Ett s k skymningsläge innebär en rad problem som ordningsmakten kommer att ställas inför och som Polismyndigheten måste ta ställning till. Kraven på polisiär verksamhet kommer att öka inför och under krig på svenskt territorium, då fienden kommer att använda olika metoder för att angripa funktioner, verksamheter och objekt av strategisk betydelse för den nationella försvarsförmågan.

Försvarsberedningen konstaterar att angriparen inte kommer att dra sig för att använda olagliga medel, såsom ”kriminell verksamhet, sabotage, skadegörelse eller medveten påverkan i syfte att uppnå politiska och militära målsättningar” (Regeringskansliet 2017:65). Oroligheter och störningar av den allmänna ordningen kan uppstå både som spontana reaktioner beroende på brist på varor och på grund av problem i infrastrukturen. Dessa kan även både provoceras fram och blåsas upp av antagonisten genom ryktesspridning och påverkansoperationer.

Polisen behöver förstärkningsresurser

Även under höjd beredskap och krig måste polisen ”lösa uppgifterna inom sitt ansvarsområde genom att förebygga brott och motverka andra störningar av den allmänna ordningen.” Utöver detta tillkommer uppgifter såsom bevakning av skyddsobjekt, åtgärder mot sabotagehandlingar och ingripande mot sabotörer. I samverkan med andra aktörer kommer polisen även att ansvara för utrymning av civilbefolkningen och hantering av flyktingmottagande både vid och inom Sveriges gränser (Regeringskansliet 2017:154).

Det är uppenbart att höjd beredskap, krig och gråzonsproblematik i fredstid kommer att kräva betydande polisiära resurser för bevakning av skyddsobjekt och andra samhällsviktiga verksamheter. Med tanke på de redan befintliga begränsningarna i polisiära resurser kommer skymningsläget sannolikt att leda till överbelastning för Polismyndigheten. Mot bakgrund av detta bör denna redan nu identifiera förstärkningsresurser som kan utnyttjas i ett skymningsläge och påbörja arbetet med kompletterande utbildning för personalen samt deras krigsplacering.

För att tillgodose Polismyndighetens behov av förstärkningsresurser vid höjd beredskap och krig har Försvarsberedningen år 2017 föreslagit att inrätta en förstärkningsresurs till polisen. Denna resurs skulle primärt bestå av ”personer som avslutat sin anställning som poliser och bland annan personal med relevant utbildning för de uppgifter som förstärkningsresursen ska lösa vid höjd beredskap och krig” (Regeringskansliet 2017:157). Utöver detta har Försvarsberedningen även föreslagit att undersöka ”möjligheten att krigsplacera och under höjd beredskap inom polisen organisera lämplig personal som verkar inom t ex bevakningsföretag” (Regeringskansliet 2017:158). Denna personal bör enligt Försvarsberedningen agera skyddsvakter under polisens befäl.

Ordningsvakter – ett unikt komplement till polisen

Förslaget om att krigsplacera personal från bevakningsföretag vid Polismyndigheten framstår inte som helt främmande, särskilt med tanke på att Polismyndigheten redan i fredstid har en befintlig förstärkningsresurs i form av ordningsvakter. I sin verksamhetsanalys för de kommande åren har Polismyndigheten konstaterat att ordningsvakter utgör en resurs som kan komplettera polisens arbete. Denna insats möjliggör att polisiära resurser i första hand används i situationer där polisiär kompetens är absolut nödvändig (Prop. 2022/23:91 s. 21).

Systemet med ordningsvakter utgör en unik företeelse för Sverige och Finland med en lång historik. Begreppet ”ordningsvakt” har gamla rötter och återfinns redan i dokumentation från 1594, där det används för att hänvisa till fogdemän, vilka kan ses som avlägsna föregångare till dagens polis (Guwallius 2017:95). I modern tid, när polisväsendet började ta form, var gränserna mellan ordningsvakter och den faktiska polispersonalen ofta otydliga. Å ena sidan har det länge varit möjligt för polismyndigheterna ”att förordna personer som inte är anställda inom polisväsendet att utföra vissa begränsade polisiära uppgifter” (Regeringskansliet 2003:30). Å andra sidan var skillnaderna mellan den egentliga polispersonalen och de förordnade personerna mycket suddiga, och det var inte heller ovanligt för poliser att tjänstgöra på sin lediga tid som ordningsvakter vid någon dansbana (Silverbark 2001:214). Denna situation förändrades först efter polisväsendets förstatligande år 1965 då ordningsvakter separerades från polisen[1] och ordningsvaktsyrket började ta form.

