I morse hade Sveriges Radio P1 en utfrågning av försvarsministern. Det var en intressant pratstund med Karin Enström. Hon lyfte till att börja fram våra gemensamma intressen med Ryssland, och poängterade att vi har samma intresse av att Östersjöområdet fortsätter att vara lika stabilt som idag. Sverige är också en väldigt viktig handelspartner för Ryssland. Jag delar den uppfattningen till 100 %. Självklart ska vi ha en inkluderande strategi när det gäller Ryssland, och på alla sätt vara en god partner. Ryssland har ju också ett stort rike att skydda och mycket bekymmer för den ryska ledningen emanerar ur Kaukasus och Centralasien.
När det gäller den ryska upprustningen, så vidgick försvarsministern den, men menade att hon hade svårt att se att det skulle vara riktat mot Sverige. Hotet hade helt enkelt inte ökat, menade Karin Enström. Det går dock inte utesluta militära incidenter i vårt närområde, och på lång sikt går det inte utesluta någonting, sa försvarsministern. Det är en rimlig hållning och en fråga för försvarsberedningen att försöka besvara så gott det går. En förmåga konstitueras av tre faktorer enligt klassisk underrättelseanalys. En vilja/avsikt, en kapacitet och ett tillfälle. Det vore märkligt om inte beredningen inte finner att den ryska förmågan har ökat och kommer att öka ytterligare med tanke på de ryska upprustningsplanerna (kapacitet).
Den ska sedan placeras in mot vilken sannolikhet det finns för olika slag av väpnad aggression som på något sätt berör Sverige och vilka konsekvenser ett sådant skulle så få. Eftersom den amerikansk-ryska ”reset” som fanns vid förra försvarsbeslutet inte är utan en hel del gnissel, och den amerikanska förmågan över tid kommer att nedgå i norra Europa kan man dra slutsatsen att sannolikheten för väpnad aggression mot Sverige i vart fall inte minskar över tid. Lägger vi därefter på den ryska viljan att lösa konflikter med grannar med militär makt som manifesterades i Georgien 2008 liksom suspenderingen av CFE-avtalet, så är nog sannolikheten för väpnad konflikt något högre än tidigare, om än fortfarande väldigt liten. Konsekvenserna för vår del vid väpnade angrepp mot landet är med all säkerhet likadana.
Dagens meddelande från Jakobsgatan var att vi har en högre försvarsförmåga idag än vad vi hade när alliansregeringen tillträdde 2006. Hon hämtade kraft från ett uttalande av ÖB om att så var fallet. Här skulle jag vilja invända av två skäl. Det ena är tillståndet i insatsorganisationen. I regleringsbrevet för 2012 specifierade regeringen tillgängligheten för de svenska markstridskrafterna:
”Utgångspunkter för myndighetens planering ska vara;
…………
– att en bataljonsstridsgrupp, med delar från olika manöverbataljoner, ska finnas tillgänglig från 2013-01-01,”
Det är det vi har just nu, och vid halvårsskiftet tillkommer ett ytterligare skyttekompani.
För det är precis som försvarsministern försökte säga, vi befinner oss mitt i en stor reform och allt ska inte vara klart ännu. Men visst hade Sverige mer än en bataljonsstridsgrupp i hygglig form 2006, så minns jag det i alla fall. Flygstridskrafterna är däremot i ett bättre tillstånd än 2006. Wiseman hade ett helt inlägg om detta nyligen. som inte styrkte försvarsministerns tes. Det andra skälet är att begreppet försvarsförmåga måste relateras till vad man ska försvara sig emot. Då är det intressant att lägga de olika ländernas linjaler för militära utgifter sedan 2006 jämte varandra. En sådan jämförelse visar att den ryska utgifterna nästan fördubblats sedan 2006, medan vår går svagt utför, om vi rensar för inflation. Alltså är vår försvarsförmåga inte högre idag än 2006, varken absolut eller ännu mindre – relativt.
När hela insatsorganisationen finns på plats 2019 kan vi tala om en ökad försvarsförmåga, om den realiseras som aviserad förmåga. Men den är då avpassad mot en beställning som gjordes 2008/2009, och har inte tagit höjd för omvärldsförändringarna.
