Våren 2023 gav Kungl. Örlogsmannasällskapet och Kungl Krigsvetenskapsakademien ut en skrift inom ramen för projektet ”En svensk marin i Nato”. Projektet konstaterade bland annat två frågor som behöver fortsatt analys:
- Var börjar försvaret av Sverige?
- Vilka operativa sammanhang behöver studeras för att identifiera framtidens marina uppgifter.
Den första frågan besvarades i Tidskrift i Sjöväsendet 5/2023 och vid KÖMS sammanträde i Karlskrona den 22 januari 2024. Svaret är att försvaret av Sverige börjar någonstans i våra hjärnvindlingar, men rent geografiskt börjar det längs Natos gräns mot Ryssland. Alltså från norsk/finska gränsen i norr, via Baltikum och fortsatt längs landsgränserna mot Ryssland i Centraleuropa. Man kan nog förenklat påstå att väst möter samma motståndare hela vägen från Nordpolen till Ekvatorn.
I denna artikel, som kommer i tryck i Tidskrift i Sjöväsendet 2/2024, ger vi ett exempel på ett operativt sammanhang som kan studeras för att identifiera en framtida roll för Sverige som Natomedlem. Artikeln är ett referat från en operativ diskussion vid KÖMS sammanträde i Stockholm den 14 februari 2024 till vilket även KKrVA, FHS och delar av Högkvarteret var inbjudna. I diskussionen utgick vi från att Sverige var Natomedlem och att vi inte endast skulle diskutera framtidens marina uppgifter, utan istället se på alla svenska förmågor som kan bidra till striden i krigsskådeplats NABO – det nordiskt-arktiskt-baltiska området.
Med anledning av medlemskapet i en försvarsallians kommer ett doktrinärt skifte att behöva ske, vilket Högkvarteret och försvarsgrenarna nu arbetar med. Från alliansfrihetens doktrin att ensamt möta, hejda och slå, till att som partners ”ge och ta emot stöd”, till att i allians skydda Natos territorium, kraftsamla och verka. Som Natomedlem ska vi bidra till att stabilisera, avskräcka och försvara. Vi ska stabilisera genom ständig närvaro och hög beredskap, avskräcka med politisk enighet och militär kraft – med kärnvapen som yttersta medel – samt i allians försvara Natos alla medlemsstater.
I tidningsartiklar i press och media, intervjuer i radio, i Tidskrift i Sjöväsendet och i KKrVA:s Handlingar och Tidskrift debatteras föga förvånande Sveriges roll i Nato. Vissa skribenter menar att Sverige ska möta Nato med alliansfrihetens doktrin som bas – genom att försvara Sverige gör vi bäst nytta i Nato. Andra menar att vi ska bibehålla dagens doktrin – vi försvarar Sverige och det som blir över skickar vi till Nato. I det fortsatta resonemanget utgår vi från att Sverige fullt ut ska bidra till alliansen genom att använda svenska stridskrafter och svenska förmågor där de gör bäst nytta för alliansen, och frågan är då vilken roll som Sverige bör ta?
Sveriges geostrategiska läge, med närhet såväl till Arktis som Kontinentaleuropa gör att vårt territorium kommer att vara av stor betydelse för såväl Ryssland som försvaret av alliansens territorium. Ett ryskt angrepp mot Nato på Nordkalotten, med Norge och Finland som frontstater, eller ett ryskt angrepp mot Baltikum med Estland, Lettland och Litauen som frontstater, placerar Sverige i mitten av krigsskådeplatsen NABO. Vad kommer denna placering militärgeografiskt innebära för Sverige?
Ett tänkbart scenario är att den ryska Norra Marinen kommer att rycka fram genom Arktis mot linjen Grönland-Island-Storbritannien (GIUK) i syfte att möta och påverka förstärkningar till Europa västerifrån. Samtidigt genomför förmodligen ryska markförband en offensiv mot de nordligaste delarna av Finland, Norge och Sverige. Genom att ta terräng och kontroll i norr skyddar Ryssland samtidigt kärnstridstrupperna och sin logistikförsörjning över Nordostpassagen. På så sätt säkras sjövägarna mellan östra och västra Ryssland. Hela eller delar av Baltikum kommer vidare att tas i syfte att kunna påverka Östersjön och säkerställa att Nato inte kommer att kunna nyttja Östersjön för sina egna syften. Den första åtgärd som Ryssland vidtar är att stänga Suwalkikorridoren mellan Polen och Litauen. Effekten blir att Baltikum blir en ö med Östersjön i väster och ryska stridskrafter i öster. Oavsett om rysk framryckning sker samtidigt i Arktis och Baltikum eller om det endast sker i ett av områdena, så kommer konsekvensen för Sverige vara den samma: Sverige kommer att få en avgörande roll för Natos styrketillväxt och logistikförsörjning av Finland och Baltikum, men även av Tyskland och Polen. Infallsportar skapas i Narvik, Trondheim, Göteborg, Östersjöinloppen och Rotterdam. Därifrån kommer försörjning och förstärkning av militära och civila behov till respektive område att ske på land, till sjöss och i luften – och alltid genom eller i nära anslutning till Sverige.