Ursprungligen var lagstiftarens avsikt att ordningsvakter skulle utses för att huvudsakligen tjänstgöra vid allmänna sammankomster, cirkusföreställningar, offentliga tillställningar, bad- eller campingplatser, samt lokaler eller platser för idrott, friluftsliv, spel, lek, förströelse eller liknande som allmänheten har tillträde till. Dessutom gällde detta för lokaler eller utrymmen där alkoholhaltiga drycker eller alkoholdrycksliknande preparat serveras till allmänheten med tillstånd. Den så kallade ”gummiparagrafen” (Lag (1980:578) om ordningsvakter § 3) möjliggjorde att ordningsvakter även kunde förordnas i andra situationer om det fanns ett särskilt behov och det var av väsentlig betydelse från allmän synpunkt (till exempel tunnelbana, centralstationen, etc). Denna bestämmelse infördes som en tillfällig och nödvändig lösning på grund av en akut brist på polisresurser, vilken sedan har permanentats.

En värdefull resurs

I dagsläget regleras förutsättningar för ordningsvakts användning i Lag (2023:421) om ordningsvakter. Kompletterande bestämmelser kan hittas i Förordning (2023:422) om ordningsvakter och i Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd (PMFS 2017:12) om ordningsvakter, FAP 670-1.

Ordningsvakter utbildas, förordnas och leds av polisen och får användas ”för att medverka till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet eller främja trygghet” (LOV § 2).  Gällande rätten möjliggörs för Polismyndigheten användning av ordningsvakter i myndighetens egen verksamhet (LOV § 5).

Av framställningen ovan framgår det att det inte finns några bestämmelser som hindrar Polismyndigheten från att både anställa och använda ordningsvakter i sin verksamhet. Tvärtom gynnar LOV § 5 en sådan möjlighet, vilken är förenlig med den berörda personalens krigsplacering med stöd av anställningsavtalet.

En effektiv användning av ordningsvakter som är anställda och krigsplacerade vid Polismyndigheten under höjd beredskap och krig bör kräva kompletterande utbildning, inklusive handhavande av skjutvapen. Det befintliga regelverket möjliggör även detta. FAP 670-1 Kap. 9 § 6 stadgar att ”Polismyndigheten får fatta ett särskilt beslut att medge en ordningsvakt rätt att under viss tid och för ett specifikt uppdrag bära skjutvapen i arbetet om – det finns synnerliga skäl och – han eller hon med godkänt resultat har genomgått sådan utbildning i hantering av skjutvapen som anges i Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd (PMFS 2017:10) om bevakningsföretag och bevakningspersonal, FAP 573-1).” Genomförande av andra kompletterande utbildningar som bör vara aktuella vid höjd beredskap och krig, såsom TOS (Taktisk omhändertagande av stridsskadad), CBRN-E utbildning, samt IMF (Ingripande Mot Folkmassa), samband och utryckningsförarutbildning kräver ingen ändring av den befintliga lagstiftningen och ingår redan delvis i ordningsvakternas grund- och fortbildningar[2].

Att ordningsvakter utgör en värdefull resurs och komplement till polisen är erfarenhetsbeprövad. Händelsen vid attentatet på Drottninggatan i Stockholm 2017 illustrerade tydligt ordningsvakternas betydelse i att hantera extraordinära situationer och säkerställa samhällets trygghet. Vid denna tragiska händelse visade ordningsvakter snabb handlingsberedskap och agerade i nära samarbete med polisen för att etablera säkra zoner, assistera de drabbade och medverka vid avspärrningar samt ordningshållning. Ett annat exempel som bör framhävas är det etablerade samarbetet mellan polisen och mobila ordningsvakter, verksamma på uppdrag av Stockholms stad. Mobila ordningsvakter hanterar inte bara olika typer av ordningsstörningar utan arbetar även brottsförebyggande samt agerar som ögon och öron för polisen.

Kvasipolisiärkår eller en förstärkningsresurs till polisen?

Trots den positiva effekt i form av avlastning för polisen som krigsplacering av ordningsvakter vid Polismyndigheten och deras användning vid höjd beredskap och krig skulle innebära, tolkas Försvarsberedningens uppmaning till undersökning av ”möjligheten att krigsplacera och under höjd beredskap inom polisen organisera lämplig personal som verkar inom t.ex. bevakningsföretag” med deras därefter följande användning som skyddsvakter under polisens befäl (Regeringskansliet 2017:158) som att beteckningen ”lämplig personal” i sammanhanget exkluderar ordningsvakter (NOA 2019:33).