Det är alltså vår försvarsförmåga som skall ställas i paritet till den ökade ryska förmågan och ett hot som sannolikt är något högre i framtiden. Om inte det är så, så är ju frågan hur vi fick det försvar vi beslutat om tidigare? Det är en intellektuell uppförsbacke för de som avfärdar rysk upprustning, när samma debattörer samtidigt framhöll den rysk-sovjetiska kollapsen som intäkt för att helt riktigt dra ned vår försvarsförmåga. Bevisbördan för att militära utgifter bara räknas i nedförsbackar ligger på dessa.
(Edit kl 2010) I Aftonbladet gör Peter Kadhammar en betraktelse kring försvarsförmågan på Gotland, som är mycket läsvärd. Tillgängligt var namnet. (Slut edit)
Tyvärr kan jag nog meddela att det inte ens fanns en bataljonsstrudsgrupp 2006. Man hade slutat krigsplacera värnpliktiga efter GU och mobiliseringssystemet hade avskaffats redan vid millennieskiftet.
Vi krigsplacerade våra soldater 2006.
Jag håller med om att det var intressant, men inte upplyftande, att lyssna till intervjun med försvarsministern. Bortsett från de rent militära aspekterna av ämnet, så är det beklämmande att höra hur hon undviker alla sakfrågor och försöker vältra över ansvaret för det som eventuellt kan vara brister i försvarsförmåga på oppositionen, genom att hänvisa till läget 2006.
Hon undviker då att kännas vid det faktum att försvarsbesluten fram till dess fattades blocköverskridande, vilket gör henne och hennes parti medskyldiga även till läget som det var 2006. Det är först hennes regering som har frångått denna princip, då man valde att gå från värnpliktsförsvar till ett yrkesförsvar 2009. Detta beslut kan därför med rätta ifrågasättas av en eventuell framtida annan politisk majoritet.
Hennes svar på frågan, om huruvida hela Sverige skall försvaras, att det är den enda möjliga ståndpunkten, innebär indirekt ett underkännande av hennes egen förda politik. Det är endast en person som är ytterst verklighetsfrämmande eller mycket vårdslös med sanningen, som kan hävda att dagens försvarsförmåga (samt IO 14 efter 2019) är tillräcklig för att försvara hela Sverige, oavsett hotbild. Precis som flera debattörer påpekat, är den försvarsförmåga som finns skräddarsydd för punktinsatser inom ramen för en internationell operation utanför Sveriges gränser, men har väsentliga brister i rollen som nationellt försvar. Systemet, förutom att det är numerärt för klent, hänger inte ihop med alla delsystem (luftvärn, artilleri, logistik) som krävs för ett nationellt försvar, även mot ett begränsat militärt angrepp.
Då hjälper det inte heller att hänvisa till att vi äntligen har en nationell försvarssplanering i Försvarsmakten, eftersom denna inte kan lösa uppgiften i avsaknad av resurser. Den kan endast konkretisera och förtydliga de brister som behöver åtgärdas för att ett nationellt försvar skall kunna fungera.
Sammantaget bidrog inte intervjun med försvarsministern till att öka förtroendet för hennes linje. Det faktum att hon uttalar sig mot bättre vetande, med sin militära bakgrund, undergräver hennes trovärdighet på ett avgörande sätt.
Men fick soldaterna någon krigsplacering hemskickad – dvs viste de om det. Officerarna fick det då inte.
Jag gjorde min värnpliktsutbildning 2008 och fick en krigsplacering hemskickad.
Jag fick min krigsplacering någon månad efter muck.
@Henrik. Inte helt blocköverskridande, det var (s) och (c) som gjorde upp om försvaret. (M) stod dessutom utanför Försvarsberedningen under en tid.
@Curt. Det hade vi i alla fall.
Jag håller med om att inte alla partier var införstådda med försvarspolitiken och även att moderaterna tidigare hade en annan inställning till försvarsfrågor, framförallt fram till dess att ”Nya moderaterna” kom in i bilden. Jag var för svepande i den formuleringen.
Dock tycker jag att det är märkligt att man valde att driva igenom detta mycket långsiktiga (?) beslut om att lämna värnplikten utan att ha blocköverskridande stöd. (Dock med finnessen att förklara den vilande.)
Beslutet om värnpliktens avskaffande låg i luften. Även om S var för värnplikt var detta långt ifrån någon prioritet, och det protesterades mycket litet både före och efter. Fullt naturligt, eftersom Göran Persson var pionjär inom den typ av finansministeriestyrda försvarspolitik som Reinfeldt sedermera tog över och nu praktiserar. Någon reaktion från allmänhet eller media blev det som bekant inte heller.