Om vi zoomar in kartan och koncentrerar oss på ett alternativ: En rysk framryckning i Baltikum. Estlands, Lettlands och Litauens nationella stridskrafter kommer ej vara tillräckliga och måste förstärkas. Redan idag finns Forward Land Forces etablerade i Baltikum under befäl av Multi-National Corps North-East, med staben utgångsgrupperad i Stettin. Utöver detta finns Baltic Air Policing och Natos sjöstyrkor i Östersjön. Sverige kommer sannolikt att redan i fredstid bidra till alla dessa förband.
I händelse av ett ryskt anfall mot Baltikum måste Nato förstärka sina förband i området. Vi antar att det småningom rör sig om att gruppera totalt 100 000 soldater i Baltikum. Dessa förband ska över tid logistikförsörjas och i sin tur förstärkas i syfte att återta terrängen från ryska angreppet.
För att få en förståelse för behovet av transportförmåga för att logistikförsörja och förstärka Baltikum gör vi en jämförelse med Kuwaitkriget 1991. Under åtta månader krävdes att 576 fartyg och drygt 10 000 flygplan för att bygga upp stridsdugligheten för 355 000 soldater. 4,4 miljoner ton utrustning och 26 miljoner ton bränslen forslades till Saudiarabien. Om de största fartygen i världen hade använts i stället hade det räckt med 230 fartyg. Problemet är bara att dessa gigantiska plattformar inte kan förtöja på särskilt många ställen i världen, och än mindre ta sig in i Östersjön. Anfallet mot Kuwait var över på en knapp vecka.
Men det räcker inte att bara titta på de militära behoven. I Ukraina är 35% av befolkningen nu flyktingar. Under krigets första 18 månader dödades och skadades 500 000 personer. Skulle motsvarande förhållanden uppstå i NABO, om Finland och Baltikum angrips, innebär det totalt fyra miljoner flyktingar, varav kanske endast hälften kan fly sjö- eller luftvägen. Om fyra miljoner människor ska transporteras sjövägen motsvarar det en transport med 1600 finlandsfärjor.
Baltikum är således avskuret och måste försörjas sjö- och luftvägen över Östersjön. Redan idag transporterar Sverige årligen elva miljoner ton gods till Finland och Baltikum, alltså mer än dubbelt så mycket som transporterades under Kuwaitkriget. Det stora problemet är försörjningen av de drygt sju miljoner människor som inte flyr från Finland eller Baltikum. Kortfattat utgör underhållet till de allierade stridskrafterna i Baltikum en mycket liten del av det totala behovet i området.
Sveriges betydelse som logistikbas och vikten av att logistikförsörjningen fungerar hela vägen från Nordsjön till Baltikum är således påtagliga för att kunna återta förlorat Natoterritorium. Dessutom kan konstateras att behovet att kunna möta flyktingrörelser och försörjningen av civila samhället vida överstiger de militära behoven. Att endast fokusera på det militära problemet riskerar att ge en motsatt effekt – kommer civilbefolkningen acceptera att inga förnödenhetstransporter stödjer dem?
I syfte att säkerställa logistikförsörjningen måste Nato kontrollera stora områden och långa sträckor, på marken, till sjöss och i luften men även cyberdomänen och informationsmiljön. De två sistnämnda krävs för att säkerställa driften av vårt digitaliserade samhälle och bidra till att befolkningen inte vänder sig mot de allierade stridskrafterna.
Vad betyder det egentligen att ”kontrollera”? Det handlar om att nyttja geografin för sina egna syften. I detta fall handlar det om att se till så att flödena av trupp, materiel och förnödenheter säkert kommer till Baltikum, och att civilbefolkningen kan hållas vid liv. Vidare handlar kontrollen om att förhindra förstärkningar av de ryska markstridskrafternas vid fronten och att trycka tillbaka ryska fjärrstridskrafter så långt österut som möjligt i syfte att förneka Ryssland handlingsfrihet.
För att Nato ska lyckas med detta, vad kan Nato skapa för kontroll i området för att sätta Ryssland i ett sådant läge och vad kan Nato skapa för kontroll för att gagna sina egna syften?
Natos strategi är att återta varje tum av allierat territorium. Den första åtgärden kommer att vara att neutralisera handlingsfriheten för ryska fjärr-, flyg- och sjöstridskrafter baserade i Kaliningrad oblast, vilket vi resonerade om på KKrVA:s höstsymposium på Saab i oktober 2023. Hamnar och flygfält i Kaliningrad neutraliseras av Natos fjärrstridsmedel som understöds av spaning från rymden, cyberattacker, telekrigföring och specialförband. Nato skapar kontroll över de ryska fjärrstridskrafterna i Kaliningrad. Nato skapar alltså ett område där Rysslands handlingsfrihet med sina stridskrafter förnekas, Area Denial – AD.
