En sak som inte får så mycket uppmärksamhet är det teoretiska fundamentet i den ryska militärstrategin. Ryssland har de senaste 100 åren varit väldigt framträdande när det gäller det miltära tänkandet. När det gäller konceptet djupoperationer var Ryssland ungefär 50 år före USA. Den kända doktrinen AirLand Battle från början på 80-talet hade Tuchasjevskij med flera andra tagit fram i slutet av 20-talet och början av 30-talet.
Ryssland använder sig genomgående av begreppet väpnad konflikt, medan vi i väst hittills haft svårt att fylla mellanrummet mellan krig och fred, se exempelvis svensk lagstiftning. Ryssland gör också en annan indelning i krigföringsgenerationer. Väst har fyra (fem) generationer, medan Ryssland har minst sex stycken, det beror bland annat på kärnvapenkrigföringen som en egen generation.
En hel del av de nyheter som rapporteras de senaste två-tre åren från Ryssland handlar om försök att komma ifatt, och förbi, USA när det gäller den sjätte generationens krigföring som kännetecknas av precisa lednings- och underrättelsesystem, långräckviddiga precisionsvapen och informationsoperationer så, kallad kontaktlös krigföring (Бесконтактные войны).
I det perspektivet kan vi se de ryska satsningarna på bland annat taktiska, ballistiska robotsystem som Iskandersystemet. Detta system kan bära både kraftfulla konventionella laddningar som kärnladdningar. Ryssland har utformat en sofistikerad eskalationstrappa med framflyttade utskjutningsanordningar, färdigställande av robotar, grupperingsövningar med hela system och så vidare.
Detta länkas ihop med strategiska informationsoperationer, där Ryssland kan luta sig tillbaka på en lång erfarenhet. I ett så auktoritärt system som det ryska underlättas förmågan att hålla ihop det man säger och det man faktiskt gör. Ledtider mellan beslut och verkställighet blir korta, och inte sällan lyckas man också förstärka kommunikationen med faktiska handlingar med fysiska stridskrafter. Det hindrar inte att landet ibland snubblar som i fallet med Libyen. President Medvedev som styr utrikespolitiken befann sig plötsligt i otakt med premiärminister Putin när det gällde den strategiska informationen, vilket västmakterna inte var sena att utnyttja.
En annan hörnsten i den ryska utvecklingen är fullbordandet av det egna positioneringssystemet GLONASS-K, som efter sju bedrövelser nu finns operativt med 23 stycken fungerande satelliter. Det i kombination med utvecklandet av strategiska robotar som Topol-M (interkontinental ballistisk robot) och R-29MU2 ”Lainer” (Ubåtsutskjuten ballistisk robot) innebär möjligheter att jämna ut de amerikanska planerna på ett robotförsvar.
De ryska satsningarna på cyber finns också med som en faktor. USA anser att Ryssland spionerar mot landets forskning och utvecklingssektor, vilket förefaller rimligt av två skäl. Dels är det ett Modus Operandi, och dels är Ryssland ett land med många matematiska begåvningar och en hög nivå i dataprogrammering. Att genomföra mer offensiva, skadliga operationer ligger inom ramen för kontaktlöst krig och kan därför antas vara åtminstone en rysk ambition för att systemet ska kunna hänga ihop. En indikation på detta är den ryska synen på cyberangrepp mot egna system, vilket i retoriken tidigt framställdes som likställt med användande av massförstörelsevapen.
Ryssland utvecklar också tillsammans med Indien kryssningsroboten BrahMos 2 med överljudsfart och stealthförmåga. Denna ska kunna släppas från en SU-30 med en räckvidd kring 30 mil och en fart på ofattbara 6000 km/h. Rimligen borde detta ha påverkan på en försvarares gruppering, något jag berörde i inlägget 2/3-försvaret.
Tillsammans utgör dessa delsystem en utveckling som Sverige måste förhålla sig till under de närmaste decennierna. Olyckligtvis talar det inte för den som har en defensiv strategi i fredsgruppering. Förmågan att kunna avlossa en blandning av kryssningsrobotar och ballistiska robotar i kombination med cyberoperationer och strategiska informationsoperationer innebär att små och medelstora försvarsmakter kan få vitala delar av de tyngre systemen utslagna på enstaka timmar.
