Del 5 Vittnesmål från en kapning
Hur är det att bli kapad? Som svensk, kring Sverige. Det råder ingen brist på vittnesmål från offer för pirater från andra platser på jorden. Men bloggserien försöker när det går att fokusera på svenska exempel och gärna från Östersjön. Eftersom det säkerhetspolitiska läget ser ut som det gör så finns det en poäng med att hitta fall som i någon utsträckning liknar vår tid, vår miljö och våra förutsättningar.
När vi letar efter svenskar som blivit direkta offer för sjörövare kan vi studera Barbareskpiraterna i Nordafrika. Vi pratar då om andra halvan av 1600-talet och framåt. Svenska fartyg äntrades, lasterna stals, svenskar fängslades och rentav förslavades. Sverige försökte, oftast förgäves, att få landsmännen fria och betalade även tributer för att slippa fler överfall. Det är en direkt svensk erfarenhet av pirataktiviteter, men det ligger mycket långt bak i tiden. Det blir ungefär som att påstå att rysshärjningarna längs ostkusten kring 1720 skulle lära oss mycket om ett framtida Östersjökrig mot Ryssland. Det kanske de kan. Eller inte alls.
I vår tid har vi ”nästan-kapningen” utanför Somalia i november 2008. Det svenska fraktfartyget Traviata höll på att bli angripet av kapare som närmade sig i två små glasfiberbåtar. Traviata lyckades öka farten så mycket att fartyget helt enkelt körde ifrån piraterna. Småbåtarna var bara några tiotals meter bort och hade de kommit alldeles nära eller om piraterna äntrat så skulle förhoppningsvis Traviatas starka vattenkanoner avvärjt attacken. Den här gången blev det ett lyckligt slut och det blev som tur var inget modernt exempel på kapning av ett svenskt fartyg.
En betydligt sorgligare händelse inträffade utanför Colombias kust de sista dagarna 2023. En svensk ensamseglare blev överfallen av pirater på sin båt. Mannen i 60-årsåldern blev knivhuggen och bestulen men överlevde. Knappt ett par månader senare hittades han förlist och död, omständigheterna var oklara. En brysk påminnelse om att sjörövare finns kvar än idag i västra hemisfären. Svenskar ute i världen kan uppenbarligen bli offer för pirater – i detta fall liknar det ett våldsamt rån ute till havs.
Det förekom kapningar av civila svenska fartyg i Östersjön under andra världskriget (se del 3). Fartyg som kapades av en stormakt. Av kapare som tillhört landets väpnade styrkor. Fall som påminner om de kapningar som skulle kunna inträffa vid en ny konflikt i Östersjöregionen.
En av de sista kapningarna av svenska skepp som genomfördes i Östersjön är också en av de mest väldokumenterade. Av en slump kom jag i kontakt med skepparen Eric Fhager[1] (1920-2013) från Donsö utanför Göteborg. Jag lyckades få del av hans vittnesmål från kapningen av familjens skuta Donia.
En skuta definieras som ett mindre fartyg avsett för sjötransporter vid kuster, floder eller kanaler. Oftast antar man att en skuta drivs framåt av vindkraft tämjd med hjälp av segel.
Den 33 meter långa skutan Donia hade lastförmåga på 250 ton (dödvikt). Hon framdrevs av segel men hade också hjälpmotor. Skrovet var av järn och hon kunde göra ca 7 knop. Under beredskapstiden användes sällan motorn på grund av den stora bristen på olja. Under krigsåren skeppades ofta gods mellan svenska och tyska hamnar.
Det är en modell av Donia som Eric håller i sina händer på fotografiet. Ett svagt blått streck visar hur högt vattnet stod i berättelsen vi alldeles strax får läsa.
Historien börjar i Norrköping tidigt i december 1939. Eric var 19 år och besättningen lastade Donia full med vete som skulle skeppas till Göteborg. Skutan fick alldeles för mycket last men var inte överlastad. Det fanns ändå inget alternativ annat än att lägga ut. Att lossa spannmålen igen var inte på tal. På kvällen ute till havs lyssnade Erics pappa som alltid på radion. Ombord fanns Eric, lillebror, pappan och ytterligare två besättningsmän.