Längs frontlinjen och gränsen mellan Baltikum och Ryssland måste framför allt ryska stridskrafter hindras från att förstärka sina där grupperade stridskrafter. Nato måste skapa Anti-Access – A2 – för ryska stridskrafter till Baltikum. Därmed kan Nato kontrollera stridsförloppet och nyttja allierade markstridskrafter för att trycka tillbaka grupperade ryska stridskrafter från Natos territorium. Effekten blir även att ryska fjärrstridskrafter kommer att tryckas tillbaka ytterligare österut – varje kilometer längre österut kommer göra skillnad på fjärrstridskrafternas möjligheter att verka mot Sverige, Polen och Tyskland.
Allierade stridskrafter måste även säkra kontrollen över det område som krävs för att förstärka och försörja de egna stridskrafterna och civilbefolkningen i Baltikum, d v s skapa något som kanske kan kallas Area Access för de egna stridskrafterna. Det kommer vara omöjligt att möta alla hot, men tillräcklig kontroll måste skapas för att flöden för försörjningen säkerställs på marken, till sjöss och i luften från Nordsjön, genom Sverige och Östersjöinloppen samt vidare österut över Östersjön till fronten mot Ryssland.
I Baltikum och i de skapade områdena för Area Denial och Anti-Access kommer allierade stridskrafter att strida i syfte att återta Nato territorium och neutralisera ryska stridskrafter. De allierade markstridskrafterna måste understödjas. Förutom att luft- och sjöstridskrafter stödjer markstridsförbanden med förstärkningar och logistikförsörjning kommer luft- och sjöstridskrafter kunna stödja markstriden och skyddet av stabs- och logistikgrupperingar i Baltikum med långräckviddig markmålsbekämpning, telekrigsåtgärder och luftförsvar.
I området som Nato har skapat i ovan nämnda Area Access krävs stora resurser för att säkra flöden på marken, till sjöss och i luften, såväl militära som civila. Sannolikt måste lagar och förordningar ändras eller tillämpas annorlunda, till exempel genom att nyttja skyddsområden i större utsträckning så att inte civil polis krävs för att skydda transporter genom Sverige. Flyktingar, sårade och skadade måste tas om hand. Om antagandet avseende mängden flyktingar stämmer – hur förbereder Sverige detta mottagande? Är det på sin plats att alla skidanläggningar med hotellrum och stugor blir K-företag i syfte att bli flyktingförläggningar?
Allierade stridskrafters behov av säkrade flöden mot Baltikum måste hanteras parallellt med ett kontrollerat mottagande av flyktingar, sårade och skadade som antingen ska stanna i Sverige eller transporteras vidare. Den brända jordens taktik och terror är vardag i Ukraina – hur möter vi det? Det blir än mer utmanande om det är samma hamnar och flygplatser som måste användas i Sverige eller i Baltikum för både militära förstärkningar och transport av flyktingar, sårade och skadade. Subversiv verksamhet, kriminalitet, terror och folkrättsliga förhållanden riskerar att pågå i samma geografiska område – det måste hanteras genom kontroll.
Genom att Nato skapar kontroll på olika sätt (Area Denial, Anti-Access och Area Access) i operationsområdet över hela djupet påverkas Rysslands förmåga att nyttja sina förmågor. I området för Area Access kan sannolikt hotbilden begränsas till att omfatta fjärrstridskrafter, subversiv verksamhet, kriminalitet och terror. Allierade stridskrafter kommer inte kunna möta detta till 100%, utan det krävs även ett civilförsvar som bidrar med till exempel larmrutiner, skyddsrum och evakueringsoperationer. Beredskapsmyndigheternas förmågor krävs för att hantera subversiv verksamhet, kriminalitet och terror. Hemvärn, militärpolis och säkerhetsförband kan stödja civilförsvaret.
I Baltikum och i områdena för Area Denial och Anti-Access krävs huvuddelen av Natos militära förmågor för att möta en bredare palett av rysk stridsförmåga som till exempel markstridsförband och flygstridskrafter inklusive motsvarande hotbild som i området för Area Access.
En kortfattad summering av artikelns frågeställningar om krigsskådeplats NABO blir följande:
Var börjar försvaret av Sverige?
– I våra hjärnor och långt bortom riksgränsen.
Vilka operativa sammanhang bör studeras?
– Bland annat krig i det nordiskt-arktiskt-baltiska området.
Vilken utmaning är störst?
– Försörjning av stora mekaniserade förband i strid samtidigt som civilbefolkningen ska hållas vid liv. Det är civilbefolkningen som utgör den största logistiska utmaningen.
Har vi svenska förmågor som kan bidra till striden i krigsskådeplats NABO?
– Ja, men inte bara militära. Civilförsvarets utmaningar är dessutom större än skyddet av den egna befolkningen eftersom flyktinghantering och omhändertagande av sårade och skadade kommer vara omfattande.
Vad betyder kontroll?
– Att nyttja geografin för sina egna syften. Det handlar om att skapa handlingsfrihet för allierade stridskrafter i ett valt område (vi har kallat det Area Access) samt att förhindra rysk handlingsfrihet (Area Denial) eller tillträde (Anti-Access) i andra områden.
Vilken är den största skillnaden för den svenska doktrinen efter Natomedlemskapet?
– Att det inte längre räcker att bestrida fiendens handlingsfrihet eller fördröja hans framträngande. Nu gäller det att ta kontroll.
