Ett tankeväckande blogginlägg på denna hemsida av Mats Bergquist 2022-07-29 väcker frågan om vad vi kan veta om de långsiktiga avsikterna hos Kinas kommunistparti. En källa till kunskap är iakttagbara fakta om hur Kina har positionerat sig efter utbrottet av kriget i Ukraina. En annan källa är teser hos mera kända Kina-forskare i ljuset av senare händelser. Nancy Pelosis Taiwanbesök har komplicerat bilden.

Ideologisk front med Ryssland mot Väst om Ukraina

Kina fortsätter att försäkra omvärlden att man har en ”oförstörbar” vänskap med Ryssland men förnekar att man stöder Ryssland militärt i dess angreppskrig mot Ukraina. Inga kinesiska styrkor deltar i stridshandlingarna, och det har inte synts några tecken på att Kina skulle bidra med att sända vapen till Ryssland på motsvarande sätt som Väst stöder Ukraina med sina vapenleveranser. Xi Jinping och kinesiska media förklarar regelbundet att Ryssland klarar sig bra utan sådant stöd.

Kina bedriver ett komplicerat diplomatiskt spel. Man har uttryckligen inte givit något officiellt erkännande av Rysslands krav på Ukrainas territorium eller delar därav, och Kina har inte heller givit folkrättsligt erkännande av Rysslands annektering av Krimhalvön, trots att det har gått åtta år sedan det ägde rum. Däremot erkänns Rysslands motivering för sin ”särskilda militära operation i Ukraina” som giltig, nämligen att NATO fortsätter att utvidgas österut. Kina kräver att NATO och EU avbryter sanktionerna mot Ryssland och upphör med sitt stöd med vapenleveranser till Ukraina.

Begränsad ekonomisk hjälp till Ryssland

Efter utbrottet av kriget i Ukraina och Västs sanktioner skulle man ha kunnat förväntat sig en kraftig ökning av exporten till Ryssland. Ändå rapporterar Kina bara en ökning med 7,2 procent under årets första fem månader, vilket förklaras med en begränsad betalningsförmåga under trycket av sanktionerna.

Kina tog emot en import av olja från Ryssland, som gick upp med 55 procent under årets första fem månader.  Det förklaras enligt (osäkra) uppgifter i Väst med att Ryssland under trycket av de europeiska sanktionerna ger Kina upp till 30 procent rabatter på priset. Oljan svarar för ungefär 65 procent av Kinas totala import.

Hela den ekonomiska bilden ger alltså inte något intryck av kinesisk välgörenhet gentemot Ryssland utan snarare av ett utnyttjande av villkoren på en köparens marknad.

Problemet med ”decoupling”

Både för Kina och Ryssland har det kommit som en obehaglig överraskning att Väst slöt sig samman, när kriget i Ukraina bröt ut. Japan, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland deltar nu i möten med NATO. Detta resultat av konflikten innebär att den numera lättare kan spridas och även omfatta länderna kring Stilla havet.

Det visade sig också snabbt att EU helhjärtat stöder Ukraina i sin kamp för att försvara sin självständighet. Kina får ytterligare ett skäl för att inta en återhållsam inställning. Kinesiska media är fulla av förmaningar till världen att inte låta konflikten leda till ”decoupling”, d v s avbrytande av handel och ömsesidigt beroende av fungerande leveranskedjor.

Kinas enorma satsningar på ”Belt and Road Initiative” har till syfte att knyta samman hela den eurasiska kontinenten under kinesisk ledning. Skulle transportvägarna avbrytas och Kina förlora sina marknader både på vägen till Europa och i Europa skulle det innebära att ett redan existerande problem med överkapacitet skulle förvärras. Det är något som redan har börjat plåga kinesisk anläggnings- och byggnadsindustri samt bilindustrin och skulle kunna utvecklas till en katastrof för Kina.

Frågan är, om inte utvecklingen håller på att åstadkomma en ”decoupling” både mellan Europa och Kina och mellan USA och Kina – utan att Kina längre kan göra något för att förhindra det.

Xi Jinping tror sig ha fångat upp en historisk trend

Kinesisk retorik i media fick redan omkring 2015 en alltmera aggressivt anti-västlig karaktär. Ett urgammalt kinesiskt koncept kallat ”hundra-årstävlingen” citerades och omnämndes som ett föredöme för kinesisk strategi. Det beskrivs av en känd Kina-specialist och tillika amerikansk underrättelseofficer (Michael Pillsbury) på ungefär följande sätt i en väldokumenterad bok (The Hundred-Year Marathon, China’s Secret Strategy to Replace America as the Global Superpower).

