Som litterär genre nådde flanörromanen sin höjdpunkt för drygt 100 år sedan. Ett genomgående tema var att flanören vid sina vandringar i staden iakttog hur världen utvecklades. Ibland, som i Nobelpristagaren (2014) Modianos moderna behandling av temat (i Nätternas gräs), kontrasteras därvid nuet mot den förgångna världen, vilken sågs som en bättre värld. En vandring i dagens Kaliningrad ger en liknande upplevelse.
De mest kända vandringarna i Königsberg, vilket var stadens tidigare namn, var de som gick fram och åter över Pregel via två öar i floden. Huruvida de är skildrade i skönlitteraturen vet jag inte, men vandringen över ”Königsbergs sju broar” är temat för ett välkänt matematiskt problem. Stadens mest namnkunnige son, Immanuel Kant, var berömd för sina promenader och hade säkert provat alla tänkbara kombinationer av bropassager när han flanerade genom staden.
Kant är inte bara en passande symbol för Königsberg, han är också en lämplig sinnebild för det Europa, som formats av renässanshumanismen och upplysningens ideal. På det sättet står han i bjärt kontrast mot Michail Kalinin, som givit Königsberg dess nuvarande namn och som undertecknat beslutet om Katynmassakern.
Hösten 2006 tillbringade jag två veckor som gästprofessor vid Immanuel Kant-universitetet i Kaliningrad. Studenterna delade snabbt upp sig i två läger, de som uppskattade mina kanske typiskt västerländska framträdanden, och de som närmast hatade mig. Med de förstnämnda umgicks jag på fritiden så mycket jag kunde. Jag ”beundrade” inte bara den traditionella T-34, som stod uppställd mitt bland studentbostäderna. Utan jag såg också hur det i Kaliningrads förorter fortfarande stod kvar så gott som intakta förkrigsbyggnader, som såg ut precis som i Göttingen eller till exempel Marburg. Kärleksfullt kallade studenterna sin hemstad ”Kenix”. Samtidigt hade Kaliningrad oblast fått sin första civila guvernör. Alltså inte längre en bister amiral med pilotsolglasögon och en skärmmössa stor som ett paraply. Den nye guvernören hade dessutom kunnat vända sig mot väst och försökte attrahera stora holländska företag som Philips och andra.
Medan jag fortfarande smälte alla upplevelser bjöd två kolleger ut mig på avskedsmiddag. Vi körde ut i bil, i kanske en timme och hamnade någonstans vid Östersjöns kust i en by, som såg ut som de västtyska kurorterna Timmendorfer Strand eller Travemünde. Eller till och med som Pärnu. Bara mycket mindre och mer gammaldags, d v s precis som före andra världskriget. Restaurangen jag togs till visade också tydliga anor från förkrigs-Tyskland, eller snarare Ostpreussen. Denna kustby hade i slutet av kriget beslagtagits av en grupp sovjetofficerare, som med vapenmakt hindrat partimedlemmar från att komma in. Följaktligen hade man lyckats behålla allt i ursprunglig form, renhet och effektivitet. Därför var maten, som väntat, utsökt, och betjäningen som på den bästa officersmäss någonsin. Även vodkan var klart godkänd…
Mot slutet av kvällen, när vi alla förbrödrats och återfärden närmade sig, tackade jag artigt och vågade fråga: ”Meine Herren, allt är ju väldigt fint här hos er, aber, aber… Hur står det egentligen till? Hur kommer framtiden att gestaltas för ert Kaliningrad? – För min del ser jag tre alternativ. Ni kan, med stöd av Tyskland, Nederländerna och Europeiska Unionen, återställa ert gamla västerländska arv. Eller kan ni – som era grannar Estland, Lettland och Litauen – bli en normal östersjöstat. Eller – ni kan förbli under Moskvas derzhava, järnnäve?”.
Kollegerna svarade först inte, utan tittade tyst på varandra. Då sade den äldre: ”Lieber Herr Kollege”, ni skall veta, att här i Kaliningrad läser 25% av våra studenter engelska. Och 15% läser tyska. Återstående 65% läser – Kalashnikov.”
Sådant var läget vid min vistelse där för 17 år sedan. Men nu? Vilken kan inställningen tänkas vara i dag, år 2023?
Efter de häpnadsväckande ryska förlusterna i Ukraina, och motsvarande nedgång i prestige för Moskva, frågar man sig, vilken eventuellt självständig verkställande makt Kaliningrad-amiralen och/eller guvernören och kanske till och med det gamla välkända universitetet kunde ha? Vad vore de kapabla till? Med vilket stöd? Och vilket inflytande kunde västvärlden (Tyskland, Europeiska unionen och NATO) tänkas utöva?
Grannarna, Polen och Litauen har återinfört sina gamla namn på staden, Kròleswiec respektive Karaliaucius. Lettland och Estland skulle kunna göra detsamma, alltså Königsberg. Även Sverige kunde göra så. Varför inte?
Den varma förkrigssommaren 1939 reste min far (född 1916) som journalist genom den gamla ostpreussiska ordens- och universitetsstaden. Före mitt besök 2006 mindes han nostalgiskt: ”Ahh, Königsberg, vilken musik, vilken fin musik, från varje öppen trädgård”… Ja, just Königsberg, idag fortfarande ett centrum för miljöförstörelse och strategisk aggression, döpt efter den gamle ballerinajagande politruken Kalinin!
Kaliningrads kommenderande amiral borde i dag vara mycket orolig, helt instängd i ett NATO-innanhav, som han syns bli. Han vet också, om inte annat så genom NATO-generalen Shirreffs bok Krig med Ryssland (2016), att hans Kaliningrad vid en eventuell storkonflikt självfallet blir ett strategiskt förstahandmål för NATO-sidan. Har vi mot den allmänna bakgrunden anledning att förvänta oss något annat än raketer, våld och smärta från Kaliningradregionen? Samt – fortfarande – kolossala mängder med orenat avfall, rätt ut i Östersjön?
Eller – och det vore en nåd att stilla bedja om – kan det i Kaliningrad efter hand rent av komma till grundläggande förändringar, möjligen i riktning mot svoboda (frihet) och kanske t o m demokrati? – Så länge den nu härskande diktatorn sitter kvar vid långbordet i Kreml, pekar tyvärr alla indikatorer på fortsatt konflikt.