Sverige försökte kopiera de dåvarande amerikanska tankarna om nätverksbaserat försvar (NBF), som det i dagsläget inte finns några som helst ekonomiska medel för när det gäller Sverige. Nu är det Network Enhanced Capability (NEC) som gäller istället, vilket till delar är möjligt att uppnå och även önskvärt. Då gäller det att ställa sig frågan om Sverige realistiskt kan/ska skaffa sig samma vapen, fast i mindre skala. Även om det i det korta perspektivet skulle vara frestande att ha egna ballistiska robotar, så hänger dessa inte ihop med vår defensiva strategi. Tankesättet kring detta fick åhörarna uppleva i Sälen 2011 under ett spel, då några centrala politiker ville styra ÖB till att inte gruppera svenskt jaktflyg på Gotland när det började bli oroligt i närområdet enligt scenariot.
Tragiskt är etiketten på att vitala delar av den gamla defensiva strategin åkte ut med badvattnet under den stora oredans tid. Jag tänker då saker som flygvapnets spridda bassystem, övergivandet av ledningscentraler och fortifikatoriskt skydd. Att återställa delar av dessa finns det inte pengar till. Dessutom kommer vi att fortsätta med internationella operationer, eftersom behovet kommer att finnas för att upprätthålla handelsflöden och förhindra etnisk rensning och folkmord. Det innebär att en utrerad defensiv strategi för att möta den kontaktlösa krigföringen som gerillaförsvar eller liknande är omöjlig att genomföra. Det är sannolikt inte heller särskilt konfliktavskräckande på havet och i luften.
Så återigen står valet mellan att skjuta till pengar, vilket få vill – eller att gå med i NATO, vilket ungefär lika få vill. Statsmakterna försöker att gå en medelväg. Genom att ingå i allehanda former av samarbeten med EU, NATO och de nordiska länderna försöker vi att bygga ett ömsesidigt beroende genom en väv av små säkerhetsbidrag. Hur effektivt detta är när alla tänker på samma sätt – betala lite, få mycket – återstår att se. Under tiden får vi se på när den ryska militärindustrin bygger den kontaktlösa krigsmakten, även om det kommer finnas inslag av brutal närkamp med system som luftlandsättningsförbanden.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Helt klart en tankeväckare med bra slutsatser. Som sagt det är dags att ta tag i den nationella förmågan nu!
Fantastiskt fin sammanställning på övergripande startegisk nivå. Tack för den. Bra överblick. Och oroande.
Personligen är jag definitivt för alternativet med mer pengar. Anser att 5% av BNP är en billig livförsäkring, som ger samhället i övrigt många andra fördelar (alltså en plussida också).
/Grönvita
Ännu en gedigen artikel med koncis analys. Mycket uppskattat.
Insikten att Sverige avhänt sig mycket som fungerade tidigare och skulle göra det idag (folk, materiel och visioner) smärtar. Det krävs nog ett generationsskifte i landets militära och politiska ledning innan vi får se en förbättring.
Hur reagerar både politisk och militär ledning?
Genom att stoppa huvudet i sanden och göra lite lösa powerpointspel med fler gröna staplar.
Huvudsaken är att budgeten är i balans. Att inget fungerar är oviktigt.
Ibland önskar jag nästan att Stormakt X/valfri terroristcell utdelar några hårda slag mot Sverige som kan få medborgarna att vakna upp.
En obligatorisk volta till Affe kanske?
Rysslands upprustning är lite svår smält även för mig som läser om politik varje dag.
Säg mig, hur mycket mer borde Ryssland rusta upp för att det ska anses som väldigt mycket/extremt? 2012 verkar folk inte bry sig om upprustningar, eftersom man inte bryr sig om Ryssland.
@Anonym. En hel del antagligen. I det korta perspektivet är den ryska kapaciteten förhållandevis låg. Det beror på att krigsmakten förföll under 15 år och det är lång väg tillbaka. Men kring 2020 kommer det se annorlunda ut, även om de kanske bara når 70% av ambitionen.
Några spridda tankar:
1. En defensiv taktik är möjlig, men en defensiv strategi är en oxymoron. För att försvara sitt territorium/trupp/installationer måste man kunna slå mot fiendens samtliga led. Det räcker inte med att skjuta tillbaka när kulorna viner kring öronen, man måste också kunna slå ut robotbaser eller TELs, radarinstallationer, örlogsmän i hamn, vapendepåer, truppkoncentrationer osv. Eftersom dessa installationer befinner sig på andra sidan Östersjön i ett konflikt-med-Ryssland-scenario, så krävs en del ”offensiva” vapensystem. Tex ARM-missiler, kryssningsrobotar, eller till och med en utvecklad underrättelsetjänst. Att endast angripa mål som Ryssland har placerat på svenskt territorium är ett bra recept för stora egna förluster till ingen nytta.
