Den senaste tiden har vårt land, högst motvilligt, rönt allt större internationell uppmärksamhet. I hela världen har man rapporterat om protester, brinnande svenska flaggor, förstörda porträtt på kungen, ambassaden i Bagdad stormad. Fördömande ord har uttalats inte bara av ledare i muslimska länder, utan även från påven, Israel och en rad andra.
Det rör förstås koranbränningarna samt hoten om att bränna såväl Torah som Bibeln.
Men vad är det egentligen som har hänt?
Sakfrågan är lite av ett ormbo. Man kan närma sig den genom att följa flera olika goda och rimliga principer, men de tenderar att kollidera med varandra. Se på dessa nedan som exempel:
- De flesta av oss känner intuitivt att det är fel att medvetet kränka andra människor.
- Yttrandefriheten är värdefull. Att börja inskränka den kan vara en rörelse ut på ett sluttande plan.
- Vi har redan inskränkningar i yttrandefriheten, till exempel olaga hot, förtal eller hets mot folkgrupp. Så ytterligare en liten, väl definierad inskränkning innebär ju inte att vi frångår denna frihet.
- Det är irrationellt att låta sig provoceras av att någon bränner en bok, så varför ska lagen ingripa mot det?
- Om vi förbjuder vissa handlingar, så finns det fortfarande många andra sätt att gå tillväga på om man vill kränka muslimer, eller någon annan grupp. Ska lagstiftaren springa efter och ständigt förbjuda nya åtgärder som provokatörerna tar fram istället?
- Å ena sidan bör vi inte stifta nya lagar för att försöka blidka urartade demonstrationer
- Å andra sidan bör vi inte heller avhålla oss från att stifta angelägna lagar för att symboliskt visa att vi inte styrs av pågående protester.
För eller emot förbud är alltså inte en helt enkel problematik. Andra länder tycks dock ha lagar för att undvika eller minska risken för denna typ av situationer, länder vilka vi betraktar som fullgoda rättsstater. Så det borde ändå gå att finna en rimlig lösning.
I en rättsstat som vår är gällande lagstiftning att betrakta som en yttre omständighet, åtminstone på kort sikt. Lagar kan visserligen ändras, men en rättssäker process kan ta viss tid.
Påsken 2022 kom med brinnande böcker vilket ledde till svårartade upplopp i sex olika städer. 300 skadade poliser, ett antal förstörda fordon och kravaller som ingen borde få uppleva i sitt grannskap. Det har gått över femton månader sedan dess.
Den allra första koranbränningen i Sverige kopplad till Rasmus Paludan ägde rum i Malmö. Han var faktiskt inte själv där, då svensk polis med resolut ingripande hade nekat honom inresa i landet, men sympatisörer på plats genomförde aktionen. Innan denna händelse hade Paludan redan hindrats från liknande manifestationer i flera europeiska länder. Två provocerande manifestationer i Malmö på samma dag vilka följdes av upplopp i staden, bör ha fångat polisens intresse av såväl person som organisation, handlingar och potentiella risker. Detta ägde rum redan 28 augusti 2020, alltså för snart tre år sedan, vilket är oroande.
Hur har vi använt de trettiofem månader som gått efter den första händelsen?
Tiden borde med god marginal ha räckt till för att analysera situationen och att på ett rättssäkert sätt formulera och genomdriva lagar som ger vårt land samma möjligheter att agera som andra rättsstater redan har. Ändå befinner vi oss idag i ett läge när diktaturen Irans högste ledare ayatolla Ali Khamenei uttrycker att ”Sverige har rustat för krig mot hela den muslimska världen” (Twitter lördag 22/7). Låt oss hoppas att detta inte är något mer allvarligt än en despots överord.
Att vår lagstiftning inte räcker till har vi vetat länge, men vi har ändå valt att inte åtgärda bristerna. Polisen har kritiserats för att man i sin tillståndsgivning enbart bedömt ordningsläget på själva demonstrationsplatsen men inte gjort en vidare bedömning, eller någon bedömning ur säkerhetspolitisk synvinkel. Jag kan inte svara på om kritiken mot myndigheten är berättigad, eller om Polisen i detta är styrd av en lag (-ar) som inte är i takt med händelsen (-erna).
Det säkerhetspolitiska läget i vår del av världen har successivt försämrats under lång tid. Man kan räkna från 2008, 2014 eller från en annan tidpunkt. Vi har under dessa år glidit in i en icke-kinetisk konflikt, där Väst utmanas av inte minst Ryssland och där vi i hög grad är part. Påverkansoperationer, cyberattacker och oförklarliga sabotage har passerat. De senaste åren har vi kunnat läsa utredningar som belyst behoven av stärkt civilt och militärt försvar. Lagar har ändrats, krav på myndigheter och andra har skärpts, pengar har tillförts.
Vår Natoansökan, nu inne på den femtonde månaden, har självfallet inneburit ökad risk för påverkansoperationer i syfte att hindra vår anslutning.
Sammantaget borde allt detta ha stimulerat att vi aktivt arbetat mot att minska riskerna med politiskt motiverade provokationer. Ändå tycks tiden ha stått stilla och det är oklart varför. Kan det vara någon form av beröringsskräck? Indolens? Någon slags barnatro att just Sverige står utanför den pågående globala konflikt i vilken vi faktiskt befinner oss?
Problemet som vi alltså har skapat helt på egen hand är mångfacetterat:
- Konflikt med ett ännu okänt antal länder i den muslimska sfären.
- Skadade relationer med andra västländer.
- Ett svagare Nato, med ett Sverige som inte släpps in.
- Ökad risk för terrorism riktad mot Sverige och mot svenska intressen.
- Begränsningar i svenskars möjlighet att resa i världen.
- Risk för ökad polarisering inom det svenska samhället.
- Negativ inverkan på utrikeshandeln.
De säkerhetspolitiska riskerna är stora och regeringen måste hantera den akuta situationen både snabbt och kraftfullt. God kommunikation kan bara leda en kort bit på vägen, handgripliga åtgärder måste till. Vi ska inte hälla mer bensin på elden. Det finns behov av politisk borgfred tills dess krisen är över, samt god vilja att bidra med extraordinära insatser från berörda myndigheters sida. Samtidigt måste myndigheterna kunna räkna med aktivt politiskt stöd, inte att den politiska sfären (regering och opposition) tar ett steg tillbaka och låter myndigheterna ensamma ta ansvaret för eventuella impopulära åtgärder. Ansvaret vilar tungt på regering, opposition och myndigheter.
Möjligen får vi snart se förslag till åtgärder som vi helst hade undvikt. Men senfärdighet leder till oönskad brådska och oönskad brådska leder till risk för sämre lösningar. Där är vi nu.