Varför tycks det vara helt omöjligt för vissa stater att föra krig på ett effektivt eller logiskt sätt? Den gåtan möter åtskilliga svenska soldater varje år under internationella uppdrag. När vi ser på värdnationernas förband så hopar sig frågorna. Varför tar inte plutonchefen befälet? Varför tar inte gruppcheferna några initiativ? Varför anmäler inte soldaterna att kulsprutan är trasig? Varför byts inte den oduglige chefen ut? Varför övar de inte? Varför sägs inget viktigt på utvärderingen? Varför vårdar de inte sin materiel ordentligt? Det är kort sagt en märklig upplevelse att samarbeta med en annan armé.

I boken Armies of Sand gräver Kenneth M. Pollack djupare i ämnet. Han förundras över att arabländers arméer trots skyhöga militärbudgetar, modernare materiel än sina motståndare, uppbackning av supermakter och stora numerärer ständigt misslyckas. Libyen, en gång en regional stormakt med renodlade pansarförband, lyckades förlora ett krig mot Tchads lätt beväpnade Toyota-armé. Egypten och Syrien med sovjetisk uppbackning blev slagna på knock-out av Israel både 1967 och 1973, trots överlägsna resurser. Exemplen fortsätter fram till vår tid. Ja, arabstater tycks alltid underprestera. Varför?

Pollack tar oss igenom ett antal teorier med bred spridning. En efter en spräcks teorierna. Att arabiska misslyckanden skulle bero på att de importerade sovjetisk militärdoktrin, till exempel. Om detta skulle förklara alla dessa nederlag så borde Egypten och Irak ha ryckt upp sig när de införde amerikansk doktrin efter Sovjetunionens kollaps. Så har inte skett. Kräftgången fortsätter. Dessutom har andra länder som importerade doktrinen lyckats väl med sina krig. Pollack påstår rentav att de arabiska staterna inte lyckades använde den sovjetiska doktrinen, och att de delar av doktrinen – exempelvis logistiken – som implementerades rätt, fungerade väl.

När arabiska stater själva eller dessas anhängare i västvärlden ska bortförklara de ständiga förlusterna försöker man istället utmåla araber i allmänhet som underlägsna och fattiga, offer för kolonialism och finansiell underlägsenhet. Vad gäller krigen mot Israel så ryms även en rejäl dos antisemitism i denna David mot Goliat-förklaring. Problemet är att de arabiska staterna förlorar även mot finansiellt och utbildningsmässigt svagare stater. Libyen förlorade mot Tchad. Irak under Saddam Hussein lyckades aldrig knäcka det utfattiga postrevolutionära Iran. Egypten, Jordanien, Irak, Syrien, Libanon, Saudiarabien och Jemen mötte en hopskrapad armé av dåligt beväpnade och knapphändigt utbildade judiska flyktingar 1948 och förlorade. Faktum är att flera andra underutvecklade stater kunnat prestera goda krigsinsatser mot svårt motstånd, såsom Nordvietnam och Nordkorea. Men araberna misslyckas. Nej, fattigdom är inte problemet.

En utmärkande faktor är att de flesta arabstater är auktoritära stater. Flera är eller har varit diktaturer. I alla auktoritära system blir staten politiserad. Detta skulle kunna vara en möjlig förklaring till den arabiska gåtan. Problemet är att andra politiserade stater, såsom Sydkorea, Nazityskland, Sovjetunionen, Kina, Nordkorea, Kuba och Nordvietnam trots detta lyckats föra krig på ett mycket effektivare sätt än arabstaterna. Hur vådliga arabstaternas palatsintriger än kan vara, så kan de inte vara ett större handikapp än kommunism och nationalsocialism.

Så, varför tar inte arabiska plutonchefer befälet? Varför övar de inte? Varför blir utvärderingarna dåliga och kulsprutorna ovårdade? Pollack svarar: Kulturen. Pollack landar nämligen i att den arabiska majoritetskulturen inte lämpar sig för moderna krig, åtminstone inte så länge de förs på ett västerländskt sätt. Pollack menar att den arabiska majoritetskulturen kännetecknas av en mycket hög gruppsolidaritet, en extrem lydnad inför auktoriteter, en rigid syn på utbildning och frånvaro av kritiskt tänkande. Detta har medgett stora militära, men framförallt politiska, framgångar för araberna under framförallt 600-talet. Men medan omgivande kulturer har utvecklats under medeltid, renässans, upplysning och industrialism så har den arabiska majoritetskulturen stått stilla. En stor del av skolundervisningen i koranskolorna har gått ut på memorering av Koranen, och även om ämnesundervisningen har utvidgats så har pedagogiken knappast gjort det. Stora politiska rörelser, såsom Muslimska Brödraskapet, har till och med försökt återupprätta det juridiska system som rådde på 600-talet.

