av Krister Andrén

Del 2 [1]

Det svenska försvaret har en central stabiliserande roll vid en uppväxande allvarlig stormaktskris. Den rollen bygger ytterst på en trovärdig svensk förmåga till effektivt väpnat försvar mot en modern stormakt.

Dagens svenska försvarsstruktur har inte utformats mot denna uppgift. Den är för svag och saknar viktiga förmågor. Svåra vägval brådskar i försvarspolitiken. En seriös och öppen diskussion är nödvändig.

Ett antal ingångsvärden kan ges redan nu:

Det svenska samhällets sårbarhet har ett direkt samband med Sveriges avhållande förmåga. Brister i grundläggande motståndskraft i samhället underminerar trovärdigheten i försvaret. Samhällsutvecklingen ställer krav på kraftigt ökade satsningar på skydd av funktioner som är avgörande för befolkningens säkerhet och överlevnad. Robustheten måste i linje med försvarsberedningens analys snabbt höjas så att inte förhållandevis begränsade initiala bekämpningsinsatser mot vitala samhällsfunktioner som elsystem och kommunikationsnät kan hota befolkningens och samhällets överlevnad.

Det nordiska området utgör ett sammanhängande strategiskt område. Sveriges avhållande förmåga behöver ses i ett brett perspektiv. Den helt avgörande dimensionen är ytterst risken för att USA och hela Nato dras in (extended deterrence). Sveriges förmåga behöver koordineras med våra grannländers, så att den samlade strukturens avhållande förmåga blir så stor som möjligt.

Den samlade regionala avhållande tröskeln kan avsevärt höjas om Sveriges och grannstaternas mest kvalificerade stridskrafter kan baseras och utnyttjas flexibelt från hela det nordiska området. Dessa stridskrafter får därigenom såväl bättre skyddsmöjligheter som större insatsmöjligheter. Genom ett sådant utnyttjande ökar svårigheterna för en angripare att initialt avgränsa ett angrepp.

Sverige behöver en egen förmåga att upprätthålla övervakning och ingripandemöjligheter över svenskt territorium under en allvarlig kris. En sådan kris kan bli lång. Jämsides med detta behöver hög beredskap kunna upprätthållas för att möta angreppshot om krisen snabbt trappas upp. Ett krisskede ställer därmed stora krav på uthållighet och kostnadseffektivitet hos de system som utnyttjas. Det är nödvändigt att verksamheten kan genomföras utan att slita ner förmågan att möta en snabb upptrappning,

Sverige har ett eget ansvar för att själv kunna verka avhållande mot begränsade aggressionshandlingar. Behovet innefattar egen förmåga att hantera situationer dels när omvärlden tvekar att ingripa, dels när egen handlingsfrihet eftersträvas i syfte att att undvika tidig upptrappning. Sveriges förmåga behöver byggas underifrån utan luckor och innehålla medel för att på ett anpassat sätt kunna ”stämma i bäcken” så tidigt som möjligt om landet skulle utsättas för aggression.

Ambitionen bör vara att förmågan med betryggande marginal ska nå upp till en sådan nivå, att ett för angriparen oacceptabelt stormaktsingripande kan framstå som sannolikt. Rysslands förmåga att utnyttja förtäckta aggressionsformer i form av gråzonsagerande med bland annat cyberoperationer, sabotage och vilseledning har ökat snabbt. Det gör att behoven av svensk förmåga att på olika plan motverka begränsad aggression i olika former ökar.

Sveriges förmåga att direkt hejda ett stort stormaktsangrepp (deterrence by denial) kommer även efter en kraftig svensk förstärkning att ha snäva gränser. Ett absolut krav är dock att Sverige besitter initial förmåga att direkt kunna möta varje öppen aggression med väpnat motstånd som klargör att Sverige utsatts för ett väpnat angrepp. Det är en viktig förutsättning för att försvarets förmågor därefter med odiskutabel legitimitet ska kunna sättas in mot en angripare.

Sverige behöver en robust förmåga som även om Sverige utsatts för en omfattande initial bekämpning kan hota en angripares strategiskt viktiga resurser på stor bredd i tid och rum (deterrence by punishment). Det inkluderar även på större avstånd utanför svenskt territorium. En sådan robust svensk ”andraslagsförmåga” behöver innehålla underrättelse-, lednings- och verkanssystem som från skyddade/dolda grupperingar under lång tid kan hota och verka mot en angripares känsliga punkter.

Sverige behöver ett robust luftförsvar som även efter en intensiv bekämpning med fjärrstridskrafter, d v s flyg och långräckviddiga precisionsvapen, uthålligt kan begränsa en angripares handlingsfrihet över viktiga delar av svenskt territorium. Viktiga områden är bland annat de områden där svensk ”andraslagsförmåga” behöver skyddas och områden till vilka Sverige, med eller utan Nato-medlemskap, vill ha möjlighet att ta emot stöd utifrån.

Storleken på dagens svenska försvarsmakt är så liten att den tillgängliga organisationen måste utnyttjas maximalt effektivt. Under överskådlig tid behöver kvalitet, personal och materiel, sättas i fokus för utvecklingen av försvaret. Förbandsutvecklingen behöver i alla avseenden inriktas mot personalsnåla lösningar som maximalt förmår utnyttja teknikens möjligheter.

Försvarets struktur är idag underkritisk, d v s är så liten att den inte långsiktigt kan vidmakthållas inom en rent nationell ram. Redan för femton år sedan drog Sveriges ÖB Håkan Syrén och Norges Försvarschef Sverre Diesen slutsatsen att den tid var förbi då små stater som Sverige och Norge inom rimlig ekonomi kunde upprätthålla moderna och allsidiga försvarsmaktsstrukturer. Ett nära samarbete mellan de nordiska länderna vad gäller förbandsproduktionen sågs då som en nödvändig del i den fortsatta försvarsutvecklingen. Det gäller i än högre grad idag.

Avvägningen mellan kort och lång sikt kommer med hänsyn till personalknappheten att förbli besvärlig under lång tid. De tillgängliga resurserna måste hårt prioriteras till de avgörande tröskelförmågorna. Nysatsningar på personalkrävande förband som tär på möjligheterna att bemanna kritiska tröskelförmågor bör undvikas.

Sammanfattningsvis behöver Sverige en robust och väl integrerad struktur för att uthålligt försvåra utnyttjande av svenskt territorium (i modern terminologi Anti-Access/Area-Denial ellerA2/AD). Den bör vara väl integrerad med våra grannländers. Den förutsätter omfattande förstärkningar av luftförsvar, långräckviddiga verkanssystem och strukturell robusthet. Förnyelsebehoven kräver resurser i nivå med de som gällde under det kalla kriget d v s minst en fördubbling av nuvarande historiskt låga nivå.

Genom den långtgående avvecklingen av det militära och civila försvaret, genomförd i politisk enighet, har flera hundra miljarder frigjorts för andra samhällsområden under de senaste tjugo åren. Med målet att undanröja för Sverige och för regionen farligt destabiliserande svagheter behövs nu samma politiska enighet för att så snabbt som det bara går återlägga resurser till såväl civil som militär försvarsförnyelse. Sveriges ekonomi växer med flera procent varje år. Det måste vara möjligt att ”reservera” en del av ett års tillväxt till att stärka landets säkerhet.

Det är allvar och det är bråttom!

 
Författaren är f d ämnesråd och ledamot av KKrVA.

https://www.svd.se/om/sakerhetsradet

 

Noter
[1] Inlägget har tidigare publicerats i SVD/Säkerhetsrådet 25/10 2018