Kapningen av Donia
Så kom vi till Arkö som ligger 28-30 distansminuter från Norrköping. Jag hade vakten. Det kom fem eller sex stycken båtar mot oss i mörkret. Och det sade jag till farsan. Han sade åt mig att hålla mellan den innersta och näst innersta. Och det gjorde jag. Men efter ett tag syntes inte ett ljus, det blev mörkt. Jag saktade maskinen och fick förklara för farsan att de hade släckt lanternorna. Farsan sade åt mig att hålla västeröver så vi var innanför tremilsgränsen. Vi skulle väja för honom och då fick han oss utanför territorialvattengränsen. Men rätt vad det var kom tysken upp på sidan och tände en vanlig fotogenlampa. Han tände sedan plötsligt lanternorna. De sjösatte en livbåt med 14 eller 15 män i. De kunde knappt ro, det var säker 15 sekundmeter. Sju, åtta stycken gick ombord och vi fick visa dem runt. Det var tyskarna som tog oss, de sade att vi var 300 meter utanför gränsen men de kunde väl inte mäta exakt. De kom från ett stort fiskefartyg som de bordat. Vi fick två soldater med oss. Sjögången tärde på tyskarna och de två soldaterna spydde något otroligt! Tyskarna tvingade oss att gå öster om Öland, vi fick inte gå innanför. De skulle hålla vakt hela tiden, men det var inte alltid de var uppe på däck. Hela tiden hade de två stora revolvrar och de var uniformerade.
Vid ett rev söder om Öland sade farsan att jag skulle gå västeröver. Då tog tysken upp revolvern med det samma och sade: ‘Des kurs!’ Vi hade en kompass med bara streck på och tysken hade en med grader. Så han hade svårt att förstå kursen. Men han märkte att det svängde. De hade en kasse till hands med handgranater. Om en handgranat kastades på däcket, räknade tyskarna med att skutan skulle sjunka på några minuter. Så kraftiga var de. Tysken hade också en kappsäck med konserver i som han skulle kunna värma. Men vi hade mat som de fick.
Vi tvingades gå öster om Öland och sedan öster om Bornholm för att gå in i Swinemünde. Jag tror det var 28 fartyg i Swinemünde och 32 i Stettin. Svenskar, danskar, norskar, estländare, litauer, ålänningar och finnar och även holländare och färöbor var tagna som fångar. 60 båtar var det som tyskarna hade tagit. Först släpptes holländarna som fick gå genom Kielkanalen istället för norr om Skagen. Därefter släppte de norrmännen och sedan några danskar. Vi var ju själva i Swinemünde, men det fanns fler tillfångatagna svenskar i Stettin.
Vi hade räknat med att vara till sjöss i tre dagar och sedan proviantera. Så vi var rädda att maten skulle ta slut. Men vi fick mat från en holländare som hade provianterat så mycket han kunde och en gammal dansk kock på en skuta bakade bröd till oss. Vi var borta i sjutton dagar totalt. Det var tjugo grader kallt om nätterna och vi hade inte mycket att elda med. Den tyske kommendanten på plats brukade gå ombord på fartyget och ibland när man pratade svarade han med svenska ord. Första dagen, den 7:e eller 8:e december, sade han till soldaterna som var ombord med honom: ’Raus!’ Han skickade ut dem på däck och sade till farsan: ‘Känner du inte igen mig?’ Farsan kände inte igen honom, han tänkte att han kanske spionerade. Men det visade sig att de träffats flera gånger eftersom han också var skeppare. Kommendanten sade till farsan att absolut inte låtsas om att de kände varandra.
Det gick hela tiden soldater på däck när vi låg i hamnen. De hade klackskidor på kängorna så vi hörde dem hela tiden. Orsaken till att de tog oss var att Sveriges utrikesminister Sandler ville besätta Åland. Men det ville inte tyskarna att de skulle göra så de tog många svenska skepp som fångar.
Dagarna gick och en onsdag sa kommendanten att i morgon blir det nog dags för avfärd, men vi fick inte låtsas om det. Vi tog av presenningarna till seglen och förberedde oss. På morgonen kom han och då gick soldaterna av båten. Det var kuling från norr. Vi fick segla för motorn var bara på 120 hästar och klarade inte stormen. Vi kryssade ut ur hamnen och vid piren var det åtta grader kallt. De släppte oss när det stod klart att Sverige inte skulle ta Ålandsöarna. Vi kryssade hela natten. Det var 15 till 20 sekundmeter. Farsan var lite orolig om vi kunde lämna hamnen när det var storm, men kommendanten sade att vi måste ge oss iväg för annars visste han inte hur länge vi skulle stanna där.
Vi seglade mot Trelleborg. Vi fick gå runt om Falsterbo, kanalen fanns ju inte då. Men efter Skanör låg en tysk vedettbåt inne på svenskt vatten! Den följde efter oss men den gick för djupt för att kunna gå vidare. Den fick ju inte heller vara på svenskt vatten. Det fanns en ränna vid minorna vid Falster och Mön, men där slapp vi gå. Vi kunde gå in till Limhamn.
Klockan tre eller fyra på eftermiddagen lade vi till och bunkrade. Pappa gick och ringde hem. Via Helsingborg seglade vi norrut och skulle gå väster om Nidingen till Donsö. Det blåste upp till storm. Söder om Nidingen drog strömmen oss öster om fyren på ön. Det var en tysk stor ångtrålare som följde oss där. Han blinkade men kunde inte få någon livbåt i den hårda sjön. Han vände och vi kom innanför tremilsgränsen.