Därtill var den faktiska majoriteten större än man normalt ger sken av. Även om Miljöpartiet röstade emot (eller avstod man endast?) så var detta endast taktiskt då detta parti ju är aktivt för yrkesförsvar (men endast som ett första steg på den regnbågsinramade stigen som slutar i Sveriges totala och ensidiga nedrustning).
På det viset var förslaget faktiskt ganska blocköverskridande. Att S inte var speciellt intresserade av att skapa opinion kring frågan måste även det ses som ett tyst medgivande av en politik man inte brydde sig om. Jämför med det passionerade motståndet mot avskaffande i våra grannländer, i Sverige rådde (och rår) en talande tystnad.
Passionen i frågan fanns istället på högern, speciellt den unga, nyliberala falangen där det finns gott om Stockholmsideologer som jämställer värnplikt med slaveri eller tvångsarbete, och ett starkt (eller ens funktionellt) försvar eller NATO-medlemskap som långt lägre prioriterat än skattesänkningar och fortsatt maktinnehav. Att drastiskt nedprioritera försvarsfrågan var även ett sätt att bevisa de ”nyas” seger över de ”gamla” borgarna som ju hade detta som hjärtefråga.
Och eftersom man inte kan privatisera försvaret fullt ut ses ett yrkesförsvar som det näst bästa. På ett sätt kan även ett underbemannat yrkesförsvar accepteras, eftersom det är ett tecken på att det inte finns tillräckligt många frivilliga och att ”folket” (redan det ett suspekt ord) uppenbarligen inte är intresserade av att försvara sig.
Det är till denna falang som Reinfeldt tillhör, och jag tycker det förklarar ganska mycket av hans prat om särintresse och att han konsekvent tillsatt lojala karriärister på alla relevanta poster.
Försvarsministern har påmint oss om att den kraftiga ryska rustningen ska ses i ljuset av att den sker från en mycket låg nivå, den går inte att jämföra med den tiden då Sovjet var en supermakt. Jo, det kan jag hålla med om, men är ändå inte de ryska anslagen och ambitionerna på en hög nivå jämfört internationellt och jämfört med länder i vårt närområde?
Dessutom: Om försvarsministern säger att vi har en högre förmåga nu jämfört med 2006, kan inte även då sägas att den eventuella förbättringen också skett från en mycket låg nivå?
Mycket låg nivå har använts väldigt länge för försvara vår egen oförmåga att skapa ett effektivt fungerande försvar.
Ryssland har trots sin låga förmåga lyckats utkämpa flera krig och militära operationer de senaste 15 åren, man har vunnit många erfarenheter som de tillämpar i sin uppbyggnad av Ryska stridskrafterna.
”Mycket låg nivå” är en historisk parentes, den fanns förut.
Det vi behöver göra är att redan inom vår budget effektivisera och se till att vi får mesta möjliga försvarsförmåga.
Apropå KkrVA blog febr 18: `klockan är tre och allt är väl`; Wiktorin skrev:
“När det gäller den ryska upprustningen, så vidgick försvarsministern den, men menade att hon hade svårt att se att det skulle vara riktat mot Sverige. Hotet hade helt enkelt inte ökat, menade Karin Enström. Det går dock inte utesluta militära incidenter i vårt närområde, och på lång sikt går det inte utesluta någonting, sa försvarsministern. Det är en rimlig hållning och en fråga för försvarsberedningen att försöka besvara så gott det går. En förmåga konstitueras av tre faktorer enligt klassisk underrättelseanalys. En vilja/avsikt, en kapacitet och ett tillfälle. “(Märkningen är min)
Om man använder dessa kriterier skymtar en lösning på den gordiska tankeknut som gör debatten förvillande, när man inför absurda förenklingar i lösningen av ett flerdimesionellt problem.
Överfört på Sverige-Rysslands relationer kan ett hypotetiskt exempel metodiseras på följande sätt:
Faktor 1 Vilja/avsikt: Alla syns eniga om att den är låg just nu; men att den av olika orsaker kan komma att ändras. Det kan dessutom ske snabbt.