2. Med det svenska 2/3 försvaret och de existerande och framtida kapaciteterna, så är det kanske dags att damma av Mogens Glistrups föreslagna strategi för Danmark. En elak tanke i och för sig, men varför anstränga sig om slaget är dömt att förloras. Bättre i så fall att satsa pengarna på damage control after the fact.
3. Sveriges militära samarbete med Norden, Nato etc är mycket snack och lite verkstad. Sverige har inga verkliga resurser att ställa upp med, utan när det verkligen gäller kommer det hela att begränsas till symboliska bidrag. Kanske 2-3 kompanier, diverse specialister och humanitär hjälp, och 8-12 flygplan. Det är inte mycket att hänga i granen. Därför anser jag det självbedrägeri att tro att något annat land skulle erbjuda Sverige ett invasionsförsvar i en skarp situation. Förmodligen kommer Sverige att få motsvarande symbolisk hjälp från 3-5 länder, under förutsättning att de inte riskerar alltför stora egna truppförluster.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv
http://www.tikotzinsky.com
Mycket bra inlägg som spänner över väldigt mycket.
I vilken utsträckning anser du att Frunzes integrerade militärdoktrin från 20-talet styr uppbyggnaden av den ryska försvarsmakten? Kan man skönja ideologisk indoktrinering efter rådande samhällsklimat hos det högre militära befälet?
Personligen anser jag att Sverige borde i huvudsak återgå till den säkerhetspolitik som gällde under kalla krigets glada dagar. Den gav den allianslösa nationalstaten Sverige ett relativt gott försvar och reducerade hotnivån i vårt närområde.
Det var heller inga dumhuvuden som mejslade fram kalla krigets säkerhetspolitik utifrån hotbilden. Därför slöt nästan alla svenska politiker och en mycket stor del av befolkningen upp kring den. Försvarsviljan var därför relativt god och blev ett kraftfullt försvarsvapen i sig.
Men det var då det. Nu är det EU och uppluckring av nationalstaterna som gäller, och med den följer en antisvensk säkerhetspolitik som baseras på fredligt önsketänkande.
Att Sverige har ett obefintligt territorialförsvar är i sig konflikthöjande i vårt närområde. Det finns även risk för asymmetrisk krigföring inne på svensk botten, tack vare den muslimska radikaliseringen i våra förorter och uppsvinget av den organiserade brottsligheten, vilket har tagit våra politiker på sängen.
Jag är rädd för att det måste till med en rejäl ”georgisk smäll” i vårt närområde för att det sovande folket i det politiska etablissemanget ska vakna. Men en sådan är högst osannolik.
Att sedan utländska örlogsfartyg vanemässigt kommer att patrullera i svensk zon för att bevaka Nordstream eller att det blir en huggsexa om energitillgångarna i Barentsregionen är nog inte tillräckligt för att försätta dem ur sin dvala.
@Gruelse. Mitt intryck är att resonansen mot Frunze går i vågor. Det var helt borta under och efter stalinismen, för att sedan återuppstå med (Gorsjkov) och Ogarkov. Utvecklingen av Mi-24, BMP/BMD, bandhaubitsar och olika typer av ingenjörsfordon för att ta några exempel på denna uppryckning intellektuellt.
I samband med Sovjetunionens kollaps fanns det inget utrymme för en revitalisering, utan tillfället kom först med ljusnande statsfinanser. Slipchenko (d.2005) har kanske varit den mest framsynte av dessa.
Jag delar din beskrivning av ÖB Jungs skissering av det nya försvaret efter VK II. En klar tanke omsatt i handling.
Problemet med en helt defensiv strategi är att man alltid ligger steget efter motståndaren. Vid en konflikt i närområdet så bör Sverige ha kapacitet att slå mot fienden även utanför svenskt område och inte enbart låta fienden diktera var kriget ska utspela sig. Svenska ballistiska robotar är kanske att gå lite väl långt för den svenska smaken såväl som ekonomin, men att uppgradera robotsystem 15 med längre räckvidd och markmålsförmåga, förse Gripen med lämpliga offensiva vapen, kryssningsrobotar för ubåtar och en offensiv cyberkrigsförmåga kanske kan vara möjliga offensiva vapen?
@Edis. Det vore säkert önskvärt, men kräver mer medel.