Under 1960-talet inträffade dels den allvarligaste internationella krisen under hela efterkrigstiden, dels uppträdde ett nygammalt säkerhetsproblem på scenen. De skulle båda i grunden förändra den säkerhetspolitiska diskussionen. Cubakrisens konsekvenser fick avgörande betydelse. De flesta förstod hur nära vi var Armageddon. Det insåg också statsledningarna i USA och Sovjet. Året därpå slöts provstoppsavtalet mellan de båda plus Storbritannien, då de tre stater som hade kärnvapen. En direkt kristelefonlinje mellan Vita Huset och Kreml etablerades också. Risken för att en upptrappning av en konflikt mellan supermakterna kunde inkludera bruket av atomvapen skulle under resten av det kalla kriget fungera som en tydligt återhållande faktor i deras inbördes relationer.
Det nygamla fenomen som ovan nämndes och som framför allt åter började visa sig mot slutet av 1960-talet, var terrorismen. Det var ju inget nytt element i världshistorien. Under perioder, t ex under decennierna före första världskriget, mördades mängder av inte minst ämbetsmän av anarkister eller andra revolutionärer, i Ryssland och annorstädes. Flera attentat begicks mot ryska tsarer, Österrike-Ungerns kejsarinna, Serbiens kung och Frankrikes president. Mordet på Österrikes kronprins Ferdinand och hans gemål i juni 1914 blev gnistan som ledde till första världskriget. I dess efterföljd verkade främst i Tyskland högerextrema grupper som inte ville acceptera det militära nederlaget eller den demokratiska ordning och den republik som införts efter vapenstilleståndet. Gemensamt för många av de radikala ofta anarkistiska terroristerna var att de hoppades att attentaten skulle rikta blicken mot behovet av demokratiska samhällsförändringar. Den högerradikala terrorn riktade sig mot just demokratin. I Tyskland mördades de första fem åren efter vapenstilleståndet över 300 personer i politiska attentat.
När terroristgrupper mot slutet av 1960-talet och särskilt efter 1968 började uppträda i Spanien, Nordirland, Västtyskland och Italien kunde man, som jag själv gjorde i en bok, ”Krig och surrogatkrig” (1976) för nu nära 50 år sedan, fråga sig om det fanns något samband mellan, för att använda ett gammalt engelskt uttryck, ”The King’s Peace”, som terrorbalansen efter Cubakrisen i praktiken, i vad avser supermakternas inbördes förhållande, innebar och det samtida uppsvinget av terrorism. Jag försökte då, och misslyckades med, att som benämning av vad som pågick i Västeuropa, lansera begreppet ”surrogatkrig” som jag lånat från en av pionjärerna inom terrorismstudierna, amerikanen Brian Jenkins vid RAND Corporation. Det våld som grupperna direkt eller oftare indirekt riktade mot statsmakterna i respektive länder skulle ses som ett surrogat för det öppna krig man saknade resurser att föra, men som man ändå hoppades skulle kunna leda till radikala förändringar. De som ägnade sig åt terrorism representerade en bred skala och kunde vara motiverade av politiska, etniskt nationella, sociala eller religiösa övertygelser.
Om det nu fanns ett samband mellan Cubakrisen och terrorismen kunde detta knappast bero på att summan politiskt våld i det internationella systemet är relativt konstant. Med andra ord: om vissa individer eller grupper inte kunde få utlopp för sin våldsbenägenhet genom att kämpa för sitt land vid någon front skulle de i stället ägna sig åt terrorism. Det kan säkert stämma i en del fall, men tedde sig ändå ganska långsökt.
Syftet med terroristdåd är ofta dubbelt: att injaga rädsla i samhället genom riktade mord och sprängdåd mot myndighetspersoner och företagsledare, men samtidigt att hos i alla fall segment av opinionen väcka en viss förståelse för sin sak. Det skulle då framförallt fungera så att allmänheten, genom att förstå hur starkt övertygade terroristerna var om rättfärdigheten i sin sak, därmed vinna motvilliga sympatier. Om alternativet vore att vänja sig vid en hög politiskt styrd våldsnivå kunde politiska eftergifter som kunde få slut på våldet vara lockande. Den motsatta strategin, som faktiskt de flesta regeringar ändå valt, har varit att inför våldsvågor, i akuta gisslansituationer e d vägra ge efter för attackerna. Att kompromissa med terrorister kunde innebära ett hot mot statsmaktens våldsmonopol. I somliga i tiden och till omfattningen utdragna terroristangrepp har kontrahenterna till sist kommit fram till något slags överenskommelse, som Långfredagsuppgörelsen i Nordirland 1998, som ändade ett trettioårig surrogatkrig mot Londonregeringen med över 3.000 döda. I Spanien förklarade den baskiska nationaliströrelsen ETA 2011 att den lade ned den väpnade kamp som under ett antal decennier skördat över 800 liv. Till antalet ganska små terroristgrupper som Röda Arméfraktionen i Västtyskland (RAF) och Röda brigaderna i Italien nådde aldrig sina mål. De krossades till sist av respektive statsmakt, med starkt stöd från allmänheten.
