Julen är en tid för återhämtning och samvaro med de närmsta. Det är också en tid för reflektion. Ett utmärkt sätt att göra både och är att sätta sig till rätta i soffan med popcorn och en film. Inte bara för underhållning utan även för de djupare budskapen. Vi har tidigare gått igenom den klassiska julfilmen Die Hard. I år går vi vidare till en nästan lika episk julberättelse: Dödligt vapen. Berättelsen om poliserna Riggs och Murtaugh som kämpar mot både sina dåliga samveten, krigsminnen och en samvetslös drogkartell i juletid.

Den stridsparskamrat vi inte visste att vi behövde

Filmen är ikonisk i sin genre ’Buddy Action’. Berättelsen fokuserar på relationen mellan två individer med ofta kontrasterande personligheter. Denna kontrast gör att de ofta missförstår varandra men det är också vad som gör att de kompletterar varandra och att deras relation utvecklas bortom att bara vara professionell till djup vänskap.

Vid en första anblick framstår de dubbla protagonisterna som väldigt olika; familjefadern Murtaugh mot det ensamma psykfallet Riggs. Men Murtaughs familjeidyll har gott om sprickor (en fru som inte kan laga mat, en dotter som röker marijuana, en båt som inte fungerar) och han bor i ett hus vars symboliska renovering aldrig blir klar Den spruckna idyllen skvallrar om svårigheterna att hålla ihop en spretig och kravfylld tillvaro med många förväntningar som ska infrias. Riggs framställs först som en individualist men uppvisar störst social saknad och är den som tvekar minst att utsätta sig själv för fara i strävan att rädda andra. Styrkan hos sådana par är ofta att de delar tillräckliga likheter i ett gemensamt syfte, men samtidigt har de sådana olikheter att det föder ett ömsesidigt beroende där de kompletterar varandra på ett sätt som ingen annan i deras omgivning hade kunnat göra. De blir båda den stridsparskamrat den andre inte visste att de behövde.

Den största likheten mellan våra hjältar är (utöver att de båda är poliser) att de båda tjänstgjort i Vietnamkriget. Murtaugh deltog i de första större striderna 1965. Av det gamla fotot som skymtar förbi i en scen kan ses att han tjänstgjorde som löjtnant i den 173:e luftburna brigaden. Förbandet var helt riktigt den första större reguljära förbandsenheten som sattes in i strid i Vietnam just det året. Riggs har i sin tur tjänstgjort i specialförbanden och varit en del av det mer hemlighetsfulla Phoenix-projektet under 1969. Det var ett kontroversiellt paramilitärt program som drevs av underrättelsetjänsten CIA och inriktade sig på att eliminera Viet Congs politiska infrastruktur. Eftersom kriget även skapat det kriminella nätverk de möter så är vårt stridspar den perfekta duon för att hantera det.

Lärdom: Stridsparskamraten du behöver är inte alltid stridsparskamraten du önskar

Suicid

Temat med suicid är ett av de mest explicita i filmen som inte går att missa. Vi som tittare får följa Riggs upprepade aktiva självmordsförsök och en bekännelse att han vill dö som inte kunde vara mer tydlig. Den mer subtila och rent tragiska detaljen är att ingen tror på honom. Initialt inte ens hans ofrivilliga stridsparskamrat. Endast den lätt neurotiska polispsykologen ser vad som händer och varnar öppet för det. Men även hon möter en yrkeskår som inte bara är ovillig att lyssna utan hånfullt avfärdar antydan att en ’hårding’ som Riggs skulle välja den vägen.

Exemplet är inte fiktivt. Vietnamkriget är en av de konflikter som orsakat absolut störst mental ohälsa, av flera skäl: Många soldater gavs otillräckliga förutsättningar, slogs för något de inte förstod och återvände till ett polariserat samhälle där många rent ut föraktade dem. Vietnamkriget blev en katalysator för att förbättra soldaters hälsa efter strid till det bättre. Men till ett högt pris.

