För att genomföra anskaffningsprocessen av en ny stridsvagn kan det ta 12-15 år. Bilden visar stridsvagn 122. Foto: Försvarsmakten.

Som utomstående är det svårt att veta hur resonemangen kring nya stridsfordon förs och hur representativ den rubricerade artikeln är för dessa. Oavsett detta finns det framförallt tre saker jag vill kommentera nämligen metodiken inför en framtida anskaffning, författarnas tankar kring svensk utveckling och deras prioriteringar. Artikeln andas optimism inför anskaffning av nya stridsfordon. Av erfarenhet kan man dock konstatera att steget från en viljeinriktning till genomförandet av en anskaffning kan vara långt.

I min text använder jag benämningen ”stridsfordon” som en samlad benämning för stridsvagnar och pansarbandvagnar enligt ”AR 3 Begrepp”. (Stridsfordon 90 är en avvikande benämning som lever kvar sedan studiefasen. Den bibehölls efter diskussioner vid införandet för att tydliggöra vagnens goda bekämpningsförmåga. Stridslednings- och eldledningsversionerna kallas pansarbandvagn.)

Metodik och erfarenheter

För att genomföra anskaffning av nya stridsfordon krävs ett omfattande arbete som i fredstid tar ett antal år. Författarna anser att det kan ta 12-15 år vilket stämmer väl med erfarenheterna från anskaffningen av stridsvagn 122. Under denna period genomfördes ett mycket systematiskt arbete som utgick från operativa krav, en tänkt organisation, taktik och stridsteknik, analys av motståndarens operativa mål, taktik och tekniska utveckling samt möjliga alternativ för vår del. Parallellt med studiearbetet genomfördes en omfattande kunskapsuppbyggnad som till stor del baserades på prov och försök. Under perioden skedde en anmärkningsvärd utveckling inom områden som skyddsteknologi, elektronik (t ex navigation och ledning), observationsmedel, MMI (gränssnitt), m m. Även alternativa beväpningar som elektromagnetiska, alternativt elektrotermisk/kemiska kanoner diskuterades och förutsågs inom överskådlig tid.

Under arbetet drogs många intressanta och viktiga erfarenheter. Något intresse för dessa från nuvarande studieverksamhet tycks inte finnas.

Stridsfordonsutveckling i Sverige

Våra nuvarande stridsfordon utvecklades och anskaffades då ”Kalla kriget” fortfarande präglade tänkandet och teknikutvecklingen. Stridsfordon 90 utvecklades i Sverige som en fordonsfamilj mot bakgrund av specifika svenska krav. Utvecklingen byggde på den operativa förutsättningen att fiendens stridsvagnsförband inte kunde framrycka i väglös terräng i Övre Norrland. Av målsättningen för Stridsfordon 90 framgick bl a att det skulle ha en mycket god framkomlighet i aktuell terräng samt ha förmåga att penetrera motståndarens stridsvagnar i sidan. Under utvecklingsarbetet genomfördes en omfattande kunskapsuppbyggnad beträffande stridsfordons framkomlighet i terräng typisk för Övre Norrland. Ursprungligen var ambitionen att Stridsfordon 90 skulle bli ett enkelt och relativt billigt stridsfordon. Den inriktningen övergavs efterhand som vagnen blev alltmer kvalificerad. Under projekteringen genomförde FMV konkurrensupphandling av ingående delsystem och kunde på så sätt hålla kostnaderna nere. Stridsfordon 90 uppfyllde de ställda kraven

Beträffande Stridsvagn 122 var vägen till anskaffning en annan. Valet under studierna stod mellan tre huvudalternativ: ytterligare Renovering och Modifiering (REMO) av arvet, anskaffning av en utländsk stridsvagn eller utveckling av en svensk stridsvagn (Stridsvagn 2000). Det senare var huvudalternativet. Strv 2000 var ett mycket ambitiöst och framsynt projekt med 14 cm automatladdad kanon, 40 mm automatkanon som kompletterande beväpning, hög skyddsnivå och god rörlighet.