Antagandet i den ovan nämnda boken om att terrorismen som fenomen, även om den i det förflutna kommit och gått, skulle bli ett varaktigt fenomen på den internationella scenen, har med råge slagit in. Attacken mot tvillingtornen i New York innebar en milstolpe och inspiration för terroristerna. Detta politiska våldsfenomen har spridit sig över hela världen och har nästan blivit vardagsmat i nyhetsflödet. Med Islamiska statens etablering i Irak och Syrien för tio år sedan nådde terrorismen kanske sin apoteos och föranledde en rent militär kampanj, främst av kurderna, som eliminerade ISIS territoriella bas.
Men trots ISIS’ fördrivande från större delen av dess bas finns inga skäl att tro att fenomenet skulle vara på upphällningen. Det kan vi t ex utläsa av utvecklingen i Afrika under senare år. Det saknas inte konfliktämnen och tillgången till vapen förefaller oändlig. Trots den tidvis utbredda etniskt eller religiöst styrda terrorismen har emellertid få grupper kunnat omvandla sig till parter i inbördeskrig, som nog i alla fall ofta varit deras avsikt.
Terroristerna är vidare givetvis inte sena att använda sig av teknikens landvinningar, inte minst när det gäller datatrafik, men också vapentyper. Hittills har dock inte den ständiga farhågan om att terrorister skulle kunna få tillgång till och använda kärnladdningar eller i alla fall radiologiska vapen inte infriats. Men en kontinuerlig, också teknologisk, kapplöpning mellan terrorister och statsmakterna äger hela tiden rum.
Om antagandet att terrorismen som fenomen var här för att stanna visat sig hålla streck, har uppfattningen om att vi skulle fortsätta att existera under ”The King’s Peace” mellan stormakterna slutligen, efter väl ett drygt halvsekel, punkterats genom det ryska storanfallet mot Ukraina. Detta innebär ju det mest allvarliga försöket sedan 1945 att med våld ändra Europas karta. Paradoxalt nog har kanske medvetenheten om upptrappningsrisken till kärnvapennivån medfört att en aggressiv stormakt med ett mått av regional militär överlägsenhet kan våga sig på företag som i alla fall länge både före och efter Cubakrisen tedde sig desperat farliga och därför inte kommit i fråga.
En ytterligare och tredje form av politiskt våld som varit ganska vanligt i Afrika eller Asien har på senare decennier åter börjat diskuteras i västliga huvudstäder, under senare år särskilt i Washington. Det är risken för inbördeskrig, ett fenomen som sedan de spanska och grekiska exemplen på 1930- och 1940-talen, inte varit föremål för den västliga samhällsvetenskapens närgångna intresse. Vad som skedde i samband med Jugoslaviens upplösning på 1990-talet sågs snarare som flera nationella konflikter snarare än ett inbördeskrig. Bakgrunden till det förnyade intresset bland säkerhetspolitiska analytiker är den otvetydiga polarisering som under de senaste decennierna ägt och äger rum i många av världens demokratier och som nu är tydligast i USA. Det finns många som, särskilt efter den 6 januari 2021, oroar sig för att de grupper – Oath Keepers, Proud Boys, Three Percenters m fl, alla på den extrema högerkanten – som var företrädda i stormningen av Kongressen, efter ytterligare ett förlorat presidentval 2024, skulle vara beredda att förklara krig mot den federala statsmakten. Med tanke på Donald Trumps försök att åter flytta in i Vita Huset och det stöd hans kärnväljare tycks vara beredda att skänka honom tycks farhågan för somliga inte så långsökt.
