av Johan Tunberger

Mats Bergquist avråder i en augustikrönika på denna plats från ett svenskt medlemskap i Nato (”Nato-debattens försummade dimension”). Han bygger sitt resonemang på geopolitiska argument.

I kort sammanfattning säger han att Ryssland ligger där det ligger och utgör ett bestående hot – med Putin eller ej. Även Sverige ligger där det ligger i skuggan av Ryssland, men kan i sista hand hoppas på västlig hjälp om det latenta ryska hotet skulle materialisera sig.

Bergquist menar att så har det förhållit sig alltsedan freden i Nystad 1721. Sedan Bernadotte slog in på 1812 års politik har Sveriges säkerhetspolitik byggt på alliansfrihet och militär avskräckningsförmåga.

Resonemanget speglar en statisk syn på geopolitiken. ”Vårt geopolitiska läge har i grova drag varit detsamma alltsedan det stora nordiska kriget 1699-1721”, skriver  Bergquist.  Jag vill, som jag utvecklade i en krönika på denna plats i april (”Geopolitiken talar för Nato”), hävda att den geopolitiska situationen i Nordvästeuropa är stadd i signifikant förändring. Främst har tidsfaktorn förändrats; omvälvande utvecklingar kan ske allt snabbare.

Låt mig peka på några faktorer bakom denna förändring.

  • Rysslands beroende av inkomster från export av olja och gas är vitalt. En stor del av denna export går via Östersjön.
  • De baltiska staternas suveränitet är av både ideella och krassa skäl ett starkt svenskt intresse. Dessa stater står under ett latent men påtagligt ryskt hot. De kan knappast effektivt undsättas av Nato utan tillgång till svenskt territorium. Skulle (delar av) svenskt territorium vara besatt av Ryssland vore Natos undsättning närmast utsiktslös.
  • Den militära utvecklingen innebär att starka styrkor snabbt kan koncentreras och komma till verkan; den som har initiativet får avgörande fördelar och rådrummet för den hotade krymper drastiskt. Den omfattande ryska upprustningen innebär att landet kan inleda omfattande militära operationer med mycket kort varsel.
  • Moderna fjärrstridsmedel som ballistiska eller kryssningsrobotar innebär ett dödligt hot mot den som i likhet med Sverige inga har.
  • Det svenska försvarets urbota tillstånd, vars utarmning några i och för sig synnerligen välkomna miljarder bara kan bromsa men inte hejda.

Bergquist skriver att det är/borde vara ett svenskt (men även västligt och ryskt) intresse att svenskt territorium hålls utanför operativa planeringskalkyler i andra huvudstäder. Mot den bakgrund jag skisserat torde detta vara en fåfäng förhoppning.  Att svensk ensidigt proklamerad alliansfrihet, om än med djupa rötter, skulle spela någon avgörande roll därvidlag är mycket litet troligt, särskilt som Sveriges alltmer omfattande och intima samarbete med Nato gör att omvärlden, inklusive Ryssland, betraktar landet som de facto medlem. Att Sverige på nostalgiska grunder avstår från att söka återförsäkring i Nato´s artikel 5 ändrar näppeligen på detta förhållande.

Om den geopolitiska situationen frestas man med Galilei utbrista ”Likväl rör hon sig”.

 
Författaren är överingenjör och ledamot av KKrVA.