I ett system där auktoriteter inte ifrågasätts eller byts ut, stagnerar utvecklingen.

Pollack lyfter dock fram områden där arabiska arméer och stater presterar oväntat väl. Psykologisk krigföring, till exempel. I de 28 slag som Muhammed anses ha vunnit under Islams barndom, avgjordes 20 innan striden ens hade börjat. Fienden skrämdes till underkastelse, flydde eller anslöt sig till Muhammeds arméer. Mönstret går igen i våra tider när Islamiska Staten i många fall kunnat skörda stora segrar, exempelvis i Mosul, genom psykologisk nedbrytning av motståndaren. Pollack anser också, i strid med många fördomar, att arabiska arméer har haft en väl fungerande logistik jämfört med många motsvarande stater. Arabiska soldater uppvisar stor tapperhet och personligt risktagande på grund av sin oerhörda solidaritet gentemot accepterade auktoriteter.

Att försöka införa ett västerländskt sätt att föra krig i arabiska och orientaliska arméer tycks alltså vara hopplöst. Tillämpad övning, utvärdering av genomförda operationer och övningar och kritiskt tänkande gentemot förbandet och ledaren tycks vara omöjligt att införa. Planering som möjliggör improvisation på stridsfältet är främmande för de arabiska staterna. Varför ska vi då försöka införa detta? Pollack menar att den sovjetiska doktrinen knappast är sämre lämpad för dessa arméer. Vägen framåt borde snarare vara att utgå ifrån värdnationens existerande metoder och kultur, och att försöka utveckla och förbättra arméerna utifrån detta. Kulturen och doktrinen måste helt enkelt hänga ihop. I ett kulturellt spektrum skulle inte exempelvis Iraks och Sveriges militära och civila seder och bruk kunna vara mer olika än vad de är idag. De rådgivare och instruktörer som skickas ut bör inte försöka ”försvenska” värdnationens stridskrafter, utan fokusera på att förbättra deras nuvarande taktik.

Kopplat till detta blir den kulturella rädslan för pinsamhet, som finns i många klanbaserade kulturer, en begränsning. Värdnationens soldater och officerare kommer i det längsta undvika att nedvärdera en svensk instruktör genom att ifrågasätta undervisningen, då detta leder till fenomenet ”tappat ansikte” för instruktören. Om undervisningen och träningen då ska ge någon effekt, måste instruktören först förstå de kulturella förutsättningarna. I Afghanistan genomfördes länge mentorering i strid av afghanska förband inom ramen för OMLT (Operational Mentoring and Liaison Teams). Utan att själv ha deltagit i detta, menar jag att det är en lämpligare metod än den träning som ägt rum i Mali, Irak och Afghanistan där svenska soldater tränar inhemska förband utan insyn i de operationer som förbanden sedan genomför. De inhemska förbanden hamnar då i dubbla verkligheter. Under operationer så gör man som man alltid har gjort – men på basen där utbildning och träning sker låtsas man som att västerlänningarna vet bäst, för att undvika konflikter och pinsamhet.

I många kulturer är den personliga relationen viktigare än innehållet i undervisningen. Sverige och många andra västländer fokuserar nu på så kallade ”Mobile Training Teams” som under kort tid genomför befattningsutbildningar med värdnationens soldater och officerare. Utbildningen sker på avskilda baser, alltså inte integrerat med den skarpa verksamheten. Detta går för övrigt helt emot lärdomarna från exempelvis Vietnamkriget. I denna metod byggs aldrig någon långvarig personlig relation mellan instruktören och värdnationens soldater. Om vi verkligen vill uppnå militär effekt, så tror jag att en långvarig mentorering med en stabil personlig relation är att föredra. Att genomföra längre insatser, med fler och längre lediga perioder i Sverige, skulle också möjliggöra detta. En gruppchef, specialistofficer eller officer skulle kunna uträtta stordåd på två år, och ändå kunna ha ett fungerande liv i Sverige genom fler och längre lediga perioder. Det är inte en naturlag att en internationell insats bara ska pågå i sex månader.

Författaren är löjtnant och plutonchef.
Foto: Oscar Larsson, Försvarsmakten.

Mer av samma skribent