Under fredagen publicerade Försvarsmakten inlägget ”Öppenhet, resultat, ansvar – Mer än bara tyckande” på sin bloggportal. Inlägget underströk vikten av att myndighetens medarbetare deltar aktivt i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Samtidigt betonades betydelsen av att särskilja när medarbetare uttrycker sig som privatpersoner eller företrädare för myndigheten. Dock tolkades tonen och det övergripande budskapet av många tvärtom som ett metaforiskt ”Ställ in er i ledet och håll tyst”. I texten manade man uttryckligen till aktivt deltagande men den har som helhet tolkats tvärt om. Hur blev det så? Det finns anledning att ta upp ett antal av de möjliga orsakerna till detta.

De flesta hade nog hoppats att inlägget skulle bidra med ett förtydligande. De två besluten från Justitieombudsmannen som nämns har skapat turbulens kanske inte mest på grund av vem som fick rätt, utan för att de på ett högre plan kommunicerar motstridiga budskap. Exempelvis menar Försvarsmaktens policy att en person kan skriva under med graden ”major” även om det är en privat uppfattning. Från JO ges det motsatta budskapet. Gäller den fastställda policyn fortfarande, har den reviderats med JO-besluten eller har vi nu något ytterligare att förhålla oss till? Dessa frågor skapar en skadlig oro och osäkerhet om vilka ramar som gäller. Ingen vill väl rimligtvis att det ska råda några oklarheter om huruvida deras uttalanden är privata eller inte.

Individens ansvar och omdöme lyfts här fram som avgörande för att avgöra var gränsen mellan privat och offentligt går. Givetvis kan inget frånta individen det yttersta ansvaret i hur man uttrycker sig. Men det som saknas i resonemanget är organisationens ansvar att skapa tydliga riktlinjer. Ett individuellt omdöme blir enklare att utöva om man vet vilka organisatoriska gränser man har att hålla sig till. I de fall man tvingas gissa ökar risken att medarbetare av rädsla väljer den snävare tolkningen, eller mer troligt att de inte vågar uttala sig alls. Kommunikationsdirektören menar att det går en ”osynlig linje” mellan när en individ uttalar sig privat eller i sin yrkesroll. Hur osynlig den är kan självklart diskuteras, personligen tycker jag policyn från 2011 är ganska tydlig. Det problematiska är den osäkerhet som ansvarsförskjutningen till individen innebär: om myndighetens främste företrädare inom området inte kan säga var gränsen går, kan då enskild medarbetare förväntas lista ut det?

Inlägget gör även en koppling till uppdragstaktik och att gilla läget när beslut är fattade. Liknelsen haltar och begreppet är inte direkt tillämpbart här. Yttrandefrihet och högt till tak får självklart aldrig bli ett frikort för allmänt gnäll eller att underminera chefer. Men det är en falsk motsättning att medarbetare inte skulle kunna vara lojala mot fattade beslut i tjänsten och samtidigt kunna föra en saklig debatt i försvarsfrågor på sin fritid. Det är också milsvida skillnad på att diskutera en genomförandeplan inför ett anfall och att diskutera övergripande konceptuella frågor om exempelvis officersutbildning eller gråzonsproblematik. Att kopplingen görs från uppdragstaktik till att gilla läget vid fattat beslut är sannolikt en anledning till att många tolkat inlägget som ett metaforiskt ”ställ in er i ledet och håll tyst”, när uppdragstaktik tvärtom kräver en befälskår som har bildade uppfattningar om helheten och vågar diskutera denna.

På samma sätt menas att allmänt ”tyckande” ska undvikas och att det man säger måste kunna ledas i bevis i praktiska resultat. Jag är ärligt osäker på vad detta avser. Självklart ska man alltid stå för sina uppfattningar. Men allt är inte handlingsalternativ och hårda fakta. Alla har heller inte samma möjlighet som en brigadgeneral att omsätta sina idéer till praktisk handling. Att lägga något ”bevis-krav” för att få uttala sig blir underligt och hämmande. Det man möjligen syftar på kan vara att stävja  icke konstruktivt gnäll eller de som stundtals uttrycker sig onyanserat, raljant eller respektlöst. Självklart ska individuella uppfattningar också yttras i en konstruktiv anda. Men många övergripande diskussioner i allt från etik till stridsteknik är i stor grad subjektiva utifrån individers unika erfarenheter, och reflektioner från ens egen position i organisation måste få vara bildat ”tyckande”.

Min övergripande oro här är faktiskt inte myndighetsledningen. Jag kan bara understryka att jag själv aldrig upplevt något annat än stöd från högre företrädare i att delta i det offentliga samtalet. Min oro är att en organisatorisk otydlighet skapar ett för stort inflytande hos lokala ”säk-nojiga” kollegor med bakvänd namnbricka som tycker att deras jobb vore enklare om anställda inte yttrade sig alls och vars standardsvar på alla frågor, även runt ämnen som är synnerligen icke-hemliga, är ett skeptiskt ”Tänk dig för!” eller ”Det här kan vara känsligt!”.

I den moderna officersutbildningen är en av hörnstenarna att individen ska utveckla ett analytiskt och kritiskt tänkande inom sin profession. De budskap som nu sänds från Försvarsmakten uppfattas i vissa avseenden stå i strid mot detta kanske viktigaste utbildningsmål om individen inte tillåts och uppmuntras att ventilera sina tankar i den öppna debatten. Det aktuella blogginlägget har tyvärr skapat oklarhet istället för tydlighet, och det finns anledning att fortsätta diskussionen.

Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

Foto: Joel Thungren / Försvarsmakten

Mer av samma författare