Kärnvapen i rymden?

Vad har sagts?

MIKE TURNER, republikan och ordförande för representanthusets underrättelseutskott, varnade den 14 februari för ett allvarligt hot mot USAs säkerhet. Det framkom senare att det handlade om ryska kärnvapen och kärnreaktordrivna telekrigssatelliter avsedda att hota USAs satelliter. Det är alltså inte fråga om ett rymdbaserat system för att hota mål på jorden.

Administrationen Biden svarade att man planerat in en briefing med kongressen. Vidare skall USAs allierade i Europa ha blivit informerade.

Putin har förnekat det hela och sagt: “Our position is clear and transparent: We have always been categorically against and are now against the deployment of nuclear weapons in space”.

Specialister på rymdfrågor tar det hela med viss ro. Dr Bleddyn Bowen, vid universitet i Leicester och specialist på denna typ av frågor har sagt: “It’s so vague and cryptic, it could be a number of different things. [But] no matter what they are, none of them are a big deal, to be honest. Everyone needs to calm down about this.”

Hur som helst, frågan om dessa ryska kärnvapen blev en stor nyhet. Låt oss därför något studera frågan.

Motiv

Världen är alltmer beroende av rymden för tidgivning, kommunikation, spaning, navigering, väderprognoser, klimatuppföljning, rymdlägesbild etc.. Detta gäller alla utvecklade länder och USA i synnerhet. En minskad förmåga att använda rymden skulle allvarligt försvaga dess militära förmåga.

Det finns redan anti-satellitvapen (ASAT). Från jorden kan man huvudsakligen bara komma åt de lägre banorna (LEO). Banor högre upp (MEO/GEO) kan attackeras, vilket också demonstrerats, av andra satelliter. Dessa kan exempelvis manövrera nära en fiendesatellit för att förstöra den kinetiskt eller slå ut dess elektronik. Signaler från satelliter kan också manipuleras (cyberattack) eller störas. Vidare kan deras baser på jorden slås ut.

Det intressanta här skulle alltså vara att ”attacksatelliten” använder kärnvapen. Men det är inte helt nytt; USA testade att spränga en kärnladdning i rymden redan 1962. Men då fanns förstås inte så många satelliter i rymden. (se Why the U.S. once set off a nuclear bomb in space i National Geographic).

Om Ryssland kunde placera denna ”attacksatellit” i en av Lagrange-punkterna (där det råder jämvikt mellan två eller fler himlakroppars gravitation, t ex jordens och månens dragningskraft) skulle denna kunna ligga kvar länge i samma förhållande till jorden och ha ett dominerande läge i förhållande till andra satelliter. Den amerikanske strategen John M. Collins har paraferat Sir Walter Raleigh’s berömda tex: “Whosoever commands the circumterrestrial space commands the earth; whosoever commands the moon commands the circumterrestrial space; whosever commands L4 and L5 (två av Lagrange-punkterna) commands the system earth – moon.” Inom parentes kan nämnas att Webb-teleskopet ligger i L2 där det alltid är i jordens skugga i förhållande till solen.

Tidigare projekt m m

Under 1960-talet utvecklade Ryssland FOBS – Fractional Orbital Bombardement System med mycket lång räckvidd samt förmåga att anfalla målet från olika riktningar, till skillnad från en ballistisk robot, och därmed undvika tidens förvarningsradarsystem.

Internationella avtal

I januari 1967 undertecknades rymdfördraget i FN, ett avtal som slår fast en rad rymdrättsliga principer. Där står bland annat att kärnvapen och massförstörelsevapen inte får placeras ut i kretslopp runt jorden.

Tänkbara effekter

Det är oklart varför Ryssland skulle vilja utveckla denna typ av vapen givet att man redan har ASAT-satelliter.

Ett kärnvapens främsta effekt är den massiva stötvågen. Men eftersom det inte finns någon atmosfär i rymden blir det heller ingen stötvåg.

Man skulle kunna tänka sig att en explosion skulle kunna användas för att skapa ett massivt moln av kinetiska vapen (typ kulspränggranat). Men det går att skapa sådana med konventionella medel. Dessutom är ingen betjänt av att sprida ut ett massivt moln av stridsdelar i en rymd vars lägre delar redan är full av skrot och därigenom riskerar att på sikt bli oanvändbar. Kesslerteorin, eller Kesslereffekten, varnar just för detta att det skapas kaskadkollisioner d v s skrot från en förstörd satellit slår ut andra satelliter vars skrot etcetera. Inom parentes är Space Awareness – kunskap om rymd-läget, skrot och satelliter – en grundläggande uppgift inom det rymdförsvar som allt fler stater utvecklar.

Ett troligare användningsområde är att utnyttja den gammastrålning som uppstår vid en kärnvapenexplosion. Kärnvapenexplosionen 1962 skapade ett radioaktivt bälte som låg kvar i tio år och förstörde Telstar 1, den första satellit som sände TV och Ariel-1, Storbritanniens första satellit. Användningen av ett kärnvapen i rymden idag skulle rimligen ge samma effekt; skillnaden är att antalet satelliter idag är mycket större och de spelar en mycket viktigare roll.

En kärnvapenexplosion ger också upphov till EMP, elektromagnetisk puls, som kan förstöra elektronik över mycket stora områden både i rymden och på jorden.  Skillnaden är att effekten av gammastrålningen är långsiktig relativt den omedelbara effekten av EMP.

Ingen av dessa effekter kan dock välja mål – alla system drabbas; även ryska.  Om Ryssland kunde konstruera någon form av hårdgörning av egna satelliter skulle man naturligtvis få en förstaslagsförmåga, men ingen tycks tro att detta skulle vara möjligt, framför allt inte mot gamma-strålningen. Mot EMP finns dock möjligheten att ”lägga in” satelliten i en Faraday’s bur.

Sammanfattning

Det faktum att det är en republikan som dragit igång denna affär i presidentvalstider skapar naturligtvis en viss misstänksamhet. Man kommer osökt att tänka på ”the missile gap” som Kennedy använde i valkampanjen inför presidentvalet 1960 – och som inte hade med verkligheten att göra.

Vidare är inte Putin känd för att underdriva sin militära förmåga – tvärtom är fantastiska vapen, exempelvis torpeden Poseidon, ett av hans utspel. Möjligen skulle man kunna tänka sig att han tror, om han kan hemlighålla projektet, att han kan skapa en förstaslagsförmåga. Men idag är ingenting hemligt någon längre tid.

Det finns inte några vapentekniska fördelar med ett sådant system.

Men frågan visar på vikten av rymdkunskap. Sverige har nu en ”rymdchef” vilket är ett steg i rätt riktning. När döper Flygvapnet om sig till Flyg- och Rymdvapnet?

Författaren är pensionerad kommendör i flottan, ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet, Kungl. Krigsvetenskapsakademien samt associerad ledamot av Académie de marine (Paris).

Kommentar av Fil Dr (elektronik) Torbjörn Larsson tillförd 2024-07-20:

Ett troligare användningsområde är att utnyttja den strålning som uppstår vid en kärnvapenexplosion. Kärnvapenexplosionen 1962 skapade ett radioaktivt bälte som låg kvar i tio år och förstörde Telstar 1, den första satellit som sände TV och Ariel-1, Storbritanniens första satellit.

En kärnvapenexplosion ger också upphov till EMP, elektromagnetisk puls, som kan förstöra elektronik över mycket stora områden både i rymden och på jorden.  Skillnaden är att effekten av gammastrålningen och strålningsbältena är långsiktig relativt den omedelbara effekten av EMP.