] Dessa ballistiska robotar kan användas i båda MLRS eller HIMARS, och vissa typer har en räckvidd upp till 300 kilometer. Tidigare har endast ett begränsat antal skickats, men Biden-administrationen verkar äntligen ha överkommit sina farhågor om att användningen skulle representera en otillbörlig eskalation. Den 24 maj kunde amerikanska försvarsdepartementet bekräfta ett nytt stödpaket till Ukraina värt $275 miljoner, paketet inkluderar bland annat en ospecificerad ammunitionstyp till HIMARS.[7]
Enligt New York Times anser vissa amerikanska analytiker att det kommer att dröja till sommaren, kanske ända till slutet av året, innan Ukraina har stabiliserat fronten med hjälp av de nya vapenleveranserna.[8] Vissa av de system och i synnerhet den ammunition som levereras till Ukraina kommer att användas direkt vid fronten. Andra mer komplexa system, tar tid. Ukrainas försvarsdepartement kunde dock i slutet av maj även bekräfta att Tyskland levererat ytterligare ett IRIS-T luftvärnssystem till Ukraina.[9]
Ytterligare ukrainska soldater utbildas för närvarande i Tyskland på ett nytt donerat tyskt Patriotsystem. Utbildningen har förkortats från den normala utbildningstiden på sex till nio månader, till sex veckor. Men, likt F-16, tros det inte vara på plats förrän i sommar.[10]
Den 23 april, samma dag som det amerikanska stödpaketet röstades igenom, berättade den brittiska premiärministern Rishi Sunak att man från brittisk håll avsåg att leverera det största stödpaketet till Ukraina hittills, värt £500 miljoner. Stödpaketet innehöll bland annat 1600 olika typer av luftvärnsrobotar. Paketet innehåller bland annat ett ospecificerat antal Storm Shadows, den brittisk-franska kryssningsroboten med över 55 mils räckvidd.[11]
Tio dagar senare i Kyiv, lovade den brittiske utrikesministern David Cameron att Storbritannien skulle stödja Ukraina med £3 miljarder om året ”så lång tid det tar.” Han tillade att Storbritannien inte hade några synpunkter på om Ukraina skulle använda vapen och system som donerats för att slå mot mål i Ryssland.[12]
Den 21 maj berättade Tjeckiens utrikesminister på X (tidigare Twitter) att EU nått en överenskommelse som innebär att avkastningen på frusna ryska tillgångar inom EU kommer att gå till Ukraina. Av den totala summan, €3 miljarder bara i år, kommer nittio procent att gå till den ukrainska militären.[13] Tobias Bilström kommenterade det med att konstatera att beslutet ” är ett viktigt steg framåt i att kompensera Ukraina för den omfattande förstörelse som Ryssland orsakat genom sin aggression… Regeringen är positiv till ytterligare och mer långtgående åtgärder avseende Rysslands immobiliserade tillgångar så länge de är förenliga med EU-rätten och folkrätten.”[14]
Redan nästa dag, den 22 maj, kom från svensk sida ett löfte om 25 miljarder kronor per år för 2024 – 2026 till Ukraina. Sverige kommer att ” stödja Ukrainas kamp så länge som det krävs”. Samtidigt är regeringen och Sverigedemokraterna överens om att stödet till Ukraina ” genomförs så att uppbyggnaden av svensk försvarsförmåga inte urholkas eller att andra nödvändiga reformer trängs ut.”[15]
De senaste två månaderna har således USA, EU, Storbritannien och Sverige tillsett att Ukraina har långsiktig finansiering och garanterade vapenleveranser. Samtidigt har ukrainska källor uppgett för Reuters att de första leveranserna av F-16 bör ske under juni och juli. Danmark, Nederländerna, Norge och Belgien är de länder som uppgett att de kommer att skicka F-16 till Ukraina[16] och den 10 maj kunde Nato visa upp hur ukrainska piloter tränade vid Skrydstrup flygbas i Danmark.
Detta halvår har följaktligen inneburit något av ett uppvaknande för väst. Detta är av yttersta vikt inte bara för Ukraina, utan för hela den internationella ordningen, europeisk säkerhet och amerikansk trovärdighet.
Samtidigt är läget för Ukraina prekärt, och i synnerhet amerikanska begränsningar hämmar den ukrainska förmågan att framgångsrikt tvinga tillbaka de ryska styrkor som illegalt ockuperar delar av Ukraina.
Begränsningar och vädjan
Trots att USA nu godkänt det efterlängtade stödpaketet och påbörjat vapen- och ammunitionsleveranser, hämmar amerikanska krav ukrainska framgångar.
Märkligt nog får inte Ukraina använda amerikanska vapen mot mål som befinner sig inom ryskt territorium. Med andra ord kan Ryssland kraftsamla sina styrkor på ”rätt sida” ryska gränsen, och Ukraina får inte slå mot dessa mål med exempelvis HIMARS.
Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj vädjade nyligen i en djuplodande intervju med New York Times att ukrainska styrkor ska få slå mot mål i Ryssland. Att inte kunna slå mot ryska mål, ger enligt Zelenskyj Ryssland, ”ett enormt övertag”.[17] Att kalla det för en underdrift är nästintill parodiskt.
Zelenskyj beskrivs tala med en blandning av ”frustration och förvirring” över västs tvekan över att ta fler steg för att tillse att Ukraina kan segra. Ett förslag från Presidenten är att Nato ska kunna skjuta ner robotar som befinner sig över ukrainskt territorium. Enligt Zelenskyj skulle det röra sig om en rent defensiv åtgärd och inte innebära att Nato kom i direkt kontakt med ryska styrkor – ”Skjut ner vad som är i luften över Ukraina, och ge oss vapnen för att använda mot ryssarna vid gränsen.”[18]
Zelenskyj gör i intervjun en relevant jämförelse mellan Israel och Ukraina. I fallet med Israel hjälpte USA och Storbritannien till med att skjuta ner ett stort antal drönare och robotar som var på väg mot landet från Iran. Svaret från USA har varit att det rör sig om ”olika konflikter, olika luftrum, och olika hotbilder.”[19]
Även om det i sak är korrekt, så får den amerikanska administrationens attityd anses vara väldigt försiktig. Rädslan för eskalering har från den ryska invasionens första dag lett till att vapen, ammunition och annan materiel levererats senare än vad som hade varit nödvändig. Tidigt i konflikten signalerade Putin att Ryssland var en kärnvapenmakt och kunde höja beredskapen på sina strategiska robotstridskrafter.[20] I oktober 2022 varnade President Biden för ”risken för Armageddon.”[21] Enligt Heather Williams vid Center for Strategic & International Studies (CSIS) är Ryssland beroende av sina kärnvapen för att ”manipulera risk genom kriget i Ukraina. Kremls kärnvapenhot och retorik är sammanlänkade med utvecklingen på slagfältet och torde vara avsedda att avskräcka västlig intervention och stöd för Ukraina.”[22]
Den amerikanska administrationens begränsningar för Ukraina har nu fått den amerikanska kongressen att reagera. Talmannen Mike Johnson, på frågan om Ukraina skulle få slå mot mål inne i Ryssland, svarade att ”jag anser att vi måste tillåta Ukraina att fortsätta kriget på det sätt de själva anser vara bäst. De måste kunna slå tillbaka och jag anser att vårt försök att detaljstyra inte är bra policy från vår sida.”[23]
Ordföranden för kongressens utrikesutskott, republikanen Michael McCaul, kommenterade under ett möte den 22 maj med den amerikanske utrikesministern Antony Blinken att ”kongressen har inte ålagt användningen av dessa vapen med några restriktioner. Det är Jake Sullivan och din administration som har lagt restriktioner på dessa vapen. jag pratar med dem [Ukraina]… de kan inte segra med dessa restriktioner som… du har ålagt dem.”[24]
McCaul tweetade själv två dagar senare att ”Biden-administrationen har tillåtit rädsla att diktera sin nationella säkerhetspolitik. Att begränsa Ukrainas förmåga att använda vapen som kongressen har godkänt gör det svårare för dem att besegra Ryssland.”[25]
Beslutet att begränsa hur Ukraina kan använda exempelvis HIMARS och ATACMS har tydliga, hjärtskärande konsekvenser. Den 25 maj bombade Ryssland ett större järnaffär och et civilt bostadsområde i centrala Kharkiv. Kharkiv är endast 30 kilometer från fronten och har nu varit ett mål för rysk bombning i flera veckor.[26] Det tragiska, det absurda, är att de ryska flygplan som attackerade Kharkiv sägs vara baserade 180 km från fronten.[27] Det är 50 km närmare än den militära flygbasen Belbeck i Sevastopol på Krim som Ukraina framgångsrikt attackerade i mitten av maj.[28]
Policyn av att inte attackera mål i Ryssland ter sig nu så galen att till och med den amerikanske utrikesministern Antony Blinken ska ha börjat pressa President Biden att ändra beslutet. Att Ryssland började bomba Kharkiv ska ha varit en av huvudanledningarna till att Blinken nu har ändrat uppfattning.[29]
Vad Ukraina behöver nu
I en artikel i New Lines Magazine beskriver Michael Weiss och James Rushton restriktionerna som ”omoderna, ologiska, och motsägelsefulla.”[30]
Om amerikanska system inte får användas i Ryssland, hur kommer det sig att Ukraina kan använda dem för att slå mot mål på Krim, som har ansetts av Ryssland att vara en del av landet i snart ett decennium?
