Foto: Wikimedia Commons
På morgonen den 28 april 1986 indikerades höga strålningsvärden vid kärnkraftverket i Forsmark i norra Uppland. Man inledde snabbt arbetet med att spåra strålningskällan, men fann ingen. Eftervärlden vet varför. Strålningen som uppmätts hade inte generats i Forsmark utan nästan 130 mil söderut.
De svenska myndigheterna lade snabbt ihop två och två och ställde sedan frågan till Sovjetunionen om landet möjligen hade haft en kärnkraftsolycka de senaste dagarna. Först förnekade sovjeterna, sedan erkände de en ”mindre olycka” men ganska snart kände hela världen till omfattningen av katastrofen i Tjernobyl. Den gick inte längre att dölja. Sovjets ovilja att ta ansvar eller ens erkänna är ett sorgligt exempel på den auktoritära statens spontana reflex när man gjort något som man inte borde ha gjort. Nu sker det igen, men denna gång med långt värre konsekvenser än 1986.
Vi kan redan nu vara säkra på att år 2020 kommer att gå till historien. Hur omfattande och långvarig den pågående epidemin kommer att bli återstår att se. Som ett dovt muller bakom den medicinska utvecklingen finns de ekonomiska konsekvenserna vilka kan visa sig vara värre än smittan i sig. Men varför skedde detta? Vilka är de bakomliggande orsakerna?
Den 31 december informerades WHO:s kontor i Kina om fall av lunginflammation i staden Wuhan i södra Kina. Orsaken till sjukdomen var okänd, annars hade enstaka fall av lunginflammation knappast väckt någon uppmärksamhet. Dagen efter stängdes Huanan Seafood Market i Wuhan, en så kallad ”våt marknad”, tillfälligt av de lokala myndigheterna.
En av följderna av Kinas kulturrevolution på 1960-talet blev att en omfattande svältkatastrof drabbade landet. Efter Maos död 1976 försökte den nye ledaren Deng Xiaoping lindra lidandet, bland annat genom att tillåta fria matmarknader och på vis förbättra distributionen av livsmedel. Katter, fladdermöss, ormar och andra djur kunde nu fångas eller avlas fram för att lagligt avyttras på dessa marknader.
Sedan 1970-talet har som bekant Kinas levnadsstandard ökat markant. De ”våta marknaderna” fyller inte längre någon funktion för att hålla svälten borta. Men de har levt vidare, med delvis annan inriktning. Över åren har kinesiska myndigheter dessutom fortsatt att uppmuntra framväxten av djuruppfödning. Vid sidan av den legala marknaden rapporteras att en omfattande illegal marknad har uppstått, för bland annat utrotningshotade djur. Istället för att möta hunger tillhandahåller marknaderna numera levande eller slaktade djur som ingredienser i traditionell kinesisk medicin, som delikatesser eller som husdjur. Den typiske kunden är inte längre fattig, utan snarare köpstark.
Ett av problemen med COVID19 är att det inte är första gången som världsomfattande smittor har uppkommit i Kina. Det är antagligen inte på grund av de våta marknaderna i sig, dessa finns på många platser runt jorden, men på den bristfälliga hygienen samt att många olika djur, vilda och tama, levande och slaktade, tryckts ihop på liten yta.
Hur ser då den kinesiska ledningen på ansvarsfrågan? Att man stängde marknaden i Wuhan omedelbart efter att WHO informerats kan ju inte tolkas på så många olika sätt annat än som en akut åtgärd på ett akut problem. Men därefter har det svajat.
Den 10 mars uppgav Robert Redfield, chef för CDC (USA:s hälsomyndighet) att det i USA hade förekommit dödsfall som rubricerats som lunginflammation men som sannolikt berodde på COVID19. Saken väckte viss uppmärksamhet men man kan anta att detta har skett i flera länder innan man riktigt fått upp vetskapen om smittan. Men, Lijian Zhao på det kinesiska utrikesministeriet, ”Spokesperson & Deputy Director General, Information Department, Foreign Ministry”, valde att haka på denna nyhet med ett par Twitterinlägg:
Detta försök att lägga ansvaret på USA var inte särskilt sofistikerat.
Ungefär samtidigt (13 mars) angreps Sverige hårt i en av Global Times ledarartiklar, en tidning som står kommunistpartiet nära, med formuleringar som:
Sweden is the first European country to openly surrender to the new Corona pneumonia epidemic…
Sweden is acting as an ostrich.
In doing so, Sweden is undercutting and ruining the global fight against the epidemic.
Sweden will become a black hole in the international fight against epidemics, a hotbed for virus accumulation and attacks on other areas.
The international community, especially the European Union, should severely condemn Sweden’s surrender to the virus.