Öster om Nidingen, mellan Kungen och Valö fick vi ett stort brott. Sjön stod högt med massor av skum och det var likt dalar i sjön. Så skutan var helt under vatten. Vi stod på halvdäcket i aktern som var en och en halv meter ovanför vanliga däck. Vi stod och hoppade för det kom även vågor över det. Vågorna gick också upp i seglen. Farsan stannade motorn och sade till oss pojkar att nu är det färdigt. Vi hade en eka på däck som höll på att lossna. Pappa ropade till mig att ta hand om det. Spannmålen klarade sig, vi hade presenningar över luckorna.
Vi fick kasta ankar i Donsö sund. Det nådde 40 famnar ned och pappa visste att det skulle ta i utanför Donsö så vi flöt tills vi ankaret tog i. Han kunde se på land var det skulle ta i. Sedan klockan sex på kvällen var det alldeles stilla. Så fort kunde vinden dö ut. Vi var inte rädda för att skutan skulle gå under. Vattnet rann av för bärkraften var större än havets styrka. Seglen var också mycket starka. Men det var ett minne för mer än livet.
Den värsta stormen jag varit med om, det sade farsan också.
Lärdomar från kapningen
Läsaren kan begrunda det spektakulära, eller fruktansvärda, Eric Fhager upplevde. Det tog ungefär 65 år innan han började prata om händelsen. Redogörelsen var mycket känslosam. Så vitt känt finns det inga andra svenska vittnesmål av samma dignitet från de tyska kapningarna i Östersjön under kriget.
Vittnesmålet stärker en del insikter och kunskaper som vi fått i de fyra tidigare blogginläggen. Det ger oss också djupare tankeställare om kaparnas och kapningarnas väsen.
Kaparna färdas i små båtar. Att det var en roddbåt som förde kaparna till Donia är ju helt otidsenligt idag men sakförhållandet återkommer vid de flesta överfall till havs.
Tyskarna förde inte nationsflagg men uppträdde i övrigt som tyska soldater. Man dolde inte vem man var även om varken livbåten eller fiskebåten var markerade med nationstillhörighet.
Ett par detaljer är särskilt intressanta för en militärhistorisk djupdykning, med förbehållet att det är överkurs. Eric säger ”soldater”. Inte sjömän, matroser eller annat som antyder att det var Tredje rikets marina stridskrafter som kapade Donia. Kanske såg han de som just soldater även om de tillhörde flottan. Frågan hade lätt kunnat avfärdas om det inte vore för att Eric skulle få mycket erfarenhet av tyska soldater då de alltid bevakade hamnarna som skutan angjorde. När han decennier senare redogjorde för händelsen måste han ha sett de fältgrå uniformerna, detaljerna och tecknen oräkneliga gånger under kriget. Även om kaparna kom i mörkret under en storm så följde ju två man med på skutan. På den begränsade ytan måste de ha skärskådats i detalj. Rimligen hade soldaterna om de varit matroser haft djupblå uniformer, mössor och tjocka rockar i vinterkylan. De borde inte likna de soldater som Eric senare såg i land. Den grå karaktäristiska tyska stålhjälmen fanns förvisso även inom flottan men annars liknade inte soldater och sjömän varandra. Om det var soldater och inte sjömän som kapade Donia så öppnar det upp för att tyskarna kunde kapa många fartyg på kort tid genom att inte bara använda matroser för angreppen. Markstridssoldater kunde lastas på båtar och bli kapare. Även om detaljerna om kaparna är få så anas det att de hade en viss sjöovana. Om det faktiskt var soldater ombord på i grunden civila båtar så öppnar det upp för en typ av breda kapningsaktioner som nämndes i del 2. Erics uppgifter om fem till sex fartyg som närmade sig i decembernatten kan tolkas som att alla var kapade.
Den andra militärhistoriska detaljen i överkursen är att de bar revolvrar. Det är inte ett handeldvapen som förknippas med tyskarna under andra världskriget. Tvärtom har de välkända tyska pistolerna Luger och Walther blivit i det närmaste ikoniska från perioden. Men det fanns många gamla militära revolvrar kvar i Tyskland från 1800-talets senare del. Det förekom att de distribuerades inom militären men det måste ändå ses som udda att de användes vid kapningen. Standardbeväpningen för både matroser och soldater var gevär. 1939 var också för tidigt i kriget för att Tyskland skulle ha erövrat mängder med revolvrar från besegrade länder. Också för tidigt för att man skulle tömma gamla lager för att kunna beväpna alla sina soldater. Kanske kan revolvrarna tolkas som att kapningsaktionerna i december 1939 var hastigt påkomna och att enhandsvapen sågs som lämpligast ombord på trånga skepp. Man fick då ta vad som fanns till hands. Att det skulle röra sig om sjöofficersvapen som sattes i händerna på soldater får ses som osannolikt. Poängen i det här fallet är att kapningsstyrkor kan sättas samman hastigt och improviserat – och ändå framgångsrikt ta över andras fartyg.