Sanningen är också att livets utmaningar kan vara nog så påfrestande. Särskilt under högtider. På samma sätt som julen kan vara en källa till glädje och samhörighet kan tomheten och ensamheten bli extra påtaglig. Alla har inte en familj att fira jul med eller förmånen att ha en trogen stridsparskamrat som stöttning. Långt fler söker hjälp hos självmordslinjer under jul och nyår än andra tider på året. Filmen avslutas lyckligt med att Riggs (och hunden) bjuds in till julmiddag och erbjuder den inslagna kulan till Murtaugh som symbolik för att suicidtankarna inte längre är akuta. I verkligheten slutar tyvärr inte alla historier lika lyckligt.

Lärdom: Hör av dig till den där kamraten du inte pratat med på länge, om så bara för att kolla hur de mår, låta dem veta att du tänker på dem och att de betyder något för någon.

Att konfrontera sin mörka sida

Som i alla goda filmer finns antagonisterna. De onda skurkarna. I vårt fall är även de Vietnamveteraner som valt att använda sina kunskaper som legosoldater och knarkhandlare, ledda av den gråa och intetsägande general McAllister (grå både i personlighet, hårfärg och klädsel). Bredvid honom finns hans högra hand Mr Joshua. En person vars riktiga namn vi aldrig får veta men vars karaktär får mycket plats i filmen. Skurkarna har tagit med sig allt dåligt från kriget, till och med den stereotypa torteraren med asiatiskt utseende.

Joshua blir viktig i historien på grund av att han och Riggs är samma person. De har samma träning från specialförbanden, har båda arbetat i ljusskygga militära verksamheter, har samma galna ansiktsuttryck samt motsvarande kunskaper i kampsport och vapen. Det enda som skiljer dem åt är den väg de valt efter kriget. Mr Joshua representerar den person Riggs hade kunnat vara om han saknat samvete och sin starka pliktkänsla.

Psykiatern Carl Jung kallade detta fenomen för en skugga. De mörka sidorna av vår personlighet som vi också är men inte vill vara. Det är talande att skurkarnas enhet i filmen heter Shadow Company. Om detta är en slump eller om manusförfattaren hade läst om Jung är oklart, men det understryker metaforen på ett elegant sätt. Jung såg inte de inre motsättningarna som något dåligt utan menade tvärtom att vi alla måste bli medvetna om, konfrontera och integrera vår skugga i vårt medvetna jag. En process han benämnde för individuation. När Riggs i slutstriden utmanar Mr Joshua till ”Titelmatchen” så besegrar han inte bara skurken utan även sig själv. Han bevisar att han är den starkare men också kapabel till nåd i fallet där hans skugga skulle visat hänsynslöshet. Han är starkare inte enbart på grund av att han visar prov på självbehärskning utan att han integrerat sina mörka sidor och använder dem som sin styrka.

Lärdom: Ibland är det relevant att reflektera över hur bristande reflektion och livsval kan göra oss till personer vi inte vill vara.

Sammanfattningsvis

Likt många mästerverk började detta som en oslipad diamant. Det sägs att manusförfattaren Shane Black, blott 22 år vid tillfället, slängde det första utkastet i sopkorgen. Av förståeliga skäl. Ursprungligen var historien betydligt mörkare, allting två snäpp mer våldsamt och dynamiken mellan hjältarna rent ytlig. Även huvudrollsinnehavarna sägs initialt ha haft en skepsis mot varandra. Som så ofta krävs även här det skickliga hantverket och målmedvetet samarbete. I skådespelarnas fall ledde det fram till en livslång vänskap. För filmen som helhet ledde det fram till en ikonisk julfilm som än idag vittnar om vikten av vänskap, att hoppet ständigt finns, och att ljus alltid segrar över mörker.

Författaren är major, fil dr i psykologi och ledamot av KKrVA.