Den översatta texten ovan är från sajten InBeijing.se som bevakar Kina. Texten är publicerad med dess godkännande.
När Australiens regering nyligen förde fram krav på en oberoende utredning om hur viruset kunde uppstå, svarade Kina med hot om bojkott av australienska varor liksom turist- och studentbojkott. Landet liknades vid ”ett tuggummi under Kinas sko” och anklagades för att springa USA:s ärenden.
En anonym tjänsteman vid Kinas ambassad i Paris hävdade i april att vårdare på franska äldreboenden hade lämnat arbetet över natten och ”låtit de gamla dö av hunger och sjukdom” vilket ledde till att den kinesiske ambassadören kallades upp till den franske utrikesministern.
Ännu ett ordkrig uppstod mellan Kina och den tyska tidskriften Bild, där tidningen läste lusen av Folkrepubliken.
Som ett tidens tecken har vi – förstås – även överösts av motstridiga nyheter, som att:
- USA:s president Donald Trump och utrikesminister Mike Pompeo hävdar att viruset är framtaget på konstlad väg, medan de amerikanska och australienska underrättelsetjänsternas samlade bedömning är den motsatta
- En fransman i Paris ska ha burit viruset redan den 27 december, vilket kan visa sig vara sant eller osant
- Uppgifter, korrekta eller inte, finns om att Kina inledningsvis avvaktade med att informera om vidden av virusets farlighet för att först kunna köpa upp medicinsk utrustning på den globala marknaden
- Kina, men även Ryssland, har genomfört en del hjälpaktioner vilket gett goda möjligheter till ”photo ops”, således chansen att framstå som goda gåvors givare. När sedan, som ett exempel, Italiens premiärminister Guiseppe Conte den 25 mars påpekade att donerad rysk utrustning till 80% var värdelös hade bilderna på räddningsaktionen redan fått en omfattande spridning. Åtskilliga europeiska länder – inklusive Sverige har köpt skyddsutrustning från Kina som har bedömts vara oanvändbar.
Vilka slutsatser bör vi dra?
- Tyvärr kan vi inte se COVID-19 som Smittan med stort S. Det vi nu upplever är en smitta. Inte den första smittan med ursprung från Kinas våta marknader och inte heller den sista, såvida Kina inte väljer att med kraft åtgärda missförhållandena. Genom Kinas oförmåga/ovilja föreligger en risk som hela världen utsätts för och det kommer att kosta oss stora pengar att hantera eller försöka begränsa kommande skadeverkningar.
- Även om Kina hyser en genuin vilja att vidta åtgärder för att förhindra nya epidemier, så kan landets höga korruptionsnivå vara en försvårande omständighet. Medan exempelvis Singapore, Hong-Kong och Taiwan enligt Transparency International har en låg eller mycket låg korruptionsnivå, ligger Kina i nivå med länder som Armenien eller Marocko vilket inte är särskilt smickrande. I och med att köparna av de mer exklusiva djuren som tidigare nämnts är köpstarka och därmed sannolikt även inflytelserika, ökar risken för kryphål.
- Oavsett vilket. Av den kinesiska retoriken att döma ser det inte ut som om man avser ta itu med missförhållandena på landets våta marknader. Beijing tycks ju helst av allt vilja lägga skulden för det skedda någonstans utanför landets gränser.
- I det pågående ordkriget signalerar Kina en allt tydligare vilja att använda handelsrelaterade hot som utrikespolitiskt maktmedel. Oavsett om vi ser på problemet ur moralisk, ekonomisk, politisk eller folkhälsomässig synvinkel, blir slutsatsen densamma. Vi bör aktivt sträva efter att minska vårt beroende av produktion i Kina. Utveckla våra försörjningslinjer så att vi sprider utlandsproduktionen betydligt mer än idag, att vi producerar vissa varor närmare våra egna territorier och att vi kanske även tar hem delar av produktionen.
”Alla tittar på kulhålet, men varifrån kom egentligen skottet?”
Vi får inte stirra oss blinda på ordkriget, hur bisarrt det än kan vara. Ur säkerhetspolitiskt perspektiv är en handelspolitik med minskat ensidigt beroende långt viktigare.
Kina arbetar oförtrutet vidare med det stora logistik- och kulturprojektet Belt and Road Initiative (BRI) som ska vara helt färdigställt år 2049, hundra år efter Mao Zedongs maktövertagande. Men i en värld som alltmer kommer att kännetecknas av artificiell intelligens, automation i tillverkningsindustrin och som kommer att kunna dra nytta av de möjligheter som ligger i 3D-utskrift, vilka varor är tänkta att färdas längs BRI och varför? I vilken riktning? I vems intresse ligger BRI? På vems bekostnad? Frågor som pockar på svar!