Faktor 2 Kapacitet: D:o låg just nu men på väg upp. Men…vem vet…den kan ochså sjunka efter ett tag! Här gäller det att fortlöpande upgradera information och bedömning av tillgängliga stridskrafter av en typ som kan användas för ett angrepp, grupperingar av dessa, hur mycket av stridskrafterna är fria att använda mot Sverige och hur mycket är uppbundet av reella hot (jag förutsätter att Sverige kommer att förbli ett icke – hot mot Ryssland; Karl XII är glömd))
Faktor 3 Ett tillfälle kan komma t ex beroende på om Sverige har ett försvar som inte kräver någon avsevärd insats av Ryska resurser; och/eller att Sverige inte kan räkna med något verksamt understöd från andra intressenter; ett slags sårbarhets faktor,
eller har Sverige,
Faktor 4, utvecklat någon slags kapacitet eller resurs som ryssarna vill utnyttja etc eller att en tredje part utnyttjar Svenskt territorium på ett sätt som utgör ett hot mot Ryssland ( i vilket fall ett krig blir riktat mot denne, med Sverige i en between-a-rock-and-a-hard-place – situation.
Studium av utvecklingen av dessa faktorer, tillsammans, öppnar en möjlighet till logisk diskussion av Sveriges fösvarsdilemma!
Komponenterna i den logiken:
1. Design av ett försvarssystem som kan , från en låg grund-beredskap (som nu) inom viss tid, byggas ut och bli effektivt = FRAMFÖRHÅLLNINGSTIDEN.
2. En kontinuerlig studie av 1-4 ovan, baserad på ett effektivt underrättelsesystem, som kommer att ge ett mer eller mindre automatisk svar på hur GRUNDBEREDSKAPEN bör förändras, (starkt beroende på den aktuella framförhållnngstiden!) för att nå maximal säkerhet för svenskarnas livsvärden.
Ett schematiskt, hypotetiskt exempel, i huvudsak med tanke på den militära delen av försvarsapparaten :
(KKrVA blog kan inte visa den grafik som skulle ha visats här; grafiken finns på min blog: akeeckerwall.wordpress.com i en blog daterad Feb 20)
Kurv-definitioner:
Faktor/Kurva 1: Låt oss anta att viljan/avsikten fortsätter att vara låg till ca. 2020 och därefter börjar stiga, av någon anledning, för att se`n gå till HÖG efter något år.
Faktor /Kurva 2: Vi antar att den påbörjade uppbyggnaden ryska upprustningen fortsätter och når en medelhög nivå på 20-talet; men att styrkor, ideala för ett angrepp på Sverige finns först 2030.
Faktorer/Kurvor 3 och 4: Sverige utvecklar inga starka attraktioner t ex naturtillgångar, industriella potentialer, kunskaper, strategisk eller taktisk position/allianser mm under de närmsta decennierna.
Analys kriterier.
Det primära målet bör vara att minska FRAMFÖRHÅLLNINGSTIDEN. Därmed minskar kostnaderna för GRUNDBEREDSKAPEN.
Det räcker inte med att bara en av de fyra Faktorerna når en hög nivå för att totalhotet ska öka. All fyra behöver nå en relativt hög nivå!
Slutsatser beträffande nödvändig Grundberedskap och Framförhållningstid i det hypotetiska exemplet.
I nuläget:
Sverige skulle kunna ha en låg GRUNDBEREDSKAP under åtminstone en dekad och bör, under den perioden, satsa huvud-resurserna på att minska FRAMFÖRHÅLLNINGTIDEN.
Om man bestämmer sig för att det bästa försvaret från mitten av 20-talet är baserat på ny teknologi och nytänkande organisatoriskt tex att försvar i robot/AUV-tidsåldern bör vara någon typ/kombination av `igelkottförsvar` finns det alltså all anledning att ompröva nuvarande resursanvändning.
År 2020:
Om FRAMFÖRHÅLLNNGSTIDEN kan bringas ner till kanske 3- 5 år finns det ingen anledning att öka GRUNDBEREDSKAPEN; det räcker inte med att Faktor 1 går till `hög`!
Observera att ovanstående är ett mycket grovt tillyxat exempel för att antyda en metodik/modell som sannolikt finns i mycket mer avancerad, men hemligstämplad version, i ÖBs gömmor? Och naturligtvis i totalförsvarsplanerarnas hemligrum.
Men även så, kan tekniken användas i mindre ambitiösa debatter…det är bara att bestämma sig för inflytelseFaktorerna, definiera kurvorna, FRAMFÖRHÅLLNINGSTIDEN OCH GRUNDBEREDSKAPEN och en ganska fruktbar och meningsfull debatt kan uppstå?