Således finns det en effektiv yrkeskår som redan är associerad och till viss mån integrerad med polisen. Det existerar även lagstiftning som möjliggör dess fortsatta utveckling och dess inkludering i Polismyndighetens krigsorganisation, på samma sätt som det finns ett behov av att etablera förstärkningsresurser för polisen. Det enda som saknas är viljan att använda befintliga resurser för att lösa problemet. Det är ytterst svårt att förstå vad som felar och detta gör det näst intill omöjligt att lösa denna till synes enkla ekvation. En möjlig förklaring kan vara polisens oro, uttryckt vid flera tillfällen av Polisförbundet, över dagens utveckling där ordningsvaktsyrkeskåren, på grund av brist på poliser, utvecklas till en privatägd och vinstdrivande ersättning för poliser. I sitt remissvar angående förslaget om införande av en ny lag om ordningsvakter poängterar Polisförbundet att ”Ordningsvakter behövs för att lösa samhällets förändrade behov av trygghet och säkerhet. Men det får aldrig glömmas bort att uppgiften i grunden är statens och att övriga aktörers åtgärder ska vara just komplement” (Polisförbundet 2021:4). För att bemöta denna betydelsefulla insikt föreslås att ordningsvakter skall direkt anställas av Polismyndigheten och integreras i dess krigsorganisation. Genom denna strukturförändring kommer ordningsvakter, trots sin kompletterande roll, att vara en integrerad del av den statliga polisorganisationen. Detta tillvägagångssätt garanterar att ordningsvakternas insatser harmoniserar med och stärker polisens övergripande förmåga. Därmed uppfylls det grundläggande kravet att andra aktörers åtgärder ska utgöra just komplement till statens insatser, vilket Polisförbundet så tydligt framhållit. Denna anpassning är avgörande för att säkerställa att polisen effektivt kan fullgöra sina uppgifter inte bara i fredstid utan även vid höjd beredskap och i krig.

Författaren har en Master i Filosofi, huvudområde Ryska som fackspråk samt en Master i Filosofi, huvudområde Riskhantering jämte en Fil kand, huvudområde Rättsvetenskap. Han är verksam inom bevakningsbranschen.

Källor och noter

Guwallius, K. (2017). Ordningsvakter: nödlösningen som blev permanent. Stockholm: Verbal.
NOA (2019). Hur Polismyndigheten tillsammans med 8 300 ordningsvakter gör hela Sverige tryggt och säkert. Rapport A220.423/2019. Polismyndigheten, Nationell samordning, Nationella operativa avdelningen november 2019
Polisförbundet (2001). Remissvar SOU 2021:38 En ny lag om ordningsvakter.
Regeringskansliet (2003). Ordningsvakter och väktare. Departementsserien och promemorior från Justitiedepartementet. Ds 2003:50
Regeringskansliet (2017). Motståndskraft Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. Ds 2017:66
Silverbark, L. (2001). Polistjänsten inifrån: minnesanteckningar från polistjänsten under 1900-talet. Stockholm: Polisveteranerna i Stockholms län.
[1]  ”Enligt 1964 års polisinstruktion kunde polismyndigheten förordna personer som inte var anställda inom polisväsendet “att utföra polisbevakning” ”. Regeringskansliet (2003). Ordningsvakter och väktare. Departementsserien och promemorior från Justitiedepartementet. Ds 2003:50, s. 30.
[2] I bilagor till Konsoliderad version av Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd (PMFS 2017:12) om ordningsvakter, FAP 670-1 redovisas innehållet av grund- och fortbildning för ordningsvakter. Enligt dokumenten ska deltagaren, efter avslutad utbildning, kunna uppvisa kunskap om samt förståelse för ”kemiska, biologiska, radioaktiva, nukleära och explosiva ämnen (CBRNE)”. Vidare bör de kunna ”använda kommunikationssystem för samverkan, ledning och styrning” samt ”utföra livräddande åtgärder och använda metoder för akut omhändertagande” (s. 13 – 14). Således inkluderas redan vissa delmoment från den teoretiska delen av CBRNE, vissa aspekter från TOS-konceptet samt sambandsutbildning i ordningsvaktsutbildningen. Å andra sidan ingick IMF delvis i arenautbildningen för ordningsvakter. Samtidigt är inte heller utryckningsförarutbildning främmande för bevakningsbranschen, och många bilburna skyddsvakter använder fordon utrustade med blåljus i sin dagliga verksamhet.