Kina uppfattar världen som en spelplan för ett antal stora, medelstora och små länder, som alla strävar efter att vinna hegemoni över de övriga. Spelplanen är begränsad, precis som Kinas centrala delar var under de tre kungadömenas krig på 200-talet före Kristus. De större spelarna försöker skaffa sig övertag över de andra genom allianser med de medelstora och små spelarna. Det rör sig om ett slags nollsummespel, där bara en kan vinna, och kampen gäller vem som först kan försvaga sina motspelare genom att omringa, ingå allianser med mindre stater, spela ut övriga större konkurrenter mot varandra och till sist betvinga och vinna kontroll över alla övriga spelare. Det kan bara finnas en kejsare/hegemon, och det skall vara Kina i dagens värld. Spelet tros kunna ta hundra år och började med att Mao Tsetung kom till makten 1949. År 2049 är alltså slutåret. USA måste lära sig spelets förutsättningar och spela det på samma sätt – men samtidigt behålla rollen som världens enda supermakt, säger Pillsbury.

Den 19:e partikongressen i oktober 2017 blev en milstolpe. Xi Jinping avslöjade då storstilade ambitioner för landet. Av de dokument som presenterades i samband med den 19:e nationalkongressen med Kinas kommunistiska parti framgår bl  a att Xi Jingping ensam får makt över alla delar av partiet – och därmed landet – på ett sätt som inte beviljats någon annan ledare sedan Mao Tsetungs dagar, att Xi Jingping fortsätter att vara landets ledare och att hans teser om hur Kina skall styras upphöjs till en del av partiets konstitution.  Kina skall ”inleda en ny epok och återta sin plats i centrum” och spela en ledande roll i världen.

Sedan dess har Kina arbetat vidare med denna målsättning. I november 2022 skall den 20:e partikongressen avhållas. Ingenting tyder på att målsättningen då kommer att förändras. Media i Kina berättar om uppmaningar om nya satsningar på militär styrka och ideologisk kamp i en värld som ”är full av motvindar”.

En annan historisk tillbakablick; Krigföring i ”fredstid”

När motsättningarna mellan USA och Kina trappades upp under Donald Trumps valkampanj uppmärksammade man i Väst att en teori om ”krigföring utan begränsning” hade börjat cirkulera i Kina. Det var särskilt Steve Bannon, som fungerade som rådgivare åt Trump under valkampanjen, som uppmärksammade en bok av två kinesiska överstar med titeln ”Krigföring utan begränsning”, som hade getts ut år 1999, men som först nu fick större publicitet. Temat är att inget land kan utmana USA:s överlägsna militära styrka med konventionella metoder (som de kallar ”kinetisk krigföring”). I stället anser de att man bör slita ned USA succesivt genom att använda ekonomisk och informationskrigföring samt alla övriga former av krigföring som det går att tänka fram.  De nämner dessutom en hel rad andra former som alla kan bedrivas även under ”fredstid”, dvs en tid utan öppen användning av vapen.

Kina gör – trots vädjanden från både USA och Europa – inte någon märkbar ansträngning att få Ryssland till förhandlingsbordet om Ukraina. Det passar sannolikt Kinas syften att Väst offrar sina resurser på att hjälpa Ukraina – helt i enlighet med tesen om krigföring utan begränsning. Att det kostar Ryssland resurser att fortsätta kriget verkar betyda mindre än att Väst försvagas.

Konkurrens om hegemoni

Det finns en ”optimistisk” åsiktsriktning om Kina i USA, som anser att Kina bara är på väg att ersätta USA som global hegemon och sedan kommer att låta världen sköta sig själv utan detaljinblandning av Kina. Det skulle vara ungefär som när kungarikena Vietnam och Korea fick regera sina riken i fred så länge som de betalade regelbundna tributer till Kina.

Man kan ifrågasätta hur lyckosam en sådan utveckling skulle vara, men att Kina arbetar på att ersätta USA som global hegemon lyfts fram på ett övertygande sätt av statsvetaren Rush Doshi i en nyutkommen bok med titeln ”The Long Game, China´s Strategy to Displace American Order”. Han hävdar att kärnan i den amerikansk-kinesiska konkurrensen sedan det kalla kriget har handlat om regional säkerhetsordning, men att den numera gäller den globala världsordningen. Hans recept är att göra USA starkt på hemmaplan så att man kan behålla sina ställningar utomlands.

