I morse hade Sveriges Radio P1 en utfrågning av försvarsministern. Det var en intressant pratstund med Karin Enström. Hon lyfte till att börja fram våra gemensamma intressen med Ryssland, och poängterade att vi har samma intresse av att Östersjöområdet fortsätter att vara lika stabilt som idag. Sverige är också en väldigt viktig handelspartner för Ryssland. Jag delar den uppfattningen till 100 %. Självklart ska vi ha en inkluderande strategi när det gäller Ryssland, och på alla sätt vara en god partner. Ryssland har ju också ett stort rike att skydda och mycket bekymmer för den ryska ledningen emanerar ur Kaukasus och Centralasien.

När det gäller den ryska upprustningen, så vidgick försvarsministern den, men menade att hon hade svårt att se att det skulle vara riktat mot Sverige. Hotet hade helt enkelt inte ökat, menade Karin Enström. Det går dock inte utesluta militära incidenter i vårt närområde, och på lång sikt går det inte utesluta någonting, sa försvarsministern. Det är en rimlig hållning och en fråga för försvarsberedningen att försöka besvara så gott det går. En förmåga konstitueras av tre faktorer enligt klassisk underrättelseanalys. En vilja/avsikt, en kapacitet och ett tillfälle. Det vore märkligt om inte beredningen inte finner att den ryska förmågan har ökat och kommer att öka ytterligare med tanke på de ryska upprustningsplanerna (kapacitet).

Den ska sedan placeras in mot vilken sannolikhet det finns för olika slag av väpnad aggression som på något sätt berör Sverige och vilka konsekvenser ett sådant skulle så få. Eftersom den amerikansk-ryska ”reset” som fanns vid förra försvarsbeslutet inte är utan en hel del gnissel, och den amerikanska förmågan över tid kommer att nedgå i norra Europa kan man dra slutsatsen att sannolikheten för väpnad aggression mot Sverige i vart fall inte minskar över tid. Lägger vi därefter på den ryska viljan att lösa konflikter med grannar med militär makt som manifesterades i Georgien 2008 liksom suspenderingen av CFE-avtalet, så är nog sannolikheten för väpnad konflikt något högre än tidigare, om än fortfarande väldigt liten. Konsekvenserna för vår del vid väpnade angrepp mot landet är med all säkerhet likadana.

Dagens meddelande från Jakobsgatan var att vi har en högre försvarsförmåga idag än vad vi hade när alliansregeringen tillträdde 2006. Hon hämtade kraft från ett uttalande av ÖB om att så var fallet. Här skulle jag vilja invända av två skäl. Det ena är tillståndet i insatsorganisationen. I regleringsbrevet för 2012 specifierade regeringen tillgängligheten för de svenska markstridskrafterna:

”Utgångspunkter för myndighetens planering ska vara;
…………
– att en bataljonsstridsgrupp, med delar från olika manöverbataljoner, ska finnas tillgänglig från 2013-01-01,”

Det är det vi har just nu, och vid halvårsskiftet tillkommer ett ytterligare skyttekompani.

För det är precis som försvarsministern försökte säga, vi befinner oss mitt i en stor reform och allt ska inte vara klart ännu. Men visst hade Sverige mer än en bataljonsstridsgrupp i hygglig form 2006, så minns jag det i alla fall. Flygstridskrafterna är däremot i ett bättre tillstånd än 2006. Wiseman hade ett helt inlägg om detta nyligen. som inte styrkte försvarsministerns tes. Det andra skälet är att begreppet försvarsförmåga måste relateras till vad man ska försvara sig emot. Då är det intressant att lägga de olika ländernas linjaler för militära utgifter sedan 2006 jämte varandra. En sådan jämförelse visar att den ryska utgifterna nästan fördubblats sedan 2006, medan vår går svagt utför, om vi rensar för inflation. Alltså är vår försvarsförmåga inte högre idag än 2006, varken absolut eller ännu mindre – relativt.

När hela insatsorganisationen finns på plats 2019 kan vi tala om en ökad försvarsförmåga, om den realiseras som aviserad förmåga. Men den är då avpassad mot en beställning som gjordes 2008/2009, och har inte tagit höjd för omvärldsförändringarna.

Det är alltså vår försvarsförmåga som skall ställas i paritet till den ökade ryska förmågan och ett hot som sannolikt är något högre i framtiden. Om inte det är så, så är ju frågan hur vi fick det försvar vi beslutat om tidigare? Det är en intellektuell uppförsbacke för de som avfärdar rysk upprustning, när samma debattörer samtidigt framhöll den rysk-sovjetiska kollapsen som intäkt för att helt riktigt dra ned vår försvarsförmåga. Bevisbördan för att militära utgifter bara räknas i nedförsbackar ligger på dessa.

(Edit kl 2010) I Aftonbladet gör Peter Kadhammar en betraktelse kring försvarsförmågan på Gotland, som är mycket läsvärd. Tillgängligt var namnet. (Slut edit)

Mer av samma författare