Det går nu inte en dag utan att vi i nyhetsflödet som växt fram ur Rysslands invasion av Ukraina möter experter och forskare med krigsvetenskap som sin kunskapsdomän. Det är välgörande i ett fragmenterat och skrämmande nyhetsutbud.
Kungl Krigsvetenskapsakademien etablerades formellt 1805, men begreppet krigsvetenskap har inte varit ett ord som synts särskilt ofta i press eller etermedia. Ämnet krigsvetenskap var ett av de två kärnämnen som Försvarshögskolan (FHS) baserade sin akademisering på. FHS fick examensrätt på grund- och avancerad (magister-)nivå 2008, varefter en akademisk kandidatexamen med krigsvetenskap som huvudämne blev del av officersutbildningen. År 2018 fick man så även examensrätt på forskarnivå och numera kan man alltså doktorera i krigsvetenskap även i Sverige.
På FHS finns idag ett ansenligt antal professorer, docenter, lektorer och doktorander i krigsvetenskap. De har ofta fått slåss för sina forskningsmedel, men kunnat växa i takt med akademiseringen. Och plötsligt exploderar nu efterfrågan på deras kompetens. Kanske är medias favoritrubricering ”expert på rysk krigföring” ibland lite slarvigt vald, men de korrekta ”docent/forskare i krigsvetenskap” bör ha fått allmänheten att notera att det finns annan kompetens i samhället än den som vanligtvis förmedlas i massmedia.
Jag tycker att det är mycket positivt att såväl flertalet TV-kanaler som den samlade dagspressen lagt sig vinn om dagliga uppdateringar och försök att på ett begripligt sätt förklara de olika tankar som kan ligga bakom den ryska krigföringens inledning och utveckling. Begrepp som strategi och taktik, utnötning och underrättelsetjänst hörs nu även i ”morgonsofforna” och Försvarshögskolans krigsvetare har blivit högvilt, i en bra mix med forskare från FOI (flera med decenniers erfarenhet av Rysslandsstudier), andra högskolor samt ibland även officerare i uniform. ÖB, Försvarsmaktens insatschef och officerare med ansvar för totalförsvarsplanering m fl har regelbundet framträtt i TV. På ett sakligt och förtroendeingivande sätt har alla dessa kunskapsägare gett en bakgrund, ofta i kontrast mot det mera ettriga politiska käbblet kring försvarsanslagen och inte minst Nato-frågan. Ingen nämnd och ingen glömd, men jag tycker att det görs ett utmärkt jobb som även fått en karaktär av folkbildning.
Med en bakgrund från försvarssektorns forsknings- och utvecklingsverksamhet (FoU) ser jag med tillfredsställelse att dåtidens (faktiskt bara 10-15 år sedan) felbedömningar och vilda anslagsreduceringar nu förbyts i politisk enighet om ökade satsningar. Sverige måste i högsta grad säkerställa att vi har kompetens i de egna leden att hantera skiftande säkerhetspolitiska skeenden. Sådan kompetens kräver insikter om andras agerande (bl a genom krigsvetenskap) samt djup förståelse av sådana befintliga och nya tekniklösningar som utgör en grund för vapenutveckling och skydd. När omvärlden plötsligt tappar balansen ropar alla länder efter tillskott och då är det för sent att försöka kompensera tidigare misstag (som bristande förståelse för behovet av forskning eller snålhet med försvarsanslagen). För ett självständigt agerande behöver vi såväl myndigheter (FM, FMV, FOI, MSB m fl), lärosäten (FHS och andra UoH) och en inhemsk försvarsindustri!
I en kaotisk omvärld, där ingen riktigt kan vara säker på nästa drag från en aggressiv och stressad angripare (ett direkt angrepp mot Ukraina, men i stort på hela den internationella säkerhetsordningen) är det tryggt att det nu allt oftare är krigsvetarna som ombeds att ge sin syn. Deras uppgift blir att upplysa om dagsläget men också att utbilda svenska folket i ämnen man sorglöst lämnat utanför under alla år av aningslöshet. Vi vill inte bara höra de politiska allmänreportrarna eller de kappvändande politikerna, utan personer som ägnat ett antal år att på kammaren, på konferenser samt genom besök och samtal sammanställa kunskap och göra analyser. Det kan nog rubriceras som en journalistisk tillnyktring. Journalistsjukan att alltid fråga ”Hur känns det?” är i alla fall jag heligt trött på i sport- och andra tävlingssammanhang och den är definitivt opassande här och nu.
Fram till för bara några månader sedan var media ”nerlusat” med s k influencers kring mode, smink, livsstil och resor. Plötsligt är det en ny typ av influencers som efterfrågas: krigsvetare, cybersäkerhetsexperter samt MSB-anställda som talar om beredskapslager, krisförberedelser och skyddsrum. Hemvärnsengagemanget ökar och frivilligrörelsen får ny näring. Vokabulären är annorlunda, intresset från media och oss alla är påtagligt. Detta förändrar kanske inte Putins beslutsunderlag men det kan förändra vår egen syn på världen och det oberäkneliga människosläkte som befolkar den. En permanent försvars- och säkerhetspolitisk debatt är självklar i de flesta demokratier. Låt oss hoppas att den permanentas även hos oss och att krigsvetarna har en framträdande plats i den.
Denna blogg, Försvar och Säkerhet, är en del av Kungl Krigsvetenskapsakademiens utåtriktade verksamhet och därmed en av de kanaler för kunskap som erbjuds i samhället – kanske kan den också bidra till ett bestående ökat intresse för ämnet krigsvetenskap.