När Philip Minehan, historieprofessor vid University of Wisconsin, för ett tjugotal år sedan i ”Civil War and World War in Europe” (2006) gjorde en jämförande analys av inbördeskrigen i Spanien, Grekland och Jugoslavien 1936-1949 utgick han från att det fanns tre typer av motsättningar som skulle kunna ge upphov till inbördeskrig. Det kunde rör sig om klass-, nationella eller politiska konflikter. Spanien såg han som ett exempel på oförenliga klassmotsättningar, Jugoslavien på svårförenliga nationella sådana, medan Grekland främst som en politisk konflikt mellan höger och vänster. Att det i Jugoslavien rörde sig om stora motsättningar mellan federationens olika folk är väl otvetydigt liksom att det grekiska inbördeskriget var ett krig mellan den nationella högern och kommunisterna. Men det spanska inbördeskriget var inte bara ett klasskrig utan också ett krig mellan den fascistanstrukna nationella högern och vänstern, understödda av Tyskland och Italien respektive Sovjetunionen.
Kan något liknande alltså hända i USA? Det är i alla fall en inte helt främmande tanke för Barbara Walter vid University of California, San Diego. Hennes huvudtes i ”How civil wars start and how to stop them” (2022) är att det inte är polariseringen i sig som kan leda till inbördeskrig. Det är när medborgarna börjar bilda grupper kring etniska, religiösa eller geografiska snarare än ideologiska distinktioner och partierna börjar uppträda som ”rovdjur” och tydligt gynnar bara de egna väljarna som faran börjar uppträda. Om det skulle komma till ett inbördeskrig, kommer detta knappast att likna åren 1861-1865, faktiskt ett av de krig under de senaste århundranden som vid sidan av de båda världskrigen skördat flest offer. Det kommer att få en helt annan profil än fältslagen vid Gettysburg, m fl Det kan medföra terrorism och gerillakrigföring, attentat och bakhåll och räder mot polisiära och militära installationer, och olika infrastrukturmål. De kan utföras av personer av vilka många har stridserfarenhet från USA:s krig i Irak och Afghanistan.
Barbara Walters beskrivning av ett tänkbart amerikanskt inbördeskrig förefaller dock mera likna en kanske utbredd form av terrorism. Gränsen mellan dessa båda våldsnivåer är dock knappast knivskarp. Men att terrorismen skulle kunna bli så omfattande att den skulle te sig systemhotande verkar ändå mindre troligt. Den amerikanska statsmaktens resurser är enorma. Det skulle med andra ord troligen bli en uppgift för FBI, den federala polisen, kanske nationalgardet i respektive delstater, snarare än den reguljära armén.
Generellt sett är de för inbördeskrig mest sårbara samhällena vad Walter kallar ”anokratier”, samhällen på väg till eller från demokratin. Vägen från en stabil demokrati till ett auktoritärt samhällsskick lämnar, precis som det motsatta scenariet, möjligheten för olika grupper att uppfatta sig som förlorare. I ett läge när man inte ser några utsikter till att på laglig väg försvara sina intressen, och när vapen finns i sådant överflöd som i USA, ökar risken för att våld kommer att tillgripas. USA är inte enligt hennes mening – ännu – någon anokrati. Men utvecklingen under Donald Trumps tid som president har inneburit att landet rört sig bort från allmänt accepterade valsystem etc, och således är mera sårbart än tidigare. Stormningen av kongressen efter valet 2020 innebar ett angrepp mot statens demokratiska fundament. Det fortsatt utbredda stödet för Donald Trump, trots hans förvecklingar med rättsapparaten, är ett varningstecken och en indikation på att många i hans parti fruktar att det befinner sig i en utförslöpa. De demografiska förhållandena i USA kommer enligt dagens prognoser att medföra att landet om 20 år kommer att ha en icke-vit majoritet.
Barbara Walter är som framgått ganska pessimistisk om sitt eget lands möjligheter att undvika ett nytt inbördeskrig – om man inte tar itu med nödvändiga inrikespolitiska reformer och ökar skyddet för demokratins institutioner. Oavsett hur det blir med detta, kommer möjligheten av inbördeskrig, liksom terrorismen, att förbli ämnen för den säkerhetspolitiska analysen. Tyvärr har således Cubakrisens viktiga lärdomar nästan förbytts i sin motsats. Sextio års ytterligare atomfred, vad jag ovan kallade ”King’s Peace”, har visat att risken för upptrappning till kärnvapennivån lyckligtvis, i alla fall hittills, vara mindre än man kanske ändå fruktat. Slutsatsen i Putins Kreml blev 2022 då att man utan att riskera öppet krig med USA och NATO kunde inleda ett invasionskrig mot Ukraina.