Här finns som läsaren märker vissa antydningar i Erics redogörelse kring frågeställningarna – men några säkra slutsatser kan inte dras.
Kaparna var få till antalet. En mindre styrka rodde över, ännu färre gick ombord och bara två soldater stannade kvar för att ta kontroll över skutan. Även det förhållandet känns igen från senare kapningar, låt sagt att Donia var ett litet fartyg.
Kaparna tog över fartyg, bokstavligen. Tyskarna var ombord och de tvingade Donia till främmande hamn. Kapningar sköts på plats, ombord, under ett direkt utövande av kontrollen över fartyget.
Kaparna använde ett större kapat skepp som moderskepp varifrån de sände ut småbåtar för att kapa ytterligare fartyg. Att göra livbåten till piratbåt visar på hur kaparna tänkte utanför boxen och hur de skaffade förmåga att beslagta ännu fler skepp.
Historien förtäljer att en stor fiskebåt kapades först, därefter Donia och möjligen andra skutor. Många olika sorters fartyg löper risk att bli kapade. Man kapar det man kan och kommer över. Slumpen spelar betydande roll. Donia var större än en båt men ett litet fartyg. Mindre lastfartyg och även fiskebåtar var bevisligen utsatta. Att alla kan drabbas blir kännbart. Eric råkade bara vara en civilist som kom i vägen för kriget.
Underförstådda hot om våld räcker. Kaparna behövde inte slå eller skada besättningen för att få som de vill. Inte ens uttala direkta hotelser. Teoretiskt hade de kapade kanske kunnat övermanna revolvermännen när de lämnats ensamma. Men så gör man alltså sällan och risken för hämnd om andra tyskar hunnit ifatt måste ha varit uppenbar. Det är talande att man bara finner sig i situationen inför övermakten. Det känns igen från många moderna kapningar. Om inte skeppen är väl förberedda för att möta piratangrepp så är ingen beredd att offra liv eller frihet för att slå bort kaparna. Handgranaterna som tyskarna hade med sig ombord på Donia går i linje med de underförstådda hoten. Eftersom bruket av dem skulle innebära även kaparnas undergång så ska de nog bara ses som ett symboliskt hot.
Kapningen kom plötsligt. När den inträffade var den mer som ett polisingripande än som en krigshandling. Den var brysk men inte våldsam. Obehaglig men inte skräckinjagande. Att döma av kaparnas uppträdande så fanns ändå någon form av civiliserat samexisterande ombord. Alla kapningar innebär inte grova överfall på besättningen.
Angriparen slog till om kvällen, i december. Att nyttja de mörka timmarna för illgärningar och ha mörkret som skydd är en sanning lika gammal som ondskan. Gäller också vid sjöröveri.
Skutan blev kvarhållen i tysk hamn. Last och besättning ”kom på köpet”. De tre enheterna hänger som vi sett intimt samman vid kapningar.
Donia blev frisläppt efter ett drygt två veckor. Det finns trots allt hopp om lyckliga slut vid kapningar. Resultatet är inte alltid förlust av fartyget, stulen last och sjömän som försvinner. Som påtalades i del 4 är det dock omöjligt att på förhand veta utgången av en kapning.
Avslutning del 5
Det här är den sista delen av fem i bloggserien om kapningar – det bortglömda hotet mot sjöfarten i vårt närområde. I serien har vi fått en bred genomgång av fenomenet med tyngdpunkt på relevansen för Östersjöområdet. Vi har fått lära hur sjöröveriet transformerats och lever kvar idag i form av kapningar. Vid en större framtida konflikt i vårt närområde är det rimligt att anta att svensk och allierad sjöfart är utsatta för reella risker. Det går att på olika sätt höja ribban för kaparna och därmed kanske minska risken för våra fartyg. Med det sista inlägget får vi också höra när kapningen blir personlig. När den inte är en abstrakt handling som drabbar någon annan. Så här kan det alltså upplevas när man som civilist blir kapad av en stormakt i Östersjön. Mer levande historia än så blir det knappast!
Författaren har en fil kand i historia från Lunds universitet och arbetar som projektledare inom Region Skåne.
Fotnot
[1] Intervjuerna med Eric Fhager gjordes 2006 och stora delar spelades in. Den säkerhetspolitiska inramningen för kapningen av familjens skuta gällde Ålands ställning under de första månaderna av andra världskriget. De politiska och militärhistoriska omständigheterna får ingen djupare redogörelse här då blogginlägget fokuserar på en personlig upplevelse av en fartygskapning.