Under arbetet skulle det visa sig att utvecklingen av Strv 2000 inte bedömdes kunna genomföras inom tidsmässiga och ekonomiska ramar, bl a på grund av en mycket omfattande och komplicerad systemintegration där tillgänglig ingenjörskapacitet sannolikt skulle bli gränssättande. Valet blev istället anskaffning av ett modifierat utländskt stridsvagnssystem genom konkurrensupphandling med omfattande motköpsåtaganden. Anskaffningen av Strv 122 betraktas som en av de mest framgångsrika upphandlingar som FMV genomfört. För Arméns del uppfyllde vagnen ställda krav.

I bägge fallen fanns en tydlig Taktisk Teknisk Ekonomisk Målsättning (TTEM) som hade sin grund i ovan nämnda operativa, taktiska och organisatoriska förutsättningar för de förband där vagnarna skulle ingå samt en ingående analys av motståndarens taktiska och tekniska förutsättningar. Inför anskaffningen genomfördes en omfattande kunskapsuppbyggnad genom studier och försök i samverkan mellan Armén och FMV med tydliga roller. I ena fallet genomfördes utvecklingen i Sverige och i det andra utomlands. I bägge fallen anskaffade vi stridsfordon som var de bästa som existerade vid tidpunkten.

Efter Warszawapaktens sammanbrott i slutet av 1900-talet och perioden därefter in på början av 2000-talet skedde ingen påtaglig utveckling av stridsfordon. I förhållande till omvärldens stridsfordon har de svenska stridsfordonen varit stridstekniskt konkurrenskraftiga under längre period än om utvecklingstakten från “Kalla kriget” varit oförändrad.

Som en parentes beträffande svensk stridsvagnsutveckling kan nämnas stridsvagn 103 som blev ett fullständigt misslyckande, främst beroende på avsaknad av offensiv förmåga, stora begränsningar i terrängframkomlighet samt avsaknad av frontalt skydd mot motståndarens stridsvagnsammunition. Orsaken till detta anser jag vara bristande metodik under studiefasen och oklara roller mellan Armén och FMV.

Slutsatserna av ovanstående är att den tillämpade metodiken är avgörande för en framgångsrik anskaffning. De två exemplen, en stridsvagn och en pansarbandvagn, är stridsfordon med helt olika funktioner på stridsfältet vilket innebär två helt olika koncept. Exemplen visar att en utveckling av stridsfordonen i Sverige inte nödvändigtvis är en framgångsfaktor. Att dessutom samutveckla gemensamt skulle kräva en mycket omfattande insats. Författarna säger sig se vinster med en gemensam och samtidig utveckling av framtida stridsvagn och pansarbandvagn. Om syftet är att av ekonomiska skäl använda gemensamma delsystem och konstruktionslösningar skulle detta innebära att de kommer att inkräkta negativt på varandras specifika egenskaper alternativt bli överkvalificerade, kräva omfattande kompromisser som snarare skulle bli kostnadsdrivande. Att tidigt fatta beslut med den innebörden skulle kunna få förödande konsekvenser för den framtida anskaffningen av nya stridsfordon.

Prioriteringar

Författarna varnar för ”att fastna i en diskussion om vilka specifika förmågor och tekniska lösningar ett framtida stridsfordon eller stridsvagn ska ha.”Jag vill tydligt kraft påpeka att det är just detta som är kärnan i diskussionen. De eventuella kostnadsbesparingar som antas genom de exempel som framförs kommer i vissa fall kunna uppnås oberoende av en samutveckling och är under alla omständigheter på en så låg nivå i förhållande till den totala systemkostnaden att de måste betraktas som betydelselösa.

Författaren är överste, och var chef för försöksavdelningen  vid pansarcentrum under försök och utveckling av stridsfordon 90 och stridsvagn 122.

Mer av samma skribent