Konkurrensen om hegemoni är alltså en företeelse som redan kan iakttas i verkligheten. Det styrker trovärdigheten av Michael Pillsburys tes om en hundraårstävling.

En varning från historien

Utanför Kina anser de flesta historieskrivarna att det är osannolikt att Kim Il Sung 1950 hade underrättat Mao Tsetung om tidpunkten för det kommande anfallet på Sydkorea. Kina deltog inte heller inledningsvis med officiellt militärt stöd till Nordkorea. Kim Il Sung fick ensam stå sitt kast, men när Koreakriget såg ut att leda till nederlag för Nordkorea och amerikanska trupper stod vid Kinas gräns, satte Mao Tsetung in en miljonarmé för att tränga tillbaka FN-styrkorna och Sydkorea till den 38:e breddgraden.

Det finns idag kretsar i både USA och Europa – även i Sverige – som vill använda sanktionerna för att åstadkomma en regimförändring i Ryssland. Det går inte att överblicka vilka konsekvenser en sådan politik skulle kunna få. Dock kan man säga att det är osannolikt att Kina skulle låta ett sådant regimskifte äga rum utan att försöka förhindra det. En inblandning av Kina i konflikten i Europa skulle riskera att dra in även övriga Asien. Redan om Kina skulle ge upp sin ambition att förhindra en ”decoupling” kan det få förödande effekt på världsekonomin. Militär kinesisk inblandning i kriget i Ukraina skulle få oförutsägbara konsekvenser.

Thukydidesfällan

En ledtråd till Kinas långsiktiga avsikter är vad kineserna fångar upp av motståndarens tankar. En bok av historikern och statsvetaren Graham Allison om den så kallade Thukydidesfällan (Can America and China escape the Thucydides Trap) diskuterades redan av presidenterna Barrach Obama och Xi Jinping, när de möttes 2015. Det temat återkommer idag i kinesiska media i samband med upptrappningen av konflikten om Taiwan. Temat i boken är, att när en dominerande makt förlorar i styrka och hotas av en uppåtstigande makt får parterna svårt att undgå att hamna i krig med varandra på samma sätt som det gick för Sparta och Athén år 431 före Kristus. Då utlöste konkurrensen om Egeiska havet det stora peloponnesiska kriget.

Kina utmålas idag som uppåtstigande och USA som nedåtgående. USA befaras i kinesiska media till sist kunna utlösa ett krig genom oförnuftigt försvar av hopplösa positioner. Detta ofta upprepade resonemang ger alltså Kina ”rätt” av den historiska utvecklingen att fortsätta att tillskansa sig den ena positionen efter den andra. USA:s motreaktioner blir till en handling, som historien dömer ut som orimlig.

Det är problematiskt att Kina så ofta tycks tro sig ha uppnått en sådan styrkeposition som erfordras för en kraftmätning, när USA inte ser ut att ha samma uppfattning.

Det problemet aktualiserades för några dagar sedan, när den amerikanska kongressens talesperson Nancy Pelosi besökte Taiwan. Skulle Xi Jinping som ett svar till USA besluta om att stödja Rysslands krigföring i Ukraina med vapen? Det finns inte några tecken på att han på allvar skulle ha övervägt en sådan åtgärd – den skulle förmodligen ha resulterat i omfattande ”decoupling” från Väst och blivit ekonomiskt kännbar för Kina. I stället fokuseras Kinas motåtgärder på att skada och isolera Taiwan.

Partiet rider på en tiger

En annan fråga är slutligen vilken roll som spelas av den kinesiska allmänheten. Det är svårt att tala om en ”folkopinion” i ett totalitärt samhälle, där opinionsyttringar är hårt kontrollerade och som under flera generationer har utsatts för en intensivt nationalistisk propaganda.

Frågan är ändå vilka återverkningar det kommer att ha att reaktionen på Pelosis besök rapporteras ha varit oerhört starka på sociala media i Kina. Även en totalitär regim måste ta viss hänsyn till sitt folks reaktioner. Hur det kommer att inverka på förberedelserna inför den stundande partikongressen är en anledning till oro.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.