I början av den fullskaliga invasionen var amerikanska tjänstemän tveksamma till att tillåta ens det. Men under 2023 så gick man över även den tröskeln.[31] Nyligen attackerades Belbek flygbas på Krim med långräckviddiga robotar, och tack vare attacker mot baser på Krim och i Svarta havet har Ukraina sänkt eller neutraliserat en tredjedel av den ryska svartahavsflottan sedan februari 2022. Weiss och Rushton kan med rätta påpeka att vad som tidigare bland politiker i väst ansågs kunna leda till en direkt konfrontation mellan Ryssland och Nato, leder idag till ett antal memes på X (tidigare twitter).[32]
Vidare har ukrainska luftförsvarsoperatoner redan slagit mot mål inom Rysslands internationellt erkända gränser. Luftvärnssystem kring Belgorod har slagits ut, och ryskt flyg har skjutits ner inom gränsen då ukrainskt luftvärn lyckats ligga i bakhåll på platser som Ryssland inte förväntat sig.
Varför det skulle vara mer provokativt att skjuta mot exempelvis flygbaser eller ryskt artilleri än mot ryskt flyg inom ryskt territorium, kan vi bara spekulera i. Men som Weiss och Rushton påpekar, så ter det sig motsägelsefullt.
Det vi kan hoppas på är att likt leveranser av ATACMS, HIMARS och F-16, så kommer den amerikanska administrationen till slut att ändra sig.
Natos generalsekreterare har sagt att ”tiden har kommit för allierade att överväga om tiden har kommit för att ta bort vissa av restriktionerna som är ålagda vissa vapensystem som har donerat till Ukraina…”[33]
Här har den svenska regeringen, likt den brittiska, varit föredömen. Pål Jonson, i ett skriftligt svar till Alex Voronov vid Hallandsposten, skrev i slutet av maj att ” Ukraina är utsatt för ett oprovocerat och olagligt anfallskrig av Ryssland. Ukraina har enligt folkrätten rätt att försvara sig genom stridshandlingar som riktar sig mot motståndarens territorium så länge stridshandlingarna följer krigets lagar. Sverige står bakom folkrätten och Ukrainas rätt att försvara sig.”[34]
Fler konkreta åtgärder som skulle stödja Ukraina långsiktigt är att den amerikanska administrationen använder sig av REPO Act, som röstades igenom samtidigt som stödpaketet på $60,8 miljarder. REPO Act auktoriserar President Biden att konfiskera de frusna ryska tillgångarna i väst, till ett sammanlagt värde på ungefär $300 miljarder.[35]
Ytterligare stöd till Ukraina har kommit i form av att Polens utrikesdepartement i slutet av maj sa att landet nu överväger att börja skjuta ner ryska robotar över Ukraina. Det skulle inte handla om att flytta in polska styrkor in i Ukraina, men det skulle kunna frigöra vissa ukrainska plattformar att gruppera längre mot fronten.[36]
Samtidigt vill EU påbörja formella förhandlingar om ukrainskt EU-medlemskap i juni enligt källor till Politico. Påbörjan av formella förhandlingar, som kan ta flera år, skulle dock ge Ukraina en tydlig väg in i EU – en process som kan sägas ha börjat redan vid Maidan under våren 2014.[37]
Hittills har stödet till Ukraina varit för lite, för kortsiktigt och utan någon djupare strategi. Flera faktorer kan vara på väg att ändra detta – som det amerikanska stödpaketet, tillgången till Storm Shadows och ATACMS, Storbritanniens och Sveriges stöd och det fördjupade samarbetet med EU. Men väst måste våga.
I en nyligen publicerad artikeln i Foreign Affairs beskriver Andriy Zagorodnyuk och Eliot Cohen vad väst måste göra för att tillse att Ukraina och väst går segrande ur kriget. Även om hela artikeln är värd att citera i sin helhet så summerar den väl vad som behöver göras:
”Väst måste uttryckligen ange att målet är en avgörande ukrainsk seger och rysk förlust, och måste åta sig att förse Kyiv med militärt stöd och stödja landets spirande försvarsindustri. Samtidigt måste ukrainska styrkor framrycka till dess att de kan driva ut ryska styrkor från all ockuperad mark, inklusive Krim… Att hota Rysslands kontroll över Krim – och åsamka allvarlig skada på dess ekonomi och samhälle – kommer, naturligtvis, vara svårt. Men det är en mer realistisk strategi än det föreslagna alternativet: en förhandlad överenskommelse medan Putin fortfarande är President. Putin har aldrig lovat att respektera ukrainsk suveränitet – och kommer aldrig göra det… Ukraina och väst måste segra eller möta förödande konsekvenser.”[38]
Ukraina kämpar för sin demokrati, sin självständighet och sin frihet. Deras kamp är vår kamp. Om vi vågar.